Ödmjukhet, tacksamhet och hopp för mänskligheten

Donald Fagen - I.G.Y

Framtidstron som Fagen sjunger om i I.G.Y greppade mig direkt när jag för första gången hörde den på riktigt. Tänk att få växa upp under rymdåldern i USA och leka astronaut och se månlandningen och känna att "vi kan åstadkomma vad som helst". Denna tid är sedan länge förbi, och är man cynisk påpekar man att det kanske inte var värt kostnaden, eller att det endast gjordes för att visa att man var bättre än Sovjet, och att kalla kriget minsann gjorde att folk konstant oroade sig för kärnvapenkrig, osv. Men bara tanken om att det kanske en gång fanns en tid då man kände hopp för framtiden och mänskligheten får mig att rysa. Tänk om man hade kunnat leva så.

Jag har några saker att erkänna om mig själv: Jag är arrogant, tror ofta jag vet allt, använder min intelligens som ett bevis för att jag är bättre och mer värdefull än andra, dömer andra, klagar ofta och är generellt alldeles för otacksam för det vackra liv jag faktiskt har.

Att följa valet i USA de senaste dagarna har verkligen fått något att hända hos mig. Vad fan är det vi håller på att kämpa för för värld egentligen? Vad finns det för gott att uppnå när vi ändå inte litar på vår näste, när vi inte tror något gott om mänskligheten som helhet, när vi bara ser att allt är på väg åt helvete med miljön, ökad övervakning, islamism och brottslighet, och vi hatar varandra mer och mer och blir allt värre splittrade. Vad kämpar vi för?

Jag är själv mycket skyldig till att hata och tycka att bara de som tycker som jag är värda att lyssna på, för vi är de enda kloka, de andra har ju inte förstått vad som är så uppenbart för oss. Men självfallet ser de andra på oss på samma sätt, och ingen av oss lyssnar längre på den andre. Så, vad är det ni kämpar för? Är det mer hat, krig och elände?

Jag ser hur västvärlden göder på ökad splittring och rastänkande med postmoderna teorier och hur andra fortfarande tycker att det är tufft att kalla sig kommunist och att yttrandefrihet numera bara är ett slagord som saknar betydelse, "du får säga vad du vill sålänge det inte kränker någon!". Jag ser hur människor vill åt mig för vad jag tycker. Jag ser hur Kina växer och behandlar sitt folk som myror och bävar inför en eventuell sådan framtid för vårt folk. Jag ser hur integrationen totalfallerar och brottslighet, osäkerhet och islamism greppar tag i vårt land och splittrar vårt folk mer och mer. Jag har inte känt något hopp för mänskligheten på länge.

Jag ser även mer och mer hur andra människor tänker och kan inte blunda för att jag många gånger haft fel. Jag har tidigare i livet svängt totalt i drogfrågan från att vara kategoriskt emot ALLT vad droger heter till att själv prova svamp och cannabis och plötsligt inse att allt jag trodde jag visste var en stor lögn. Jag har varit i kyrkan i USA och dömde tidigt ut religion som vidskepligt trams som bara idioter trodde på, för att det vore en tröst mot den oundvikliga döden. Plötsligt hörde jag dock Rachmaninoffs All Night Vigil som enligt kompositören kom till honom under en dag/natt som inspiration från ovan. Jag läste alla Dostoevskys stora romaner och såg djupet i ett tänkande som jag själv aldrig skulle kunnat närma mig. Och här hade jag gått och trott att jag visste bättre, att jag var överlägsen andra för att jag minsann inte trodde på spöken i himlen.

När jag lyssnar på musik som rör mig på djupet eller ser en film som får mig att gråta av skratt eller glädje så känner jag en stark kärlek för mänskligheten som inte visar sig i någon annan del av mitt liv. Jag kanske upptäcker till min förvåning att musikern tycker precis tvärtemot vad jag själv tycker i politiska frågor. Jösses vad många musiker jag övervägt att sluta lyssna på p.g.a att jag fått reda på deras politiska hemvist, men så lyssnar jag någon gång igen och blir så rörd att jag blir tvungen att ge upp den tanken och bara acceptera kärleken musiken ger mig.

