Alkohol och weed + 2C-B och 100mg snortad DMT

En kväll i eskapismens tecken.

Jag har under de senaste två åren haft många, många extremt givande och djupt insiktsfulla trippar på både syra och DMT. Hade aldrig haft en dålig tripp, inte ens i närheten. Roliga, glada, energifyllda och färgglada trippar varvat med inåtvända, insiktsfulla, spirituella wow-upplevelser. Rökte weed dagligen - inga mängder, men det gick väl åt drygt 10-15g sativa i månaden, enbart som mysröka i soffan.

Min psykiska hälsa hade börjat svaja rejält veckorna innan denna kväll, och jag mådde rent ut sagt piss i tillvaron. Allting sög, närstående relationer gick i kras, jag kände mig helt maktlös och även om jag inte nödvändigtvis ville dö så ville jag inte heller vara kvar i verkligheten.

Så den här kvällen hade jag druckit mig riktigt dyng. Min alkoholtolerans är skyhög, tror jag hade fått i mig motsvarande 15-20 starköl under kvällens gång. Kom hem från krogen med milt ångestpåslag, får en överväldigande känsla av att inget någonsin kommer bli bättre. Kommer på att jag har köpt hem nytt DMT. Hade veckan innan haft svårt att kicka igång en 15 mg-tripp med pipan, så jag läste på DMT Nexus att det faktiskt går alldeles utmärkt att snorta, och är betydligt mer konsekvent än att röka.

Rotar fram påsen med DMT, ser också att jag har drygt 10mg 2C-B kvar som jag direkt bombar. Drar ett stort bloss weed i bongen, och känner att jag bara behöver ge upp. Om jag bara släpper taget om hur dåligt allt är, och drar i mig så mycket DMT jag bara kan, så kommer jag bli förd till en bättre plats. Så jag tömmer ut hela påsen med 100mg DMT på ett cd-fodral och drar upp allt i snoken.

Det tar bara några sekunder innan jag har full jävla effekt. Färgstrålar från teven i hela rummet, fluffiga moln som svävar runt i taket, och allt ser så där skönt digitalt ut - ”mer verkligt än verkligheten” liksom. Mina händer ser ut som claymation, fast i 8K-ultra HD. Ser miljontals siffror och ekvationer på väggarna, möblerna, golvet, alla platta ytor, precis överallt. Precis som i The Matrix, fast mer integrerat. Musikvideon som står igång på teven blir omöjlig att förstå, ljudet börjar haka upp sig och personernas ansikten blir odefinierade, silhuetterna börjar flyta utåt som pölar, och alla ögon blir massiva. Jag förstår inte låttexterna längre, men de börjar kännas hotfulla och riktade mot mig. Lyckas byta till en annan musikvideo, och det känns okej för en stund.

Det går några minuter (tror jag), och färgerna i rummet börjar dämpas och bli mer gråa, alla kantlinjer på bord och möbler har börjat vibrera, och jag kan inte längre känna min kropp. Det börjar kännas som att jag ”laggar”, att jag är en betraktare som inte får veta vad min kropp gör förrän en sekund senare. Har blivit snustorr i munnen, och försöker förbereda mig på att greppa efter glaset med vatten på bordet. Innan jag tänkt färdigt ”ta glaset” så har jag det redan i handen, men jag förstår inte längre hur man dricker. När jag tänker ”ställ tillbaka glaset” så har jag redan hunnit lägga mig ner i soffan.

Musiken på tv börjar bli hotfull igen. Förstår mig inte längre på min telefon, kan inte byta musik, vet inte hur jag ska trycka på skärmen för jag har ju ingen högerhand längre. Tappar telefonen i soffan och råkar slå mig själv i ansiktet i samma veva. Alla färger i taket är nu borta, allt är grått, och det börjar bli ljust ute. Jag har tappat all tidsuppfattning, vet knappt var jag är någonstans. Börjar känna att jag bara vill slockna, har ju läst så mycket om folk som tuppar av och hamnar i andra dimensioner på DMT. Just ja, DMT, jag känner fortfarande smaken av det i halsen, det droppar fortfarande. Tänker att om jag tar i lite mer kanske jag försvinner, jag kanske inte lyckades snorta in allt tillräckligt långt. Tar i som fan, det smakar illa, jag känner att halsen torkar ut mer och mer.

