Har så länge jag kan minnas haft problem att behålla och skaffa vänner och partner. När man t ex gick i skolan så drog jag mig för att snacka med folk och dom få vännerna man hade gled man ifrån när man gick ut. Träffar endast folk i enskilda sammanhang som mer eller mindre har upphört pga pandemin.
Är aktiv på flera dejtingsiter utan några egentliga framgångar, har träffat en märklig tjej dock från december framtill september utan att det ledde till något och allt gick åt skogen för att jag inte tog något initiativ till mer. Innerst inne var jag inte direkt attraherad av henne då man inte kunde snacka om något gemensamt för att vi inte direkt hade några gemensamma intressen och hon gick på någon daglig verksamhet för "efterblivna" mer eller mindre. Det värsta är att hon som inte ens har ett vanligt jobb och sitter och pysslar på dagarna kan få en partner hur enkelt som helst medan jag som utbildar mig och jobbar inom tech bara får enstaka matchningar som inte leder något vart.
Nu känner jag att jag måste ta tag i mig själv och göra något åt min situation. Det är som att jag aldrig blir en del av gruppen när jag snackar med folk och har sällan något att tillägga i samtalen, oavsett om det är på jobb eller i annat sammanhang. Har en del olika intressen men anses på något sätt trist som person. Umgås helst med 1-2 pers åt gången, det är så jag är. Det sjuka är att jag ändå är social och vill umgås med folk men att det brister på vägen.
Blir en ond cirkel, eftersom ingen hör av sig till mig hör jag aldrig av mig till dom (med undantag för någon enstaka ibland).
Funderar på om det skulle lösa sig att flytta utomlands, vad tror ni? Kombinerat med besök hos psykolog?
Är aktiv på flera dejtingsiter utan några egentliga framgångar, har träffat en märklig tjej dock från december framtill september utan att det ledde till något och allt gick åt skogen för att jag inte tog något initiativ till mer. Innerst inne var jag inte direkt attraherad av henne då man inte kunde snacka om något gemensamt för att vi inte direkt hade några gemensamma intressen och hon gick på någon daglig verksamhet för "efterblivna" mer eller mindre. Det värsta är att hon som inte ens har ett vanligt jobb och sitter och pysslar på dagarna kan få en partner hur enkelt som helst medan jag som utbildar mig och jobbar inom tech bara får enstaka matchningar som inte leder något vart.
Nu känner jag att jag måste ta tag i mig själv och göra något åt min situation. Det är som att jag aldrig blir en del av gruppen när jag snackar med folk och har sällan något att tillägga i samtalen, oavsett om det är på jobb eller i annat sammanhang. Har en del olika intressen men anses på något sätt trist som person. Umgås helst med 1-2 pers åt gången, det är så jag är. Det sjuka är att jag ändå är social och vill umgås med folk men att det brister på vägen.
Blir en ond cirkel, eftersom ingen hör av sig till mig hör jag aldrig av mig till dom (med undantag för någon enstaka ibland).
Funderar på om det skulle lösa sig att flytta utomlands, vad tror ni? Kombinerat med besök hos psykolog?