Och är det inte detta vi måste försöka inse? Om en person du tycker dig avsky så mycket kan skapa något som berör dig så, måste inte det betyda att ni delar något som är djupare än ord och åsikt? Att människor kanske i regel inte är så jävla fruktansvärda? Kanske vill de väl, trots att de tycker dina åsikter är korkade och du deras? Ja, det låter tramsigt och barnsligt, men jag tror faktiskt vi behöver påminna varandra om detta. Förr i tiden var det "peace, love and understanding", men nu när David Crosby ifrågasätts av ett fan för att ha klagat på Trump under en spelning säger han istället till honom "kom inte på min konsert om du är en trump-dummy, ditt rövhål". Är det så vi vill ha det?

Kanske är det så att vi alla måste påminna oss själva om allt vi har att vara tacksamma över? Att folk kan skapa så vacker konst som kan beröra dig så; när berörde du någon på det sättet sist? Är inte det något att vara tacksam över? Att visa ödmjukhet inför? Att det finns folk som är fullständigt fantastiska på både det ena och det andra? Är det inte en inställning vi måste anamma för att inte fullständigt tappa tron och ge upp? Vad är det för framtid vi kämpar för om vi ändå bara ska gå och hata varandra? Vad är det vi vill uppnå? Kommer vi aldrig vara nöjda förrän våra fiender hänger från galgarna?

Jag har själv mycket kvar att arbeta på gällande ovanstående, men jag känner mer och mer för varje dag att det är något jag inte kan blunda för längre. Jag kan inte leva som jag gjort, att tycka illa om min näste, att misstro precis allt och alla, att döma bort film och musik baserat på politik och att leva i en ekokammare. Jag måste välja att tro att det finns något vackert med mänskligheten som är värt att kämpa för. En värld värd att bevara.

Jag svamlar väl. Kanske är jag blödig då jag ska bli far snart och börjar ifrågasätta mina val och tankar mer på grund av detta. Jag ville hur som helst ventilera dessa tankar då de har funnits med mig länge, och jag tycker verkligen det är tragiskt att se hur man uppför sig i samhället, både på och utanför internet, när det gäller vad man kallar meningsmotståndare och att önska dem död, elände osv.

Och nu några frågor till er: Vad, om något, upprätthåller er tro på mänskligheten? Hur gör ni för att mäkta med? Vad är vackert och hur maximerar ni detta i era liv? Hur skall man göra för att påminna sig själv att vara ödmjuk och tacksam?

Personligen har ingen insats i mänskligheten, jag ser livet och universum som någonting kosmiskt obeskrivligt större än några miljarder organismer, jag förstår också att mänskligheten förr eller senare kommer att försvinna och universum kommer att fortsätta utan oss, vårt lilla fönster av liv i relation till kosmos är i princip försumbart.

Fundera på vad det är du egentligen hos mänskligheten faktiskt vill tro på, är det våra plastpåsar? Våra kärnvapen som vi hotar varandra med? Våra tummar upp på Facebook? Våra ideologier som till större del bara får oss att bråka med varandra?

Vackra är de sakerna i vår värld som fanns innan vi kom och kommer att finnas efter vi försvinner, de sakerna kan jag rekommendera att begrunda och uppskatta för det är de sakerna som har orsakat att du lever och har kapacitet för att begrunda och uppskatta.

Ibland behandlar vi ju varandra bra och då kan man ju tro på mänskligheten - lite grann...

Jag tycker det känns svårt att finna ro i ett universum utan människan. Vi är kapabla till mycket hemskheter men också mycket skönhet och kärlek. Vem ska betrakta skapelsen om inte vi? Vari ligger det vackra utan människan då det ej finns någon betraktare?

Självfallet har du rätt i att vi en dag kommer att dö ut, antagligen inom några tusen år som högst men det är ju ett faktum att vi ett tag efter det oundvikligen slukas av solen tillsammans med planeten. Men det känns som bäddat för nihilism och hopplöshet att bara tänka att vi inte spelar någon roll och inte fyller någon funktion. Varför går vi upp på morgnarna om vi verkligen tycker så? För att det är vår biologiska programmering? Bör man inte då välja att tro att våra liv är meningsfulla eftersom vi ändå inte har något alternativ?

Alla organismer är mer eller mindre betraktare, myran, fågeln, fisken, flugan... till och bakterien betraktar från dess perspektiv. Universum blir inte mindre vackert bara för att vi upphör att betrakta.
Funktioner har du absolut, du är här för att lära dig och utvecklas, det är också därför du skapar denna tråd, för att du vill lära dig någonting.

Inte filosofi. Låst tills vidare.

/Moderator