Såhär fungerar verkligheten

Innan du kom till världen var du helt fri att skapa precis vad du ville, när du ville, helt ur tomma intet. Ur ingenting uppstod en känsla av "jag", vi kan kalla det för egot. Egot uppstår inte ur materia som vetenskapen gärna vill göra gällande, utan känslan av "jag" uppstår ur absolut ingenting.

Det som har hänt är att du lever i total förnekelse av detta eftersom en komplett förståelse av denna kunskap bara hade skiftat tillbaks "jaget" till ursprungskällan, dvs intet; ur vilket allting kan uppstå.

Vad du gör för att förhindra att det sker är helt enkelt att använda dig utav koncept som får dig att tappa fokus. Du har skapat allt inom vetenskapen, all materia, alla religioner, all politik i alla tider, massmedia (som förövrigt är tungviktare i att distansera dig från upptäckten av sanning) och till och med tron på att du en gång i tiden föddes.

Verkligheten är din alldeles egna kreation som ger dig möjligheten att uppleva alldeles egna definitioner inom den och för att själv, högst frivilligt, kunna komma fram till samma insikt.

Vetenskapens största blunder är att utgå från att alla instrument, mätningar, kalkyler, teleskop, språk o.s.v som används under försöken att förklara verkligheten - själva är konceptuella idéer som består utav, just det, verkligheten.

Religioners största blunder är att begränsa fokus till en enskild trosuppfattning, trots att både sanning och verklighet utspelar sig här och nu, förevigt och för alltid.

I själva verket är varken religioner eller vetenskapen några misstag eftersom alla bäckar rinner ut i havet, dvs sanningen om alltet.

Ditt ego har för tillfället hamnat i olika "måsten" som du själv valt att få uppleva ur intet; familj, skola, vänner, politik, arbete, räkningar, tak över huvudet och överlevnad (återigen, konceptuella idéer som hindrar dig från att upptäcka sanningen).

En del brukar tala om ett "uppvaknande" eller att folk ska "vakna". Vad som avses, medvetet eller undermedvetet, är att "vakna upp till sanningen om existensen".

Frågor?

Hur kom du fram till den här slutsatsen?

Några stycken.

Hur har du kommit fram till denna revolutionerande teori?

Har du något mer på fötterna vad gäller dess giltighet vid sidan av ditt eget troende?

Har du tidigare haft andra teorier som du utvecklat till den här eller är det ditt första försök?

Ja, så kan det vara. Eller så tar man fram occams rakkniv, och antar att världen faktiskt är verklig. Ett paradigm som inte må leda till något uppvaknade, men rätt hanterat kan leda till ett hyfsat liv ändå.

Över tio års grubblande kring verkligheten, jag har helt enkelt intresserat mig av att förstå och försöka förklara det så simpelt som möjligt.

Vilka källor har du tagit del utav för att hitta den information du behövt för att kunna dra slutsater om hur verkligheten fungerar?

Jag undrar hur vi ställer oss till alla andra varelser som lever tillsammans med oss i den här verkligheten. Är de alla individuella varelser med egna upplevda verkligheter som på någotvis samexisterar i våran verklighet. Eller är de alla en produkt av vårt egna sinne?

Framstår lite som att du förväxlar tomhet med ingenting, tomhet är inte ingenting.

Du kanske skulle gilla boken "God is Nothingness: Awakening to Absolute Non-being" av Andre Doshim Halaw

Nu är det min tur.
Jag avser att komplettera trådstartens villfarelser med mina egna.
Det är nämligen så verkligheten fungerar.

Det finns någonting, jag ska kalla det x,
jag tänker inte säga vad x är.
Det börjar med x, och det kommer att sluta med x.
Allting handlar om x.
x ska inte benämnas.

Jag betvivlar inte yttervärldens existens.
Vad jag betvivlar är min förmåga att meningsfullt yttra mig om den.
Jag tror att jag har en viss förmåga att tänka på yttervärlden.
Att vissa av mina tankar faktiskt är meningsfulla.

Mitt medvetande är inte allt som existerar,
men det är det enda av det som existerar som jag meningsfullt kan yttra mig om,
det är det enda som blir kvar när jag yttrar mig.

Jag söker ett y, sådant, att y ska göra det möjligt för mig att tala om x.

Jag placerade min kropp i en position där det var mycket svårt att placera den.
Jag visade en önskan att tala.
Efteråt insåg jag att jag hade kunnat tala om x.
Jag hade kunnat säga "Vad tycker du om x?".
Detta var som en uppenbarelse för mig.
Jag hade alltså varit i nära kontakt med y.

x och y har någonting gemensamt, intensiteten.
Den intensitet med vilken jag förnimmer y
är i paritet med (matchar) den intensitet med vilken jag förnimmer x.
Detta är en av anledningarna till att jag tror att y gör det möjligt att tala om x.
Att y, så att säga, tar emot, absorberar, den chockvåg som bringandet av x upp till ytan för med sig.

Du tror alltså att grubblerier kan ge svar på verklighetens natur och/eller ge ett uppvaknande?

Det enda som förefaller mig uppenbart är att jag är vid medvetande
att jag är de(sin)formerad
och att det råder nästan ständigt mörker.