När berätta för dottern att hennes mamma är narcissist?

Vet inte riktigt hur jag ska tackla min dotters besvär med sin mamma. Hennes mamma och jag har brutit med varandra sedan flera år, men bor i olika delar i vår villa. Det är ständiga bråk mellan mamman och dottern och jag försöker stödja min dotter så mycket som möjligt och förklara att det inte är hennes fel att det blir bråk, för det får hon alltid skulden för.

Mamman ska alltid ha sin vilja fram, lyssnar aldrig på dottern och går till hot om hon inte får sin vilja fram. T.ex. så hotar hon med att flytta eller med att hon inte kommer vara hennes mamma längre om hon inte gör exakt som hon säger. Gallskriker och ibland smäller hon till eller nyper henne. Ständigt klagar hon på allting dottern gör och på hennes utseende och sätt, ofta hånfullt. Säger att dottern är egoistisk, elak och aldrig tänker eller bryr sig om sin mamma. När andra personer är närvarande är dock mamman hur trevlig som helst mot henne och vill framstå som den perfekta mamman. När dottern gör exakt som hon vill går det också bra, åtminstone en stund. Eftersom det är hennes mamma älskar dottern givetvis henne, trots all skit hon får ta emot, men hon undrar ofta vad det är för fel på hennes mamma, varför hon inte lyssnar på henne eller varför hon kommer med märkliga och motsägelsefulla argument.

Som sagt försöker jag stödja henne och tala om att det inte beror på henne att hennes mamma beter sig mot henne som hon gör. Oerhört jobbig situation. Hennes mamma gör allt för att knäcka hennes självkänsla och jag försöker göra allt för att bygga upp den. Som förklaring till hennes mammas beteende brukar jag säga något vagt i stil med att hon är lite annorlunda, att hon egentligen inte menar något med alla elakheter och hot, men det börjar kännas som det inte är tillräckligt. På något sätt vill jag att dottern ska få en djupare förståelse för att hennes mamma har en psykisk störning som inte går att bota, för som det är nu försöker dottern göra allt för att vara sin mamma till lags. Hon har fått ge upp aktiviteter och kompisar för hennes mammas skull. Hon tvingas istället till andra aktiviteter som hon inte tycker om och hon ställer upp för att hennes mamma inte ska bli arg eller verkställa sina hot. Hon vill göra sin mamma glad.

Det gör ont i mig att se hur självuppoffrande min dotter är. Jag vill hon ska bli en stark och självständig tjej med bra självkänsla. Därför funderar jag på att förklara för henne att hennes mamma har en psykisk störning som gör att hennes mamma bara klarar av att se sina egna behov och att hon måste våga stå emot sin mamma för hon kommer bli styrd av sin mamma hela livet annars, aldrig göra det hon själv vill utan bara det hennes mamma vill. Samtidigt förstår jag ju att det inte kan vara lätt att få höra att hennes mamma har en psykisk störning och det sägs ju att man inte ska ställa diagnoser som privatperson och inte heller tala illa om den andre föräldern. Men förr eller senare måste man berätta att hennes mamma har en störning som gör att hon aldrig kommer ändra sig hur mycket man än gör henne till viljes.

Så min fråga är om det är lämpligt att berätta för min dotter nu när hon är 14 år eller ska man vänta till 16 eller 18 år?

Jag tycker att du skall flytta en längre bit ifrån ditt ex och skapa ett tryggt hem för din dotter en bit ifrån mamman. Att du trots den situation du beskriver bor i samma hus ger mig värre creep-känslor än vad du beskriver om morsan.

Men var får du ifrån att mamman skulle ha en narcissistisk störning? Det skall du inte säger över huvud taget innan du fått någon mer professionell bedömning. Annars så slår det alltid fel oavsett om du har rätt eller fel.

Fy jag lider med din dotter!
Jag tycker ni ska ta hjälp utifrån. Din dotter kan behöva en samtalskontakt. Och hon måste få hjälp att förstå att det som händer inte ligger på henne, inte är hennes ansvar.
Jag är själv uppväxt med en psykiskt sjuk förälder. Jag tror jag var i din dotters ålder när jag fick veta. Det var även då föräldern blev diagnostiserad. Det var hårt, kanske för att psykopat, som var diagnosen, är så stigmatiserat.
Men det var ändå skönt att få veta, jag kunde läsa om det, och fick en förklaring på mycket som hänt i barndomen.
Jag tycker du ska berätta. Men, gör det objektivt, utan att lägga skuld på hennes mamma. Utan berätta om diagnosen, vad det innebär osv.
Lycka till och ta väl hand om din lilla tös!

