Du har inte min välvilja

En annan förståelse av ordet "utgångspunkten" kan vara att spelet schack skapades (uppfanns, hittades på) under vapenhot. Det gjorde det kanske.

Vad jag menar är att samhället är pseudo-rationellt. Att det presenterar sig som drivet av logik.
Att man brutalt misshandlar någon och sedan vänder sig till åskådarna och frågar "Begriper ni nu?", varvid de nickar och går åstad och talar och beter sig på sätt som de bedömer minimerar risken att de kommer att väljas ut till nästa åskådningsexempel.

Dvs att den i ens existens inneboende möjligheten att tillfogas lidande inte skall komma att användas till att grunda ett samhälle på.

Att samhället presenterar sig som drivet av en logik vars premisser uttryckts i ord, inte i slag.
Att det någonstans, någon gång
funnits, finns eller kommer att finnas
minst 1 medlem av ett samhälle
som förevisat förmågan
att för minst 1 medlem av samma samhälle
i ord uttrycka
de premisser
ur vars uppenbarande
de liv så som de framlevs av medlemmarna av deras samhälle
framstår som logiska.

Jag undrar om flyktingarna på Lesbos tycker synd om Sveriges invandrare (många är deras landsmän rent av) som har kommit hit, fått skydd, bostad, pengar vård och skola, men ändå inte är nöjda utan känner att dom måste råna och våldta lokalbefolkningen dessutom.

Undrar om dessa lesbosbor tycker att Sverige har socioekonomiska problem, och känner att invandrarna inte "fått tillräckligt"

Prova sätt saker i perspektiv.

Jag tycker det är ett intressant fenomen. Sättet vi kan förlora oss i ord, bilder, koncept. Framförallt förstår jag mig inte på det hela fastän jag upplever det gång på gång.

En paradox har gömt sig i synsättet. "Lampa" kopplades till en direkt sinnesupplevelse som aldrig kommer upplevas igen. Om "lampa" någonsin ska användas igen så måste det frikopplas från sinnesupplevelsen som förelåg.

Det beror lite på vad man tittar på och du verkar ha insikt i båda perspektiven. Den som tittar på schack och den som tittar på verkligheten kommer ha olika åsikt om handgemäng. Den ena anser att det aldrig är ett giltigt drag (i schack) och den andra att det alltid är ett giltigt drag (i verkligheten).

Problem kan dyka upp först när man försöker få dessa två världar att gifta sig.

Det kan vara så att om vi tar oss an uppgiften att använda språk så är vi förlorade.
Nu måste vi få hjälp.
Att det inte är möjligt att i kraft av enbart egen ansträngning göra sig begriplig för någon annan.
Detta skulle kunna innebära någonting där ordet kärlek kan blandas in.

Det handlar väl om likheter?
"Frikopplas från", jag vet inte det. Generaliseras utifrån. Inordnas som delmängd av en större mängd.
Så "vidare kopplas till" hellre än "frikopplas från".

Kopplingen som uppstår är inte bara till en de-5-sinnena-upplevelse, utan även en emotionell upplevelse (vilket kan betraktas som en sinnesupplevelse).
Är det skönt att förnimma en lampa, eller är det obehagligt?
Det är detta som sedan manipuleras med.
Skylten "Helvetet" ovanför ingången till Himmelen.

En fråga som det cirklar kring är tydligen om det är en god idé att betrakta verkligheten som ett spel.
Om spelmetaforen är en fruktbar infallsvinkel.
Detta hänger givetvis samman med hur ordet "verkligheten" tas i bruk här.
Om vi vill resonera kring verkligheten kan vi med det ordet inte mena "allt", eftersom allt är oöverskådligt och resonemang kräver överskådlighet.
Vi måste därför kunna enas om vilka delar av allt som skall sållas bort för att möjliggöra resonemang. Och detta, att enas om vad som ska sållas bort och vad som ska beaktas, kan ses som upprättandet av ett spel.
Vilket i så fall skulle betyda att det som ordet "verkligheten" betecknar, om möjligheten att föra resonemang föreligger, är ett spel.
Dvs
Om en sållningsprocess genomförts
och ordet "verkligheten" betecknar det som kvarstår efter sållningen
så är ordet "verkligheten" att betrakta som namnet på ett spel. Du menar när man försöker få dessa två världar att ingå sexuell förening?

