Varför bör jag vara ledsen över att få sämre livsförhållanden?

Det är väldigt många i den här världen som har taskiga förhållanden. Här, utifrån mitt perspektiv, och i samhället jag lever i kan jag klara mig väl. Däremot finnes föreställningen att för mig går det dåligt om jag exempelvis på gatan hamna. Jag funderar och tror kan bringa intresse om jag förklarar mig självt väl.

Får jag en extra slant, bör jag vara glad, eller hur?

Har jag ett hem, bör jag vara glad, eller hur?

Har jag mat samt ovanstående bör jag vara lycklig, glad och allt väl vara, eller hur?

Dessa är existentiella nödvändigheter kan vi anta. Exempelvis att ha vatten. Därtill vill du ha rent vatten för att inte råka ut för sjukdom. Existentiella behov bör definieras till vad vi behöva för att överleva.

Jag självt har tendenser att vilja leva minimalistiskt. I anslutning till detta anser jag, att jag har allt jag behöver. Trots detta har jag en väldigt dålig känsla i huvud, mage och bröst.

Jag vakna på morgon, vara hungrig och må dåligt.

Jag är frisk, bör vara glad men anser att jag bör plåga mig själv i form av träning för att göra nytta av min tillvaro och fina förutsättningar. Att träna kan i sammanhanget anses vara socialt accepterat eftersom träning av samhället anses vara positivt i all bemärkelse. Inte minst med dess positiva inverkan på kropp och knopp och dessa jag ta del av. I min insida vet jag att jag beter mig på ett sätt som är acceptabelt för mig och därför är jag mer nöjd efter träning.

Jag har alltså tendenser att vara självplågare. Jag har också hög moral och empati.

Varför plågar jag mig? Varför mår jag dåligt på morgonen när jag är hungrig? Varför dricker jag inte vatten när det är som värst (ny information)? Varför använder jag inte kommunaltrafik (inte nämnt ovan)? Varför tycker jag att jag bör vara en förebild för ett alternativt levande, samtidigt som jag önska att inte framhäva denna bild av mig? Det är alltså ett av min egenskapade världsbild på min insida och bör inte komma fram i diskussion enligt mig. Helst inte på detta forum, tack.

Detta ovan är en bakgrund. Jag önskar inte svar på ovanstående frågor. Jag vill med frågorna istället önska lyfta fram en bakgrund och sedan med abstrakta förhållningssätt diskutera för hur(?) jag ska gå tillväga för att fortsätta vara glad om jag nu råkar ut för taskiga livsförhållanden (specifika livsförhållanden, nedan).

Se nu till min rubrik och jag önska att du utläsa att jag självt anser att jag själv inte är ledsen över att placera mig självt i samma fack som de som har det sämre än jag själv. Jag önskar inte att få alternativa levnadssätt eller perspektiv på hur jag alternativt kan dämpa min compassion i förhållande till fattiga, hemlösa, människor i krig, svält och liknande. Jag önska bibehålla min egenskapade compassionfokuserade världsbild och jag har svårt att ändra åsikt i fråga. Tack för visad hänsyn.

Detta femte stycke räknat nedifrån skall utgöra vad jag specifikt vill ha för resultat av den här trådstarten. Nu får du en rak fråga av mig. Hur ska jag leva om jag är utan bostad och inga pengar ha (här i Sverige)? Ponera att jag inte har ork att fråga när den aktuella företeelsen inträffar och därför lyfter frågan nu. Till ditt förfogande bör du i beaktande ta att vinterförhållandena i Sverige är tuffa. Men också att jag har en överblick på andra trådstarter gällande hemlöshet. Jag önskar att inte enbart diskutera praktiska åtgärder även om det också är välkommet. Istället bör du i ditt svar utgå från moraliska aspekter i förhållande till mig som hemlös, abstrakta förhållningssätt på min tillvaro utan pengar samt hem och ta i beaktande för min syn på tillvaron när jag är hemlös och utan pengar.

Jag vet att detta förefaller vara en svårare uppgift (komplex och rörande delar) och för mig känns som att jag redan frågat denna fråga här i detta forum en gång innan, men så är inte fallet. För mig anses vara befängt att anta mig veta vilka svar jag ska få. Ty alla kan bidra med ett nytt perspektiv. Jag är också oerhört stolt över att formulera detta endast utifrån min egen person i denna mänskliga upplevelse. Därför ber jag dig att respektera min syn på tillvaron.

