Vad är likhet? Varför finns det likhet?

Tänk på det här påståendet: "Barack Obama är svart"

(Vi hade lika gärna kunnat säga att "Donald Trump är vit", detta är inte rasbiologi )

När vi använder subjekt och predikat är väl alla överens om att subjektet är ett namn för något? "Barack Obama" är ett namn. Vad är "svart" för något då? Namnger predikatet något?

Om vi säger att det är ett namn för något, så måste detta som det namnger också finnas. Det måste alltså finnas någonting som är för sig självt svart. Ett enskilt ting. Och om vi då också lägger till påståendet att "Al Sharpton är svart", så har vi samma namn igen i predikatet men ett annat subjekt.

Vad är detta som händer när vi gör detta?

Finns svart i sig självt? Och varför kan den då befinna sig på flera olika platser samtidigt och som en färg för flera olika människor? Det är inte något vi känner igen hos individer. De har en tid och plats. Detta måste vara någonting annat, något som är en enskild sak i sig, men som kan vara närvarande på olika platser under samma tid. Detta har ibland kallats för universalier, att särskilja från konkreta partikulärer.

Ett annat alternativ kanske hade varit att mena att, ja det finns likhet, men det är en likhet i olika grader. Vi hade kunnat samla alla svarta och funnit att vissa var mer svarta än andra. Vi skulle fått en mängd som är mest svarta, och andra som är mindre svarta. Men att svart skulle vara samma sak för alla stämmer inte, vissa hade varit mer exemplariskt svarta än andra. Detta skulle medföra att vi inte behövde tänka på att svart skulle vara endast en sak i sig. Vi hade fått en exemplarisk mängd av svarta som var mest lika, och sedan mindre och mindre lika.

Vi får nog då också gå under ytan på vanliga påståenden. För om svart är ett namn så räcker inte ovan redogörelse. Om svart inte existerar som ett enskilt ting så har vi inte ett namn, vi har en mängd av svarta individer. Alla abstrakta termer skulle då alltså kunna omskrivas i konkreta och enskilda ting. Detta leder dock till ytterligare tekniska problem (som vi kanske får ta upp senare).

Vi måste någonstans ändå säga att det finns upprepningar som återkommer om och om igen. Annars hade allt ständigt varit nytt, och vi hade inte lärt oss någonting. Det verkar som att det där med likhet bör tas på allvar. Det måste finnas någon slags redogörelse för hur likhet kan finnas. Hela vår värld är beroende på att vi lär oss att erfara och förstå saker i form av likheter och olikheter.

Var står ni i denna fråga? Är ni Realister, anti-Realister, platoniker, nominalister, tropteoretiker?

Lustigt tycker jag att jag så sent som igår sa till mig själv att jag skulle fördjupa mig i nominaliestriden. Jag kan inte säga var jag står nu för mycket förstår jag inte men frågan har en stark dragningskraft. Upplever den som absoluta midjan i timglaset som står med basen i Hellas och toppen med början i Wittgenstein. Någonstans ikring denna fråga flyter Goethes ord i Faust: Grå är all teori men grönt är livets gyllene träd (fritt ur minnet). Och de sakerna belyser varandra.

Rent vetenskapligt är det väldigt enkelt: svart är det som inte utsänder ljus, varmed förstås att det antingen inte utsänder eget ljus eller inte reflekterar ljus som sänds emot det.

Vi kan ta något annat som är svårare för naturvetenskapen.

"Barack Obama är modig"

"Al Sharpton är modig"

Vad är det som predikatet "modig" namnger?

Mod är egenskapen att inte känna fruktan eller ha förmåga att undantränga fruktan. Sedan om påståendena stämmer om just de personerna är ju en annan fråga.

Ja du har en definition. Vad jag är ute efter är om modighet är ett enskilt ting (en universalie) som kan exemplifieras av flera, eller om det inte är ett namn utan kan omskrivas i konkreta partikulärer. Vad som behöver förklaras är alltså inte vad varje enskilt fall är för definition, utan det allmänna problemet om vad likhet är.