Kanske förstår jag nu hur du menade då.
När jag säger "pekar på" kan jag mena både bokstavligen att peka på en lampa med mitt fysiska finger, och bildligen att vägleda tanken mot avsett objekt medelst ordet "lampa".

När jag säger ordet "lampa", och det underförstås att det är språket svenska jag talar, kan det förstås som att jag väljer ut dels ett specifikt fysiskt föremål i rummet, dels den beskrivande text som är kopplad till ordet "lampa" i SAOB.
Dvs det kan ses som att jag pekar på två olika företeelser, och "pekar på" i båda fallen är i bildlig bemärkelse.

Om jag dessutom skulle bokstavligen använda mitt fysiska finger till att peka på en lampa samtidigt som jag säger ordet "lampa", tillkommer det då ett tredje pekande, eller ersätter/kompletterar det fysiska fingret det ena bildliga pekandet?

Jag kunde använda mitt ena fysiska finger till att peka på en lampa samtidigt som jag säger ordet "lampa", och samtidigt med mitt andra fysiska finger peka på en specifik sida i en uppslagen SAOB bredvid mig där ordet "lampa" förklaras.

Om dessa olika aktiviteter sammanfaller (kongruerar) i hjärnan så uppstår en upplevelse av förståelse.

Om jag med mitt ena finger pekar på en soffa, säger ordet "lampa", med mitt andra finger pekar på en sida i SAOB där ordet "terrakotta" förklaras, så uppstår något helt annat än en upplevelse av det jag med mitt användande av ordet "förståelse" i min förra mening avsåg att vägleda min läsares tanke till.

Ja, det låter som att det sammanfaller med mitt synsätt på mänsklig förståelse. Ju fler frågor om ett spörsmål som en person kan besvara, och ju mer av informationen i svaren som är i linje (kongruent), desto bättre förståelse sägs personen ha av det som diskuteras. Om personen säger emot sig själv och bara kan svara på vissa frågor så är förståelsen inte där på samma sätt.

Att peka på en lampa och säga "lampa" och peka på en definition av lampa i någon ordbok kan sägas vara kongruenta svar på frågan "vad är en lampa?"

Ja det låter rimligt.

Om det vore så väl!

Jag minns inte riktigt min grundtanke, men ett problem kan vara att vissa regler följer med själva spelbrädet. Så kallade betraktade regler som struntar i våra överenskommelser. Dom kan ibland leda till legitima regelbrott.

På marknadsplatsen gäller överenskommelsen att den som stjäl ska få handen avhuggen. Å andra sidan gäller även den betraktade regeln, att någon kan stjäla ett föremål utan att bli av med handen. Vidare kan vissa tycka att den överenskomna regeln ska åsidosättas en enskild gång till fördel för den betraktade regeln, om förgriparen är tillräckligt fattig exempelvis. Säljaren (och andra betraktare) är dessutom fria att gå med på det, vilket återigen antyder att fler regler gäller för marknadsplatsen än de specifika överenskommelserna.

Så det är inte alltid så lätt att identifiera reglerna för ett visst spelbräde. Oftast är det väl inget problem alls men jag misstänker att samma sorts komplikationer kan dyka upp i mer subtila former än mitt triviala exempel.

"Generaliseras" är att kasta bort information och ha kvar delar av den. All information kom från en viss upplevelse så vi frikopplar från den på sätt och vis när vi kastar bort en stor del av informationen. Så det vi egentligen kopplar ordet till är konceptuella förminskningar av upplevelser.

Det är användbart! Jag kan till exempel prata om en ekorre-formad lampa som lyser violett och du kan tänka dig en sån, även om ingen av oss upplevt annat än separata instanser av ekorrar och lampor och violett förut.

Frågan jag brukar ställa mig är om såna egenskaper hos språket och sinnet antyder mer än vad vi anar.

Ja så kan det nog vara. Språket / känslorna / tankarna har andra frihetsgrader än verkligheten så vi kan vilseledas där.

Språket verkar vara både friare och striktare än verkligheten. Friare för att det uttryckligen frikopplas från verkligheten. Striktare för att språket (och sinnet) har regler som resten av verkligheten inte följer; truth is stranger than fiction.