Tack för din tid. Och du bör inte svara om du inte bär på ett perspektiv som utgår från en sista fråga i det andra stycket ovan räknat härifrån. Har du genomgående läst igenom detta inlägg? Känner du kanske nått och vill ändå dela med dig av ett viktigt och säreget perspektiv (bortse från normer)? Känner du igen mig från ett tidigare inlägg och vill bidra med ett annat perspektiv? Har du kunskap rörande filosofi och ser detta vara aktuellt i förhållande till din kunskap? Jag vill först på förhand tacka dig för att vara en av skaran människor som läser igenom hela min trådstart och kanske överväger att dela med dig av ett inlägg. Och jag accepterar perspektiv som jag själv inte kan förutse. Därför bör du överväga vad du vill dela med dig av och helst ska du dela ett empatiskt förhållningssätt. Du kan även skriva om du anser att jag inget fattar men utgå från moral och empati är du snäll samt eventuellt logik i förhållande till mina känslor (tankegångar).

Kom ihåg att inga direkta svar på frågor ställda i början av texten och endast svar på frågan i stycket som är utmärkt med fetstil.

Ett enda grundläggande krav i denna tråd är att vara snäll! Tack!

P.s. Tänker du nu exempelvis "han tänker på individer i svåra förhållanden och känner för dem"? Då är du nu i rätt tankegång. Det är också så att jag själv genom denna text får ett bra material att samla mina tankar i och jag får bra nytta av den här texten längre fram (om det så vill). Tack för er medverkan och hjälp! Och om inte tidigare nämnt bör du anse att du har förmåga att sätta dig in i andras perspektiv. I förhållande till rubriken får du också tänka varför jag har rätt att vara ledsen eller varför jag ska vara glad när jag delar likadana livsöden som många andra och dessutom i en mildare form. Exempelvis medför det en gemenskap, och kanske bringar det en gemenskap av den bästa sorten i förhållande till min syn på livet? Tänk på det är du snäll.

Matthew 6:26-34 ICB

Look at the birds in the air. They don’t plant or harvest or store food in barns. But your heavenly Father feeds the birds. And you know that you are worth much more than the birds. You cannot add any time to your life by worrying about it.

“And why do you worry about clothes? Look at the flowers in the field. See how they grow. They don’t work or make clothes for themselves. But I tell you that even Solomon with his riches was not dressed as beautifully as one of these flowers. God clothes the grass in the field like that. The grass is living today, but tomorrow it is thrown into the fire to be burned. So you can be even more sure that God will clothe you.

Don’t have so little faith! Don’t worry and say, ‘What will we eat?’ or ‘What will we drink?’ or ‘What will we wear?’ All the people who don’t know God keep trying to get these things. And your Father in heaven knows that you need them. The thing you should want most is God’s kingdom and doing what God wants. Then all these other things you need will be given to you.

So don’t worry about tomorrow. Each day has enough trouble of its own. Tomorrow will have its own worries.

Bra text från bibeln som relaterar till din frågeställning

Religion och kyrkan är ett intressant perspektiv i förhållande till vad jag antar röra vid filosofi (min frågeställning och bakgrund)

Tack för ditt bidrag. Ska ta ditt perspektiv med största tillförsiktighet och äta nu först.

Och jag tvekar inte en sekund på att det relaterar till min frågeställning. Tack ska du ha och bra jobb!

Del två (kort)
Jag ber om att få tillfoga ytterligare tankar i förhållande till den infogade texten från första delen.

Att jag mår dåligt när jag är hungrig på morgonen beror i grunden på att jag anser mig behöva förtjäna att få äta men är illa tvungen att stoppa i mig någonting med vetskapen av att andra inte har mat. Vi kan bortse från att jag är i dålig fysisk form med anledning av att jag är stark och frisk (bra kondition). Exempelvis går jag cirka 70 kilometer under en dag några dagar i veckan och jag har under 40 minuter på milen.

I anslutning till ovanliggande stycke menar jag själv att motion är ett bra sätt att rättfärdiga att jag kan fortsätta stoppa i mig mat under dagen eftersom jag har gjort mig förtjänt av det genom slit. Återigen grundat i att många människor inte har mat alls men ändå sliter. Därför har jag valt att formulera mig som sådan innan.

Jag vill också tillägga att ni får gärna ställa frågor och jag besvarar dem. Jag ser gärna att en diskussion uppstår. Eller att jag kan fundera på flertalet perspektiv. Det är också så att jag kan behöva mer tid att smälta innehållet du tillfogar. Ber om att få tid att smälta innehållet (om nödvädigt) för att förmå att sätta det i perspektiv till min egen världsbild. Tack och trevlig start på veckan samt trevlig kväll!

