Citat:
Tänk på det här påståendet: "Barack Obama är svart"
(Vi hade lika gärna kunnat säga att "Donald Trump är vit", detta är inte rasbiologi
)
När vi använder subjekt och predikat är väl alla överens om att subjektet är ett namn för något? "Barack Obama" är ett namn. Vad är "svart" för något då? Namnger predikatet något?
Om vi säger att det är ett namn för något, så måste detta som det namnger också finnas. Det måste alltså finnas någonting som är för sig självt svart. Ett enskilt ting. Och om vi då också lägger till påståendet att "Al Sharpton är svart", så har vi samma namn igen i predikatet men ett annat subjekt.
Vad är detta som händer när vi gör detta?
Finns svart i sig självt? Och varför kan den då befinna sig på flera olika platser samtidigt och som en färg för flera olika människor? Det är inte något vi känner igen hos individer. De har en tid och plats. Detta måste vara någonting annat, något som är en enskild sak i sig, men som kan vara närvarande på olika platser under samma tid. Detta har ibland kallats för universalier, att särskilja från konkreta partikulärer.
Ett annat alternativ kanske hade varit att mena att, ja det finns likhet, men det är en likhet i olika grader. Vi hade kunnat samla alla svarta och funnit att vissa var mer svarta än andra. Vi skulle fått en mängd som är mest svarta, och andra som är mindre svarta. Men att svart skulle vara samma sak för alla stämmer inte, vissa hade varit mer exemplariskt svarta än andra. Detta skulle medföra att vi inte behövde tänka på att svart skulle vara endast en sak i sig. Vi hade fått en exemplarisk mängd av svarta som var mest lika, och sedan mindre och mindre lika.
Vi får nog då också gå under ytan på vanliga påståenden. För om svart är ett namn så räcker inte ovan redogörelse. Om svart inte existerar som ett enskilt ting så har vi inte ett namn, vi har en mängd av svarta individer. Alla abstrakta termer skulle då alltså kunna omskrivas i konkreta och enskilda ting. Detta leder dock till ytterligare tekniska problem (som vi kanske får ta upp senare).
Vi måste någonstans ändå säga att det finns upprepningar som återkommer om och om igen. Annars hade allt ständigt varit nytt, och vi hade inte lärt oss någonting. Det verkar som att det där med likhet bör tas på allvar. Det måste finnas någon slags redogörelse för hur likhet kan finnas. Hela vår värld är beroende på att vi lär oss att erfara och förstå saker i form av likheter och olikheter.
Var står ni i denna fråga? Är ni Realister, anti-Realister, platoniker, nominalister, tropteoretiker?
(Vi hade lika gärna kunnat säga att "Donald Trump är vit", detta är inte rasbiologi
)När vi använder subjekt och predikat är väl alla överens om att subjektet är ett namn för något? "Barack Obama" är ett namn. Vad är "svart" för något då? Namnger predikatet något?
Om vi säger att det är ett namn för något, så måste detta som det namnger också finnas. Det måste alltså finnas någonting som är för sig självt svart. Ett enskilt ting. Och om vi då också lägger till påståendet att "Al Sharpton är svart", så har vi samma namn igen i predikatet men ett annat subjekt.
Vad är detta som händer när vi gör detta?
Finns svart i sig självt? Och varför kan den då befinna sig på flera olika platser samtidigt och som en färg för flera olika människor? Det är inte något vi känner igen hos individer. De har en tid och plats. Detta måste vara någonting annat, något som är en enskild sak i sig, men som kan vara närvarande på olika platser under samma tid. Detta har ibland kallats för universalier, att särskilja från konkreta partikulärer.
Ett annat alternativ kanske hade varit att mena att, ja det finns likhet, men det är en likhet i olika grader. Vi hade kunnat samla alla svarta och funnit att vissa var mer svarta än andra. Vi skulle fått en mängd som är mest svarta, och andra som är mindre svarta. Men att svart skulle vara samma sak för alla stämmer inte, vissa hade varit mer exemplariskt svarta än andra. Detta skulle medföra att vi inte behövde tänka på att svart skulle vara endast en sak i sig. Vi hade fått en exemplarisk mängd av svarta som var mest lika, och sedan mindre och mindre lika.
Vi får nog då också gå under ytan på vanliga påståenden. För om svart är ett namn så räcker inte ovan redogörelse. Om svart inte existerar som ett enskilt ting så har vi inte ett namn, vi har en mängd av svarta individer. Alla abstrakta termer skulle då alltså kunna omskrivas i konkreta och enskilda ting. Detta leder dock till ytterligare tekniska problem (som vi kanske får ta upp senare).
Vi måste någonstans ändå säga att det finns upprepningar som återkommer om och om igen. Annars hade allt ständigt varit nytt, och vi hade inte lärt oss någonting. Det verkar som att det där med likhet bör tas på allvar. Det måste finnas någon slags redogörelse för hur likhet kan finnas. Hela vår värld är beroende på att vi lär oss att erfara och förstå saker i form av likheter och olikheter.
Var står ni i denna fråga? Är ni Realister, anti-Realister, platoniker, nominalister, tropteoretiker?
Du kan lägga till prototypteorin till din lista på slutet - tanken att våra begrepp bygger på prototyper, ett slags mall eller specimen som andra företeelser jämförs med. Är de tillräckligt lika prototypen så klassas de som hörande till prototypens kategori. Exv. är en katt utan morrhår tillräckligt lik katt-prototypen.
Vad är det som gör att vi kan använda oss av generella begrepp? Någon gång har vi lärt oss genom att gång på gång ha fått höra vissa ord i ett vissa sammanhang, samt genom trial-and-error. På så sätt tänker jag mig att vi har byggt upp en inre katalog av erfarenheter/referenser kopplade till ett visst begrepp.