Ser tillbaka mot teven, nu står det folk där och stirrar mig rakt i ögonen och skriker på mig. Känner hur ångesten börjar krypa längs ryggraden, och sen smäller det till. Jag sätter mig upp i soffan, och nu känns det som att hela min kropp håller på att smälta, som att jordens dragningskraft försöker pressa ihop mig från topp till tå. Jag får panik, stapplar ut i köket och lyckas rota fram en burk lergigan, suger i mig fyra st 25mg. Kan knappt stå, och börjar tappa förmågan att andas. Paniken växer. Jag lägger mig i soffan och försöker med all min kraft att andas djupt, men hittar ingen rytm. Jag känner min puls i ögonen, hjärtat slår så hårt att jag ser min tröja röra på sig. Kan bara tänka en enda sak. ”Nu dör jag.”

Skriker åt min google-högtalare att ringa 112. Minns inte samtalet, men kommer ihåg känslan, jag känner mig oförstådd. De tror inte på mig, men jag håller ju på att dö. Jag var helt övertygad om att detta varit såpass påfrestande att jag vilken sekund som helst kommer få en hjärtattack. Allting i mitt synfält håller på att smälta, och jag ser allt som genom ett kalejdoskop. Lyckas på något sätt haspa ur mig både personnummer och adress, minns att kvinnan i telefon säger att ambulans är på väg men kan dröja ett tag. Hon lägger på. Varje sekund känns som en jävla evighet, och jag kan varken stå, sitta, eller ligga ner längre. Jag håller på att sluta existera, kan inte andas, mitt hjärta känns som det ska sprängas.

En tanke slår mig som en blixt - jag har ju för fan inga kläder på mig. Jag är så jävla tragisk och patetisk att jag fucking överdoserat en psykedelia, och ska till råga på allt hamna på akuten i bara underkläder? Nej, det är oacceptabelt. Jag famlar runt och letar efter mina kläder, har ingen aning om hur jag fick på mig dem. Strumpor var för avancerat, istället hade jag hittat en påse och lagt dem där. Shit, nu ringer det på dörren.

Ambulanspersonalen kommer in, sätter mig ner på soffkanten och börjar kolla nåt. Ställer frågor som jag inte kan svara på, får inte ur mig något mer än ”DMT, 2C-B, öl, gräs”. Min andning börjar sjunka en aning, men jag känner fortfarande pulsen överallt. Vet knappt vad som försiggår, har snabba minnesbilder av att jag tar mina skor i handen, låser dörren, och sen ligger jag plötsligt i ambulansen. Svetten forsar, det är redan typ 30 grader varmt ute, känns som jag ligger i en ugn. Jag fastnar med blicken i taket, och kan inte längre styra över vad jag tittar på. Ambulanstjejen skakar tillbaka mig till verkligheten och frågar nåt, men sen försvinner jag igen. Jag är vid medvetande, men inte i verkligheten.

Rullas in på akuten och får ligga i korridoren i en hel evighet innan jag rullas in på en avskild del. Börjar återfå lite kontroll över min kropp, har en snäll sköterska som kommer med juice då och då. Nån läkare kommer och går med flera timmars mellanrum, minns att inte en jävel visste vad DMT är. Paniken avtar sakta men säkert, men jag kan fortfarande inte styra blicken. Fastnar på ett draperi denna gång, ser fortfarande siffror och symboler överallt. Alla ljud runtomkring blir överväldigande, men samtidigt lugnande på nåt sätt. Efter ett tag kan jag inte tänka längre, det är helt tomt i huvudet. Kan bara stirra på det där draperiet.

Flera timmar senare kommer en läkare och säger något som jag inte förstår, men lyckas greppa att de vill ha mig kvar på övervak. Rullas iväg och hamnar på medicinsk akutvårdsavdelning i en delad sal. Bredvid mig ligger, vad jag kan avgöra, en väldigt gammal dam med respirator. Det stör mig initialt, men till slut blir det något sorts behagligt bakgrundsljud. Börjar sakta men säkert komma tillbaka till verkligheten, ser en klocka och inser att det gått 15 timmar sen jag snortade.