Definiera inte det som händer dig som nånting bra eller dåligt. Om nånting bra händer dig så kan du få så stora förhoppningar att det kommer gå åt helvete när det oväntade dyker upp. (En fara kommer aldrig med en varning)
Lever du i helvetet så brukar det leda till att man lär sig mer och hittar nya perspektiv. Det goda kommer ut från det onda. Hade jag inte upplevt extremt lidande hade jag inte haft en karriär.

Så låt oss säga att nånting riktigt dåligt händer dig. Det varar bara för en stund och rätt vad det är så kommer den stora belöningen som ger dig eufori för en livstid.

Ja. Hemlöshet är alltså ofta sett som dåligt ur ett samhällsperspektiv och på individnivå anser alltså jag att hemlöshet eventuellt inte är dåligt. Inte minst med anledning att jag dras mot en minimalistisk livsstil eller att sympatisera med hemlösa och känner att jag vill ha skäl att göra vanliga saker genom att själv genomleva exempelvis hemlöshet (slit). Jag tar alltså samtidigt som jag nu har det relativt bra (minimalistiskt), hänsyn till de som har det tuffare. Eller känner ett behov av det. Jag behöver behovet och genomleva det för att skapa mening i mitt liv eller kunna hjälpa världen i en mening (mitt mål).

Jag har upplevt vad du pratar om. I sammanhanget vill jag poängtera att jag redan en gång för 10 år sedan valt att bosätta mig ute i flera månader. Jag berättar detta för att påvisa en trovärdighet i vad hemlöshet innebär. En tuff tid följer i många år därefter och kanske är det enskilt viktigaste mötet jag gjort nu 10 år senare, det med mitt ex, fästmö och sambo (en person). En annan del av sammanhanget är att min nuvarande lägenhet (förstahandskontrakt) har utgjort en viktig del i min tillvaro i perspektivet varifrån jag är sprungen och dit jag vill nå spirituellt och eventuellt för att inspirera andra.

I mitt sammanhang, de här 10 senaste åren och exempelvis min utveckling rymmer att både hon och lägenheten fyller tomrum i mitt inre som inte gått att fylla på annat vis än att genomleva dem. Exempelvis är jag nu i god form i jämförelse med innan jag fått mitt kontrakt samt innan jag träffar henne, jag har samlat mina tankar från att vara en storm till ett mer stillsamt lugn genom att vara helt själv men också utifrån andras perspektiv. Jag har alltså plockat med mig åsikter, tankar och känslor av andra vilka utgör en stor del av min person. Nu sover jag bra vilket är viktigt för mig. Att sova anser jag mig fått lära på nytt efter många år med dålig sömn och det hade inte gått utan henne eller lägenheten. Däri ligger att jag nu också inser att jag mår mycket bättre av att göra allt i min makt för att sova bra och jag anser att i en eventuell framtida hemlöshet också göra allt för att sova väl.

Det ovannämnda innebär att jag tar bättre hand om mig till skillnad mot förut men också att jag kan ta bättre hand om mig i en eventuell kris i framtiden. Med andra ord har jag på vägen hur lärt känna mig självt bättre och vad som exempelvis gör att jag litet bättre sova. Eller att jag utövar strategier för att sova bättre.

Jag har en känsla av att jag de senaste åren lidit som mest men också haft den bästa tiden i mitt liv (eufori som du talat om) i anslutning till min kärleksrelation och senare förstahandskontrakt. Att gå ifrån den jag älskar gör oerhört ont men tiden med henne är som sagt eufori. Därför tror jag att en bra tillvaro (exempelvis en egen lägenhet) och lidande båda går i ett eftersom jag trots allt faktiskt lider med dels henne men också andra människor sådana jag inte känner. Ibland drömmer jag om dem. Jag tror också att min tid av eufori går som i vågor och att jag åter kommer drabbas av mer lidande och sedan total eufori som du nämner.

Jag är ännu ung. Jag vill återkomma till vad jag anser vara viktigt. Att få utlopp för ett lidande i form av symbolisk interaktion tror jag för mig är viktigt (gå väldigt långt/annat) även om det inte uppmärksammas ger det mig alltså mening att fortsätta leva vanligt (att äta). Jag tror som du nämner och som jag nämner att känsloläget går i perioder. Att jag plågar mig giver mig både skäl att leva normalt samt glädje men jag tror också att en konstant bakomliggande plåga i andra former hela tiden finns med i bakgrunden oberoende om jag får utlopp (hemlöshet/annat) eller har det bra. Grunden till plågan är alltså hur samhället är utformat och dess konsekvenser. Detta anser jag just nu. Och att folk alltså lider av olika skäl.

