Vid intervjuver av politiker och andra politiska opinionsbildare ter det sig som jag ser det naturligt att reportern har en annan upptattning än den som intervjuvas, eller intar en ifrågasättande attityd oavsett egen uppfattning. Att göra en intervjuv med någon där den som intervjuvas och den som blir intervjuvad har samma upptaffning verkar meningslöst.
Ändå görs detta om och om igen med Sverigedemokrater, nämligen när dessa frågas ut om partiets historia. Åkesson har vart med i flera sådana intervjuer. Reportern påpekar att de haft någon nazist med på 80-talet och att man haft med personer med åsikter åt det hållet under 80- och början på 90-talet och anser detta väldigt beklagligt. Jimmie tillstår om och om igen att så tyvärr vart fallet och att det var mycket illa. De har alltså exakt samma uppfattning dels om vad som skett, och dels om huruvida detta är acceptabelt eller inte. Än mer absurt blir detta med tanke på att alla troligen redan vet att SD haft dessa problem i begynnelsen.
Kan ni se någon mening med intervjuer där journalist och utfrågad konsekvent har samma uppfattning? Vad är meningen med sådana intervjuer?
Jag kan bara se att det handlar om att skapa dåliga känslor för SD genom att dra detta om och om igen. Det handlar alltså inte om att ge de som ser intervjun underlag för välinformerade beslut.