Det finns inget problem. Ett av skälen till att många annars vettiga människor föraktar filosofi är sådana här flumresonemang. Mod är det jag har definierat. Sedan är det subjektivt vem man uppfattar som modig. Konstigare än så är det inte.

All deklarativ kunskap kan reduceras till abstraktioner (enskilda ord) och associationer som sammanbinder abstraktioner (genom att skapa sekvenser av ord). Människor är entiteter som existerar i människors begreppsvärld och hudfärg är ett attribut som särskiljer sådana entiteter. För att "svart" skall vara ett särskiljande attribut så skall attributet partitionera befolkningen i människor som är svarta och människor som inte är svarta. Helst skall partitionerna vara ungefär lika stora och för att vi skall förstå varandra behöver merparten av befolkningen vara överens om vilka som är svarta och vilka som inte är det.

Eftersom talade språk är evolutionärt utvecklade så måste de studeras empiriskt. Avgörande för deras framgång är att de fungerar både som kommunikationsmedel (så att människor förstår varandra) och som en inre notation för våra egna tankekedjor (så att vi kan resonera om det vi själva tänker på). Filosofiska analyser blir oftast missvisade då talade språk aldrig varit konstruerade efter filosofiska principer.

Anta pragmatism så blir det genast enklare för dig

Om någon säger: "Du är ingenting" till någon kan denne någon känna sig ledsen. Men en annan kunde då säga "Om du är ingenting så du ändå någonting" och då kan denne känna sig existera ändå. Så kan det resoneras om man är begreppsrealist - eller klockren logiker som prövar på att praktisera, eftersom "är" härleds ur "inte" i klassisk västerländsk logik genom en dubbel negation. Ändå känner man sig lurad av resonemanget, det är som man egentligen inte sagt någonting. Nominaliestriden utkämpades under medeltiden när man ställde Platons realism mot Aristoteles empirism, de två starkaste tankelinjerna när guds existens var en bevisfråga (man var alltså längre kommen än vi, vad gäller den saken). Vad var gud utan attribut? och räckte det inte med attributen för att bevisa guds existens?
Kort och gott är din tråd baserad på ganska gamla tankar - inget fel i det! men man saknar till exempel Ludwig Wittgensteins "meningen är användningen" ett slags columbi ägg tillämpat på nominaliestridens bryderi.
Du har en poäng: Hur kan vi dra lärdomar om inte likhet och olikhet fanns? Men behöver man verkligen nominaliestriden för att undersöka det?

Orden pekar på någonting annat än det som är. Exempelvis kan vi prata om döda människor, eftersom de rent språkligt inte existerar i någon annan mening än referensen till dem. Det vi rent pragmatiskt använder som identitetsmarkör - är - är inte alltid det vi menar. Mer korrekt kanske vore att skriva något i stil med:

P = "HerrWarum påstår att personen Barack Obama kan tillskrivas egenskapen 'modig'"

Härifrån kan man sedan bryta ned påståendet. Är det sant att HerrWarum påstår detta? Ja. Är det sant att Barack Obama kan tillskrivas egenskapen 'modig'? Vad innebär det? Osv. Först när man klarat ut alla dessa frågor och kommit fram till att varje delpåstående är sant (eller falskt) kan man konstatera huruvida påståendet P är sant (eller falskt). Det är åtminstone så jag tänker mig det.

Ur sakernas läge säger predikatet ingenting. Vilken är skillnaden HÄR mellan "NN är modig" och "NN är mosig"? Betydelsen av "modig", eller för den delen "mosig", förväntas ligga utanför utsagan det vill säga utsagan i sig är tom. Man saknar "Modig är den som..." och sedan någon definition, gärna genom definition med exempel om "att vara modig" antas omfatta en handling och inte bara en beredskap (frawjon).