Att jag kan känna plågan inom mig när jag ser orättvisa är en del i att jag har denna världsbild som ovan beskriven. Jag vet att mitt sätt att fungera både ger för och nackdelar för mitt välmående psykiskt som fysiskt. För och nackdelar både när jag lever bra utifrån samhällsperspektiv men också för och nackdelar när jag väljer att ge utlopp för lidande i form av symbolisk interaktion. Grovt draget tror jag att kroppen tar stryk av att agera med symbolisk interaktion mer än vad jag gör på ett själsligt plan och jag tror att min andlighet tar mer stryk av att passa in i en mall, efterleva ett liv i blindo, det vanliga livet.

Nu finner jag att båda levnadssätten är destruktiva. Varifrån jag antingen förtrycker min andlighet och andra utsatta människor eller förtrycker min fysiska och psykiska hälsa genom att agera i denna symboliska interaktion. Därmed vill jag tacka dig för ditt perspektiv. Det Inger mig med ny syn på min tillvaro och hur jag ser på världen.

För mig tror jag att det är viktigt att själv inse att jag är hård mot mig själv. Att jag har höga mål och därigenom vill göra förändringar på global nivå. Däri finner jag också att flera tillvägagångssätt finns att tillgå bortom det ”normala” för att uppnå förändring på global skala 🌎

Ditt lidande, din karriär, kan jag sätta i perspektiv för mitt eget lidande och tänkta karriär.

Förlåt om jag har varit upptagen med mig själv i förhållande till ditt inlägg. Alltså mitt svar. Det är inte min mening. Istället kanske jag behöver mer tid att svara för att klara av att förstå dig bättre.

Håller med dig, perspektivet är viktigt. Att befria sig från materiell lycka och säkerhet kan vara en väg mot en verklig frihet, detsamma med att genom lidande sträva framåt. Först då uppnår man verkliga mål (bort från lidandet, mot målets destination).

Mitt råd är lev i nuet. Att lära sig detta tar lång tid, men jag har till slut lärt mig att acceptera mitt förflutna och oroa mig för framtiden när det obehagliga står direkt framför mig, inte dagar/månader/år i förväg. Var tacksam för vad du har i nuet. Relativisera inte din egen lycka eller olycka.

Jag har svårare att vara i nuet. Jag tror att många andra har lättare för det.

Det finns ju fördelar med att ha perspektiv framåt, en plan och förmåga att genomföra ens plan.

Jag menar, att vara i nuet och acceptera hur skicket på samhället är måste medföra att en riskerar att vara kvar i vad samhället generellt anser vara rätt. Riktig frihet tror jag uppnås med rätt sammanhang och att då eventuellt kunna acceptera att vara i nuet i den mån det fungerar. Rätt grupp av människor utifrån vem du är som individ tror jag på. Livet måste alltså handla om att träffa rätt människor. Ändå är vi sociala.

Ursäkta. Äkta lycka fungerar om vi kan få hela populationen att fungera. Fred. Jämlikhet. Ingen hungersnöd. För allt påverkar det dig också att läsa om diverse problematik. Och jag väljer att inte läsa nyheterna vilken fungerar bättre. Och jag tror att flera skulle behöva ett fungerande samhälle för att i lugn och ro leva i nuet.

Fast när du lever i nuet spelar det ingen roll hur samhället omkring ser ut. Du kan engagera dig i en samhällsfråga tillfälligt, och sedan återgå till dig själv. Non attachment.

Att exempelvis som du nämner engagera sig i en samhällsfråga låt säga genom politik, innebär också indirekt att du deltar i det dominans och maktspel som utspelas på den offentliga scenen. Vilken också bidrar till att folk mår dåligt. Hela samhällsstrukturen bör i grunden ändras. Jag menar en helt annan lösning som skapar förutsättningar för att individer ska se på varandra och acceptera varandra. Ett där jämlikhet blir mer troligt och ett där alla kan hjälpa varandra.

ja och nej. du har valt att tolka det som att du måste vara delaktig 100% 24/7. Det gör inte jag. Bara när jag har tid, lust och ork. Resten av tiden bryr jag mig inte, och det är nyckeln. Du kan inget göra åt saken, hur mycket du än engagerar dig, så du måste acceptera och sedan släppa.

Det skiljer mig och dig åt. Jag slutar inte att bry mig. Jag vill hjälpa. Du har rätt i att vägen att gå är genom det samhälle vi har just nu. Tanken är dock att andra inte ska genomleva det du och jag gör. Att på bred front göra förändringar. Att ha ett storskaligt perspektiv och inblick i en möjlig framtid. En ambitiös man, en plan som är logiskt genomförbar samt snälla ord kan få denna världen att ändras.