Att egentligen inte behärska något språk fullt ut?

Halvspråklighet talar man om. Spontant vågar jag säga att de halvspråkliga inte är helt på det klara med problematiken, att de överskattar sina kunskaper. Men jag kan ha fel.

Du skriver utmärkt. Klart och tydligt. Läs, läs och läs. Det ger dig garanterat bättre ordförråd. Läs olika typer av texter. Gärna litteratur förstås men också artiklar. Längre och längre. Ta en prenumeration för att komma ifrån snuttar. Slå upp ord du inte riktigt förstår. Inte alla, men de som återkommer, de som känns viktiga. Lyssna gärna på talradio- P1. Försök hitta något som känns ok. Godmorgon världen, Nordengren och Epstein är inte så jobbiga.

Jag vet inte om de har varit inne och fingrat på gymnasiekurserna igen. Har du gått ut gymnasiet har du väl slutbetyg i svenska A och B. I så fall skulle du kunna gå svenska C på Komvux.

Däremot finns ju begreppet "halvspråkighet", myntat av sedermera professorn i samiska Nils-Erik Hansegård på femtiotalet. Det är, vad jag kan begripa mest av modeideologiska skäl, inte så populärt i dagens språkvetenskapliga diskurs, men att det understundom betecknar en realitet kan följande anekdot belysa:

Scenen är tingssalen i Gällivare häradsrätt på vårvintern 1954. Häradshövding Hansén sitter ordförande, protokollförare är tingsnotarie Böhme. En person ur lokalbefolkningen står åtalad för något regiontypiskt brott - kanske renstöld, tjuvskytte eller något liknande. Med sig, som någon form av sakförare, har han med sig sin bror, en person med påtagligt klipskare utseende än den tiltalade.

Först ska tolkbehov utrönas. Rättens ordförande vänder till den sakförande brodern:

"Talar den tilltalade svenska?"
"Som tålit, herr tomare."
"Talar den tilltalade finska"
"Som tålit, herr tomare."

Häradshövdingen suckar. De flesta samer kunde klar sig med tolkning till och från finska, och tolkning till och från samiska kunde bli problematisk att improvisera fram.

"Då talar den tilltalade alltså lapska?"
"T'ä som tålit tä å, herr tomare."
"Men herregud karl, menar ni att den tilltalade inte talar något språk ordentligt?"
"Nä, t'ä nok mest sit med alltihopat, herr tomare",

Ingenting framkom under den vidare förhandlingen som på minsta sätt jävade den sakförande broderns bedömning.

Inte för att jag tror att TS är halvspråklig i den bemärkelsen heller, men jag är rätt övertygad om att halvspråkighet inte bara förekom i femtiotalets Tornedalen, utan också förekomma hos resurssvaga individer i en del av våra betongförorter.

Nog var det lika mycket politisk korrekthet inblandad när begreppet omhuldades som alla mest? Redan Tove Skutnabb-Kangas, som tog över stafettpinnen från Hansegård, antydde att begreppets framtida nytta snarare skulle finnas i socialpolitik än i empirisk forskning. I stället kom det att förskjutas helt och hållet. Det finns några internationella metastudier som utmynnat i slutsatsen att halvspråkighet i Hansegårds mening inte kunnat påvisas. (Den förhörstaktiska halvspråkighet som din anekdot illustrerar på ett underhållande vis är en annan femma, och kan säkert intygas av förhörsledare i dagens rättsväsen.)

Nå, så kan man naturligtvis tolka anekdoten. Dock har jag bestämt för mig att den tilltalade blev dömd, så det taktiska värdet var isåfall måttligt, åtminstone den gången. Att en kombination av viss intellektuell resurssvaghet och uppväxt i en flerspråkig miljö med litet domänöverlapp mellan språken snarast med viss automatik borde leda till halvspråklighet à la Hansegårdienne tycker jag rent teoretiskt snarast vore oundvikligt.

Man ska ju ha klart för sig att man inte behöver prata något fullgott språk för att klara sig bra i vardagen. Den yorkshirefamilj vars ärftliga språkliga defekter möjliggjorde för Svante Pääbo att identifiera FoxP2 som en "grammatikgen" hade till exempel fascinerande många medlemmar, vilket inte bara underlättade Pääbos studie, utan också visade att man uppenbarligen inte behövde vara sådär jättetjohejsan på att prata för att skaffa sig en partner och bilda och försörja en familj - åtminstone i Yorkshire, då. Och en av mina gamla kursare var en gång tvungen att ge en norrländsk gubbe som kom för rutinkontroll på vårdcentralen en lapp att visa frun när han kom hem, som talade om att han hade drabbats av afasi och inte kunde prata. Den efterföljande neurologiska undersökningen visade att den i övrigt asymptomatiska stroke som var orsaken till afasin nog låg ett par månader tillbaka i tiden. Frun hade inte märkt någon skillnad. Tystlåten hade ju maken alltid varit.

Jag kommer också att tänka på en apokryfisk anekdot om unge Albert (Einstein), som förmodats lida av språkstörningar innan han vid fyra års ålder plötsligt yttrar sina första ord vid middagsbordet (här i lydelse enligt Wikipedia):
– Diese Suppe zu heiß ist! ("Den här soppan är för varm!").
– So könnest sprechen Du! Warum nichts bis heute hast Du gesagt? ("Du kan alltså prata! Varför har du inte sagt något förrän idag?")
– Bis jetzt ist alles im Ordnung gewesen. ("Hittills har allting varit i sin ordning.")

Teoretiskt kanske halvspråkighet kan hålla (även om det finns kritik mot definitionen också), men i praktiken verkar det som att lågpresterande tvåspråkiga barn inte är sämre i test än enspråkiga kontrollgrupper. (Hur de lärt sig är ju ett levande forskningsfält.) Kriterierna för modersmålskompetens tenderar också att vara uppenbart idealiserade.