Förälder med alkoholproblem

Liten uppdatering.

Tiden går så fort och jag visste aldrig hur jag skulle ta itu med problemet. Jag gjorde några riktiga försökt att nå fram till honom om hans problem och berättade att jag förstod att han hade problem. Det slutade med tystnad från hans sida. Detta gjorde jag innan och efter att jag skapade tråden.

Han blev nästan 68 år och jag försökte att hjälpa honom men han tog aldrig emot den hjälpen. Han ville nog aldrig erkänna, för det hade inneburit att han skulle erkänt för sig själv att han hade problem. Jag förmodar att skammen var för stor att erkänna för honom själv och sina barn att han faktiskt hade problem. Att gå i pension utan någon riktig plan var också ett förödande drag för honom, han kände en stark koppling till sitt jobb. Mitt förslag var att trappa ned, men det hade inte arbetsplatsen gått med på. Han slutade tvärt.

Det sjukaste var att sista halvåret/året var att han tog upp att "man vet aldrig hur gammal man blir" och att han faktiskt kände sig deprimerad. Sakta kom han till insikt och vågade berätta, för enbart mig.. Allt detta först efter han gick i pension och hade förlorat det han identifierat sig starkast med. Efter att han gick i pension gick det snabbt ufört, han åldrades fem år på ett år kändes det som. Han som en gång var så vig för sin ålder, blev hopsjunken och orkeslös. Drickandet hade väl börjat visat sin rätta sida. Den lilla motion han fick på jobbet hade hållit igång hans kropp fram tills nu.

En morgon för inte längesen ringde jag honom och kunde inte komma fram. Tänkte såklart tanken att han kunde vara död, men det kunde också såklart vara att mobilen var urladdad av någon annan anledning. Jag åkte hem till honom och fann honom död. Jag hade hört hur TV:n stod på och ingen öppnade när jag ringde på dörren. Som tur var hade jag en nyckel.

Blev så jävla ledsen över hur han hade levt sin sista tid, det var ovärdigt. Jag blev chockad över oredan han hade levt i och kände inte igen mig i det hem jag en gång vuxit upp i. Jag kunde heller inte känna igen den förälder jag en gång haft innan det verkligen hade gått utför, typ senaste 2-3 åren. Senaste åren pratade han aldrig om framtiden, bara om tråkiga gamla minnen som han knappt själv kunde beskriva. Ingen framtidstro.

Att hjälpa en alkoholiserad förälder är väldigt svårt. Nu i efterhand önskar jag att jag umgåtts mer med honom och faktiskt sagt att jag älskade honom även om han hade sin problem. Att jag sista två åren aktivt inte heller varit hemma hos honom bidrar också till en form av ångestkänsla för min del. Inte för att jag hade kunnat förhindra det, tror jag, men kanske hade gjort något annorlunda.

I ett annat scenario hade jag hoppats på att han hade fått en sjukdom som gjorde det tvunget att inse att hade blivit tvungen att sluta dricka för att kunna bli bättre.

Det är fan inte lätt att bli gammal. För min del finns det verkligen ett före och ett efter, det senare är att jag slipper att behöva tänka på hur han har det när jag själv sitter hemma en trevlig fredagskväll med vetenskapen om att han sitter hemma och förmodligen dricker. Hoppas att han får vila i ro. Jag tänkte ofta på hur han hade det när jag själv hade det okej.

Fin och ärlig beskrivning av slutet på sorgliga år där din pappa nog innerst inne visste åt vilket håll det gick. Som vi alla vet, måste viljan till förändring komma från personen som har problem. Men för vissa är det lika omöjligt som att bestiga Everest.

Din text borde vara obligatorisk att läsa för alla som framför allt är i början av sin utförsbacke med alkohol allt oftare när barnen börjar bli äldre och man som förälder börjar känna sig mindre behövd.

Dessutom ska arbetet aldrig bli ens identitet.

Kom ihåg din pappa från åren då han var frisk och vital. Det skulle han vilja.

Fint skrivet! Ja jag tror att det är väldigt svårt att få en äldre person att inse problemet. Alkohol ännu svårare än droger. Att över huvud taget orka komma till den insikten och göra den förändring blir nog för jobbigt för många.

Jag vet inte hur ofta du är inne på Flashback och läser, men det du skriver är väldigt sant och beaktansvärt. Jag kommer punkta upp lite nedan om varför:

1. Alkohol är för väldigt många en styggelse. Många tar det till att börja med som en liten belöning för att arbetsveckan är över, sen blir det för att arbetsdagen är gjord (dagligen) Börjar ofta med moderata mängder som rätt snart kan dra i väg till enorma volymer.