Nånstans här slocknar jag fullständigt och vaknar tidigt morgonen därpå. Får prata med psykiatriker osv, och sen blir jag utskriven. Jag inser att jag tydligen hört av mig till några närstående någon gång under den här tiden, men minns inte hur. Får gå hem och möta konsekvenserna omedelbart, och mår om möjligt ännu sämre. Men nu har jag inga droger kvar hemma.

0/10 - rekommenderas ej

Åh fy fan, låter obehagligt.
Hoppas att du kommer på benen mentalt snart.

Ja du, vad ska man säga? Redan när jag klickade på tråden så tänkte jag att detta inte kan vara bra...

Hoppas du mår bättre.

Bra beskrivning av förloppet. får lite ångest när jag läser. Kan verkligen förstå vart du hamnade någonstans. det är en tung plats att vara på.

Hoppas du inser att det där hålet inte går att fylla med droger och sen blir allt bra. Det funkar alltid.

Försök söka hjälp om du själv känner att du inte vet hur du ska göra för att må bättre. Så kan du använda droger vid speciella tillfällen sen istället 🙂 knark ska va kul liksom 😉

Tack för era svar!

Tyvärr insåg jag lite för sent att detta var en dum väg att gå. Två veckor efter ovan nämnda tripp låg jag på akuten igen efter att ha käkat en helt idiotisk mängd THC-gummies, med ungefär samma ångestmässiga resultat.

Skillnaden då, och den reality check jag uppenbarligen behövde, var att jag inte hamnade på övervak på medicinsk akutvårdsavdelning, utan blev inrullad till beroendeakuten. Det är bland de sämsta upplevelserna jag haft i hela mitt liv. Av oklar anledning var det 30+ grader varmt på hela avdelningen, och jag fick sitta i flera timmar på en svettig, ihoptejpad soffa tillsammans med diverse heroinister, pissluktande a-lagare, och snubbar som hade dragit i sig flera gram kola.

Alla pundare där var förvånansvärt trevliga, men som det är med pundare är de ju jävligt oberäkneliga, så det var ju knappast en direkt mysig och avslappnad upplevelse. En snubbe skrek om att han behövde hjälp med att gå på toa, personalen bad honom vänta så kunde han få hjälp om en liten stund, varpå han helt sonika pissade ner både golvet och sig själv.

Efter många timmar i det helvetet fick jag till slut en b-vitaminspruta och rådet att söka mig till stödgrupp, och blev utskriven. När jag väl kom hem packade jag omedelbart ner all alkohol jag hade hemma i flyttkartonger tillsammans med allt weed, LSD, bongar, pipor, etc., och ställde ner i källaren. Krängde allt knark till en polare, och bestämde mig för att vara helt clean ett tag.

Det gick över en månad innan jag ens tog en öl, och jag är fortfarande helt drogfri nu så här flera månader senare. Trodde jag skulle sakna weed mer än vad jag gör, även om det såklart hade varit så jävla skönt att ha vissa dagar, särskilt när ångestnivån stiger (som den ju gör rätt ofta). Känner mig långt ifrån stabil nog för psykedelier, och även fast jag både är sugen och har tillgång till det via polare har jag valt att ta en längre paus. Alkohol och fylla klarar jag av, även om jag försöker dricka lite mer hälsosamt nu, av rätt anledningar oavsett om det blir mycket eller ej.

Ser verkligen fram emot att kunna trippa på syra och DMT igen, men på rätt sätt. Ute i naturen tillsammans med någon jag tycker om, när jag har en stabil grund att stå på igen - istället för som tidigare, i miserabelt tillstånd, i min ensamhet, med eskapism som huvudsyfte. Jag har diverse psykiska sjukdomar redan som behöver tas hand om först (igen), så jag kommer helt enkelt skjuta på det tills det känns rätt igen.

Psykedelier har varit min räddning många gånger, och har hjälpt mig extremt mycket i min personliga utveckling. Men jag har inte haft den respekt för dem som krävs, och då blir man fuckad rejält. Finns liksom en anledning till att man bör ha "set and setting" i bakhuvudet hela tiden. Kommer göra mitt bästa för att aldrig hamna i den här gropen igen, för det är bara att göra mig själv en fet jävla otjänst än en gång.