Har en ständig rädsla för att bli övergiven

Har sedan tonåren haft enormt svårt med relationer, både vänskapliga och romantiska sådana, då jag ständigt har en oerhört stark rädsla för att bli övergiven.

Har inga problem med att umgås med folk jag inte känner, då man inte har några krav, eller ett anseende att upprätthålla. Men så fort jag träffat en person så många gånger att vi börjar bli ”vänner” får jag panik och känner att jag måste ”upprätthålla min image” och ”prestera” något varje gång vi träffas så att dom inte lämnar mig, vilket gör att jag känner en enorm stress vid varje träff. Är dock övertygad om att dom kommer lämna eller svika mig i slutändan ändå, oavsett vad jag gör och hur bra jag ”presterar”. Vilket medför ännu mer stress.

Detta har resulterat i att jag sedan några år tillbaka inte har några vänner, då jag inte orkar med den medföljande oron.

När det kommer till romantiska förhållanden är jag likadan. Känner att ständigt behöver prestera och är konstant orolig för att bli lämnad. När det kommer till att träffa och umgås med min partners vänner känner jag mig inte det minsta stressad, då dom i första hand, är hennes vänner, och inte mina, kan dom inte överge mig.

Någon som känner igen sig, har några råd eller en aning om vad detta kan bero på?

Gå till en psykolog, typ Dr Phil du vet

Så kanske du får fram att du blev övergiven som barn eller något.

Sen kanske du får rådet att jobba på din självkänsla och lära älska dig själv och jag duger som jag är osv osv

Blir fint det vettu!

Har kontakt med psykvården, och har haft det förhållandevis länge. Men känner mig som många andra inte helt tillfredsställd med vården som erbjuds mig. I många fall har man bara konstaterat att jag har problem utan att utreda det vidare. Man har inte heller erbjudit några lösningar på hur jag ska kunna förändra mitt beteende.

Hur arbetar man med sin självkänsla? Har du några exempel?

Psykvården vill bara inte att du tar livet av dig. För att reda ut DINA problem får du söka professionell hjälp.

Och med ”proffesionell hjälp” menar du privata mottagningar där man själv bekostar besöken?

Känner bara spontant att både "rädsla för att bli lämnad" och "rädsla för att inte duga" känns som två av dom mer vanliga problemen som folk brottas med, skulle du gå i samtalsterapi med nån duktig snubbe som du får förtroende för så kan du säkert få hjälp på traven och en massa knep.

Exempelvis.

Problemet är ju att man aldrig kan garantera att folk är lojala

Jag har varit med om samma sak, varit ratad, blivit vald sist osv osv, vilket har lett till feta trust issues.
Jag kom underfund tidigt med att de flesta suger, så jag håller mig gärna för mig själv, och jag är rätt less på folk överlag

Låter som ett fall som behandlas med DBT, typ borderline.

Sant. Har testat en mängd olika samtalsterapeuter genom åren, men ska ge den privata vården ett försök.
Innan misstänkte man att jag var bipolär, men har funderat ett tag på ifall jag kanske har borderline. Då jag även har konstant kraftig ångest, känner en kronisk tomhet inombords, har dagliga dissociativa upplevelser, och ibland upplever smått psykotiska symptom.
Dock är jag man, och borderline är normalt sett en ”kvinno-diagnos”. Jag är inte heller manipulativ och har inga problem med empati.

Och då jag oftast vet att det är jag som missförstår och reagerar överdrivet, brukar jag göra mitt yttersta för att inte visa något för andra. Konfronterar alltså oftast inte min flickvän med mina känslor och frågar henne ifall hon menar att ”hon är trött på mig och vill lämna mig”, även om hon såklart märker att något är fel. Stänger inne det istället. Vilket har lett till en hel del panikattacker och att jag självskadat en del.

Förr ”löste” jag mina nojjor med att missbruka alkohol och knarka, men nu är jag helt ren och nykterist. Om man bortser från återfallet jag fick för nån månad sen där jag drack massor av sprit och blandade med mina utskrivna tabletter.

Vet inte, låter detta som borderline?

Nä precis.

Dock ogillar jag att vara själv. Är social och gillar att ha människor runt mig.

Låter som att du har nått trauma i bagaget, kan det stämma?

Vad tror du själv att det beror på?