hur gör ni när ni vet att andra lever livet ni aldrig kommer kunna leva

Jag har alltid varit en drömmare och jag har många gånger varit nära stor framgång, ta min döda youtube kanal där jag brukade tjäna över 30 000 kr i månaden och bara kastade bort det då kunde jag som 19 åring flytta till en fin lägenhet och ibland vill jag dö för att jag inte gjorde det vill skada mig själv för det, ta mitt telefon projekt symetium som gav mig tron att jag kunde bli framgångsrik efter att jag lyckades få ihop 71 000 dollar på indiegogo genom en vecka allt skickades tillbaka för att målet aldrig blev uppnått men jag var nära fick sedan massa invrsteringserbjudanden på över 50 miljoner kr från seriösa företag som backade ur när dem insåg att ingen produkt eller prototyp fanns.

Nu är jag här där jag insett att jag aldrig kommer få det livet jag fokuserat på i över 15 år att jag närmar mig 30 och är enkelt sagt en förlorare på alla sätt och vis och hatar precis allt med mig, vissa säger att jag kan bli modell och det går emot känslan av att vara patetisk och ger känslan av att vara viktig nog att betyda något, medan det finns andra som har precis allt man ser det hela tiden.

Jag har länge velat ha ett eget fint hem inte ens det kan jag ha design har länge betytt mycket för mig och att leva i en lägenhet från 60 talet som är så sliten som den är tar död på mig, ser hela tiden andra som lyckas och blir stora, själv ser jag mig som att jag kan bli personen jag tänker på hela tiden trotts att chansen inte finns där lever en fantasi, och hur mycket jag än inser att jag aldrig kan bli den personen eftersom jag inte är typen av person som har framgång så finns det hoppet kvar bara av att se att det har hänt andra, känner hela tiden att jag kan vara viktig nog meningsfull nog för någon som vill ge mig det livet trotts att jag vet att så är det inte, tex att vissa har sagt att jag ska ansöka som modell ger mig hopp i att jag kan vara mer än världen bestämt sig att jag ska vara även om det inte är så.

Falskt hopp är något jag inte kan bli av med hur jag än försöker att bli det, jag tror hela tiden att det livet jag vill ha finns där och kan hända bara för att möjligheten finns, att det måste finnas någon av alla miljoner som ser mig som värd det, men det finns ingen som vill eller kommer göra det verklighet och det är en tuff sanning, men eftersom det är fysiskt möjligt så tror jag hela tiden på det att det finns någon som ser mig som viktig nog för det trotts att det aldrig kommer bli så, jag har redan bestämt mig att jag hellre dör än att acceptera livet jag har nu tyvärr stoppar rädslan mig annars är jag helt redo att lämna den här världen, mitt liv har aldrig varit värt något det har enbart haft problem och smärta.

jag vet inte vad jag ska göra längre jag vill inte acceptera detta livet som världen tycker jag är värd.

Du vet att andra lever livet du aldrig kommer leva.
Låter som ett dåligt beslut genius.

Vad lever de för liv?

Du kan inte leva deras liv. Du kan bara leva ditt eget liv. Du bestämmer och det är ingen som hindrar dig förutom dig själv.

Det här falska hoppet du känner dig inte kunna bli av med, jag tror att du behöver omvärdera vad det är som egentligen händer med dig när du upplever det.

Att uppnå den nivå av rikedom som endast kan existera på ett exkluderande sätt, alltså genom att den absoluta merparten inte har den, är väldigt få förunnat.
Och om inte du når dit och känner dig misslyckad, ja det kan tyvärr vara så att det berodde på ditt val och inte vad som faktiskt hände.

Du har ett val i vad du prioriterar och ser som värdefullt, och det är ditt personliga ansvar att konfrontera den bilden du har framför dig, annars har du också blivit ett offer för omständigheterna.

Kolla filmen (the founder) Hur MacDonalds startade. Han slog igenom när han var 55 och blev miljardär. När det kommer till entrepenörskap kan du kriga i 20 år och inget händer. Men så gör du ett rätt val och ditt liv förändras. En annan historia om en guld/skatt letare i USA. Han var envis att det fanns ett spanskt skäpp fylld med massa guld. Ingen trodde honom förutom han själv. Det tog honom 37 år innan han hitta guldet. En av dom största fynden i modern historia. Hans fru och son dog i mitten av sökandet, då deras båt kollapasade. Han gav inte upp för det. För att sumera det hela, ge inte upp framgången kan vara runt hörnet.

Min faster lyckades med något som jag tycker är beundransvärt och det var att njuta av de små sakerna i livet på riktigt.
Jag vet inte vad du sätter värde på mer än meteriella ting och framgång, men det är för många mer värdefullt med andra grejer i livet.
Kolla på t.ex gammla företagstoppar och kändisar som ångrar att de försakade sina familjer och som i efterhand hade valt bort sina limousiner och dyrskumpa för att få känna på den äkts fattiga kärleken där ingen ville vara med dem för deras rikedom eller berömmelse utan för personen de verkligen är.

Lycka till

Andra får väl ha sina liv; jag har mitt. Så länge jag har det jag behöver, inte minst tid för mig själv, varför skulle jag bry mig om att andra bygger slott av guld och juveler som jag ändå inte skulle vilja bo i?

Avund är för mig ett begrepp lika främmande som transsubstantiation..!

Det sägs ju att man ska följa sina drömmar, men det kan bli en förbannelse när jakten, och besvikelsen över att inte nå dem, gör att man missar att njuta av det liv man har.
Tragiskt.

ironiskt nog är jag avundsjuk på dig, räcker med att se någon rik berömd person på valfri sociala medier nu tiktok för att jag bokstavligen vill överdosera på tabletter jag nu har, känner samma sak när en tjej inte ser mig som intressant för då vet jag att det har med att jag helt enkelt inte är bra nog, är aldrig bra för mig själv och mobbar mig själv ganska rejält, att jämföra med andra är nästan en ocd för mig.

Sluta se livet som en tävling och var istället nöjd med de livskvaliteter du har tillgång till. Den som lever det bästa livet är den som trivs bäst med tillvaron, inte den som har uppnåt mest.

önskar jag kunde se det så, räcker med att se en supercarblondie video och bara tänka tänk om hon tyckte jag var viktig nog, det är en väldigt toxic typ av tänkande men det är där hela tiden, tror det aldrig var annorlunda, att vara nära framgång så många gånger förstör en tror det kallas delusions of grandeur har en app som tjänade 30k en månad så jag har varit nära någon sorts framgång tror det är farligt att vara nära framgång men aldrig där än att aldrig lyckas med något eftersom man får smak för det.

Man bör ha i åtanke att all typ av framgång ändå bara är tillfällig. I samma ögonblick som du dör så raderas allt som du lyckades åstadkomma i livet och har inte längre minsta betydelse. Därför är framgång i sig självt inte värt någonting.

ja livet är kort extremt kort därför är det slöseri med tid om inte det är underbart det är som en semester när man sitter fast i ett hotell och inte gör något tillslut tar den slut och det är det, så att leva ett ofullständigt liv är ett slöseri 5 år för mig känns knappt, om 3 år så är jag 30 sen 35 sen 40 sen 45 sen snart död och sättet jag lever på så antar jag att jag dör vid 50