Kan man må dåligt av att inte må dåligt?

När man läser om alla som har problem på Flashback och man inser att man själv inte mår dåligt och absolut inte kan relatera till ett smack av det alla pratar om angående mediciner, ångest, självmordstankar osv så ställer jag mig frågan:

Kan man må dåligt av att inte må dåligt?

Det skulle man säkert kunna men har lite svårt att sätta mig i det, kanske om man mår dåligt för att man ser andra som mår dåligt få massa uppmärksamhet och stöd vilket man själv inte får?
Lite som svartsjuka.

Nej, mår man bra så mår man bra.
Enda anledningen till att inte må bra av att man mår bra är om man vanligvis inte brukar må bra, eftersom man då grubblar över när skiten ska komma tillbaka så man inte mår bra. Det är en ond cirkel.

Man kan må dåligt i det att man inser att ens eget välmåendet är hotat av ett allt mer degenererat och perverst samhälle. Det går inte att må bra idag utan att vara naiv. Naivitet och välmående hör intimt ihop. Normerna och konventionerna i samhället är riggade på ett sådant sätt att psykisk ohälsa kommer på köpet för den som anpassar sig(för mycket).

Undvik dekadensen och det skeva åsikts-påbudet som forceras på oss.

Jag föreställer mig att man kan må dåligt till följd av ett dåligt samvete av att inte må dåligt när man inser det orättvisa i att vissa människor mår dåligt och andra inte.

Jag lider med er Flashbackare och alla era problem och jag önskar jag kunde hjälpa er.

Klart man kan må dåligt för att andra gör det.

Därför tycker jag det är så snett att säga till någon som är sjuk att var glad, de finns de som har det värre. Och då tänker man på de som har det värre och blir ledsen.

Då blir jag nog gladare av att höra att alla har sina plågor. Då känns det som man inkluderas i mänskligheten istället.

Läser man allt som skrivs här av folk som mår dåligt kan man nog bli ledsen av allt det. Och kanske skäms för att man mår bra. Fast skämmas ska man aldrig. Finns inte ett människoliv utan någon form av plåga, t ex kommer du kanske bli ledsen när dina föräldrar dör. Tycker lite synd om folk som påverkas starkt av andras mående. Gör jag bara om det är någon nära mig.

Att känna empati och sympati till andra människor är inte fel, tvärtom är det två mycket fina egenskaper.

Fast helt meningslöst om det inte leder till handling. Fast att skriva några uppmuntrande ord är ju inte fel. Däremot att bara tycka synd om, nä, verkar mer som ett handikapp.

Jag vet att du har läst en del av mina trådar och jag är smått självmordsbenägen men jag skulle inte säga att jag "mår dåligt". Jag kan bara inte föreställa mig Sisyfos lycklig.

Psykologen och filosofen Mr. Rollo May, har skrivit om föreställa sig Sisyphus lycklig. Läsvärt.

On topic: Den som dåligt samvete för inte må dåligt lär ha belånad BR vid Vasaparken och ge sitt tionde till B L M.

Klart du kan må dåligt iallafall. Jag är lite tvärt om. Att kan man må dåligt över det typ? Men insåg att människor kan få depressioner utan någon direkt anledning och allt kan vara bra men ändå mår dåligt.
Jag kan känna mig kall. Men får hela tiden påminna mig om att jag är normal.

Jag har undrat lite samma sak, och pratat med andra om det och vi är ganska enade om det att jag kan nog må dåligt men när jag gör det så vet jag inte om det själv, fast andra kanske märker det.

Om jag uppvisar ett otrevligt beteende så kan ju personen tro att det är min personlighet, men går jag bara ut och tar en nypa luft så rinner det av mig.
Jag mår därför inte dåligt, men det kan svänga fort åt båda håll, men inget är liksom konstant.

Men personen jag var otrevlig mot, den tror ju att jag alltid är sådär.