Gör en anmälan till socialen och skicka in papper om att du begär ensam vårdnad.

Varför ska du som förälder tillåta att ditt barn inte mår bra?

Sedan bör du nog flytta, kan inte vara direkt smidigt eller smart att bo så nära.

Snarast möjligt, och berätta allt kring fenomenet för dessa är giftiga människor som förstör för alla de har kring sig.

Att vi bor i samma hus beror på att jag försökte flytta ifrån för några år sedan, men att min dotter blev förtvivlad den tid hon levde hos sin mamma, varannan dag, hon ringde och grät varje dag. Jag orkade helt enkelt inte med min dotters förtvivlan och jag känner att hon mår bättre när hon har mig i närheten istället för att lämnas ensam med mamman. De som inte varit i samma situation kan nog inte förstå hur det känns att lämna sin dotter halva tiden till en person man vet gör henne illa och inte då finnas nära tillhands för henne. En vårdnadstvist med en narcissist ska vara något fruktansvärt att utsätta barn för och utgången är alltid osäker, så inget bra alternativ.

Varifrån jag fått att mamman har en narcissistisk störning? Jo, det är min egen bedömning eftersom hon uppfyller i princip alla kriterier. Total avsaknad av empati, noll förmåga att sätta sig in i andra människor, allt kretsar kring henne, hon är vacker och fantastisk på alla sätt (enligt henne själv), hon har alltid rätt, kan aldrig erkänna när hon har fel om man så lägger fram tydliga bevis, hittar alla möjliga och omöjliga fel på personer, får ständigt byta jobb då hon alltid kommer ihop sig med någon, manipulativ, lyssnar aldrig, tål absolut inte den minsta kritik osv, osv.

Ärligt talat tror jag en person som levt många år med en person i många fall kan göra en bättre bedömning av en prognos än en psykolog som bara möter personen några timmar. Psykologin och dess prognoser är ju heller ingen exakt vetenskap.

Ja, det kan vara klokt att gå till en psykolog med dottern (mamman har vägrat all kontakt med familjerådgivning och psykologer) för att få hjälp av en utomstående att förklara mammans beteende.

Lär din dotter vad sjukdomen är och låt henne själv sitta och bara vara tyst och observera. Själv upptäcka det. Det kommer bli ett uppvaknande och hon kommer förstå hur alltid är sedan och aldrig mer ta åt sig när såna människor öppnar truten.

16 låter som en bra ålder men samtidigt så vill man ju inte att dottern ska få mer stryk psykiskt. Tror det skulle vara en bra idé att lugnt och sansat och med en snäll ton (utan att tala nedlåtande om mamman) förklara hur mamman är så att din dotter slutar ta allt personligt för det här kommer sluta med att din dotter kommer få psykiska problem och att aldrig känna sig tillräcklig när hon blir äldre, alltid vilja vara bäst och alla till lags och det håller inte och medför psykisk ohälsa och stress/ångest att ha så höga krav på sig själv och att aldrig känna sig nöjd eller "accepterad". Dottern verkar snäll och lugn så jag tror att hon kan hantera det, man är inte så jävla omogen när man är 14 år! Hon kommer förstå, även om hon kanske blir lite chockad och blir ledsen till en början... det är nog inte så roligt att få höra att ens mamma är "sjuk".

Du bör inte säga sånt till din dotter om det inte finns en diagnos satt av vården. Det kan användas emot dig i en eventuell vårdnadstvist.

Fråga henne om vad hon tror att du har för diagnos?

Sen kan man ju fråga sig vad som egentligen är problemet, om dottern ringde dig och grät varje dag men bodde bara varannan dag hos mamman.

Ditt sätt att beskriva situationen och hur du ser på din förmåga i jämförelse med psykologer och hur du ifrågasätter dom gör att jag tror mer på att du kan vara narcissist. Om någon skulle vara det.

Jag tycker det låter mer som att du bor där helt nära för att du vill hålla koll på din före detta ägodel. Som du beskriver kärringen så undrar man ju hur fan det kommer sig att du skaffade barn med henne?

Jag tror det bästa du kan göra är att flytta till andra sidan stan och skapa ett tryggt hem för flickan och är det problem för flickan hemma hos sin mamma så får du ta professionell hjälp. Du måste släppa ditt ex för flickans skull.