2. Ett annat problem är att många i princip lever för sitt arbete och saknar andra intressen. Detta är klar överrepresenterat hos män. Sen när man då går i pension så försvinner allt över en natt, och man saknar ett sammanhang i livet. Man blir väldigt ensam. Då är det också vanligt att många tar till flaskan.

3. Väldigt relaterat till punkt 2, men det är väldigt viktigt att ha bekantskaper utanför jobbet. Likaså är det inte fel att ha lite intressen som inte är relaterade till jobbet.

4. Det är extremt svårt att få en alkoholist att erkänna eller ta tag i problemen. De är helt enkelt för fästa vid alkoholen. Ibland fungerar intervention, d v s att man säger att vi hjälper dig att sluta dricka med professionell hjälp och vi kräver att du går med på detta för annars kommer vi inte ses igen. Det är en ganska drastiskt metod och jag vet att rätt många förordar den, men det är långt ifrån alltid den faller väl ut.

Det är alltid ett riktigt jävla elände att ha en alkoholist i sin närhet. Det ställer till det en jävla massa. Har själv haft det.

Tack. Jag tror, eller hoppas, att det tråkiga kommer att blekna med tiden. Jag minns honom med värme och är glad för att jag bjöd med honom ut på resor. När jag städade hans hus hittade jag en broschyr från ett MC-museum i Dals-ed 2021, där hade han skrivit årtalet som vi var där. Känns kul att han uppskattade den resan såpass mycket att han daterade datumet för besöket.

Resan överlag var inte särskilt märkvärdig men det betyder mycket att göra sånt med sina nära.


Tack. Det var väldigt svårt att få honom att inse hur mycket det ställde till det för honom. Eller så visste han detta men orkade inte ta tag i det och kände hopplöshet, som du skrev.

Allt jag kan säga till människor som befinner sig i en liknande situation är att försöka konfrontera personen och på rätt sätt. Jag vet att jag inte hade kunnat ändra på min pappa, men jag ångrar att jag inte berättade hur mycket han betydde för mig och vad hans beroende orsakar för problem. Allt jag gjort hemma hos honom nu efter att han är borta hade jag lätt kunnat göra när han levde och det hade känts mer betydelsefullt då. Nu gör jag ju det eftersom jag är dödsbodelägare. Det känns bra att förvalta hans arv, men också sorgligt att inte kunna göra detta när han väl var i livet. Ibland när jag klipper gräset minns jag hur han brukade komma ut och kolla på mig från altanen. Jag har kommit på mig att jag då och då brukar snegla upp till det stället han brukade stå när jag åkte förbi med gräsklipparen.


Vi delar samma uppfattning. Jag tror att jag börjar förändra min syn på mitt alkoholintag efter det här. Jag trodde inte att jag skulle göra det, men faktum är att jag kanske kommer att avstå att köpa alkohol bara för att "förgylla" min helg. Jag har förgyllt så många helger och vaknat upp trött och ångrat det många gånger. Vid de tillfällena har jag druckit för mig själv och aldrig haft något annan syfte än att bli full och fly verkligheten.

Allt här i livet har tappat sin mening för många, allt handlar om att kunna betala sina räkningar vilket man inte kanske ens kan, allt är stress, press, kanske ett jobb du hatar. Alkoholen låter dig stänga av all ångest, flyta bort, imorgon är en annan dag men jag skiter i den just nu. Så det är som ett långsamt självmord men du får vara glad ibland på vägen mot slutet..

Beklagar sorgen. Försök att inte känna skuld, för du försökte (lättare sagt än gjort). Att du tyckte om din pappa visste han om så känn inte ånger där heller.

Ta gott hand om dig själv nu.

(Min mamma lever men hon är "död" för mig på grund av drickat och all misshandel. Jag kommer aldrig mer säga att jag tycker om henne, för det gör jag inte men jag har gjort. Någonstans tror jag det alltid gör lite ont att vara barn till en alkoholist, även om man är vuxen och det är okej, en speciell slags sorg)

Tack för ditt svar.

Det som känns mest synd nu i efterhand var att vi förmodligen båda hade hoppats på mer. Jag hade hoppats på en bättre dialog när jag väl tog upp hans problem med honom och han hade säkert önskat att han kunde fått fram orden på ett bra sätt. Det är ju det där obesvarade som ligger och gnager lite ibland för mig, men det var säkert värre för hans del när han levde.

Men annars tar jag det bra. Jag har förstått att livet är mer eller mindre en avvikelse i sig, det normala är faktiskt att inte existera alls. Han har nu återgått till det normala och jag får försöka göra det bästa med min tid jag har här.

Hoppas att ni alla får det bra!

Beklagar.

Din berättelse om din far är lite av en ögonöppnare.

Det finns saker och val som bara människan själv kan göra.
Det är svårt att hjälpa en missbrukare på så många plan.

Du gjorde vad du kunde!