Reflektioner och livsråd i situationen jag befinner mig i

Afton!

Jag är en deprimerad misslyckad yngling som sedan jag klev ur gymnasiet med ofullständiga betyg inte har funnit min plats i tillvaron eller ett mål att sikta mot. Jag har istället levt och lever ännu som sorgsen ångestfylld NEET hemma hos föräldrarna som numera skyr mig och min patetiskhet. Dom ber mig ofta flytta trots att det är en logisk omöjlighet i den sits jag befinner mig i. Föräldrarna och ja hamnar ofta i konflikt och min psykiskt sjuka aggressiva far har nu hotat mig med stryk upprepade gånger medans min mor ser på och ursäktar hans agerande. Jag borde veta bättre än att ge svar på tal när han försöker trycka ner mig verbalt enligt hennes logik. Känner mig mycket hatfylld på bägge förädlarna av en drös anledningar och det är inte en otänkbarhet att jag o fadern kommer gå från ord till handling framöver. Är i alla fall beredd på det om han hotar mig igen. Det vore förlösande att ge honom en smäll på käften då hans närvaro i mitt liv och min uppväxt har inneburit mycket lidande. Jag säger nog upp kontakten med dom bägge när jag väl finner ork och en möjlighet att kunna dra.

Några vänner har jag inte längre då många har lämnat stan för studier, bättre yrkesmöjligheter vid det här laget och andra bara slutat höra av sig eller svara när jag är den som hör av mig. Detta stör mig inte längre för dom var inga hälsosamma vänner ändå men det känns tungt att befinna sig i mina skor utan att få någon avlastning och kunna hitta på något roligt med någon vän där jag bor. Nu blir det istället att man tillbringar dagarna och helgerna framför datorn, tv-spelet, mobilen och genom att promenera.

Jag har varit i kontakt med psykiatrin sedan en tid tillbaka och fått testa deras antidepressiva och mår nu ännu sämre än innan jag testade det skräpet. Står nu i kö för en neuropsykiatrisk utredning för diverse trendiga bokstavskombinationer. Själv skulle jag gissa på AD(H)D med autistiska drag men det är bara min teori. Tycker egentligen inte att jag passar in i någon mall eller diagnos alls förutom klinisk depression men det är ju ett övergående tillstånd med rätt hjälp. Men jag tackar inte nej till laglig centralstimulantia då jag tror att detta skulle göra mig gott för att få ork att laga mitt liv.

Ibland känner jag att ja inte pallar med det här med behövliga studier eller någon form av yrkesliv utan borde istället bli någon form av kriminell risktagare men det kanske bara är en barnslig tanke från min sida? Jag har i alla fall mycket svårt att se hur jag ska passa in i arbetslivet med den särskilda personligheten jag har.

Vad för råd skulle ni ge mig i situationen jag befinner mig i?

Jag har absolut ingen aning om vad jag är kapabel till att arbeta med överhuvudtaget eller ens vad jag vill här i livet?

Känner mig som ett ufo många gånger i olika miljöer och förstår mig inte på mina medmänniskor och hur ni står ut med era liv och hur ni lyckas hålla ihop dom utan att klappa ihop i tankar av mörker när allt är så meningslöst.

Du berättar en massa strunt i ditt startinlägg, men säger samtidigt inte mycket om dig själv.
Har du alltid varit ett misslyckat UFO eller har det kommit senare? Har du alltid skyllt allt på andra eller på tänkbara sjukdomar?

• Sluta lek någon sorts offer. Du och blott och endast du kan ge ditt liv mening. Ditt enda problem är att du tror att någon annan än du ska lösa dina problem.

Du pratar ner dina föräldrar istället för att tacka dem för att de har orkat med dig ända fram till nu. Respektera att de är släkt med dig och förmodligen kämpar med en vardag med känslor likt de du har och ändå inte har slängt ut dig.

• Flytta. (Innan du blir utslängd - för din egen stolthets skull.)

Vad har du haft för jobb hittills? Inkl. sommarjobb, etc. Kan du inte få jobba lite extra där?

• Skaffa ett jobb.

Vänner och bekanta har man inte endast för att hänga i soffan framför en film eller bli hög med på söndagar, utan också för att öka sitt kontaktnät så man har många vägar att välja mellan om en skulle stängas.

• Skaffa genast några vänner.

Man måste inte veta vad man ska göra av livet. När man är ung är det meningen att detta ska vara charmigt och vägen framåt går genom massa olika jobb, flickvänner och vänner tills man hittar rätt eller åt åtminstone får ett intressant liv.

• Se till att göra något av ditt.

Och igen, viktigast av allt;
Sluta skyll på någon annan! Ta tag i dig själv, ryck upp dig och börja leva.

Du borde prova olika sorters anti-deppresiva läkemedel innan du ger upp dem. Bi-effekterna är värda den ökade motivationen du får, och med den kan du lättare ta steg till ett mer hälsosamt liv.

Även om du hatar dina föräldrar nu kommer du gilla dem och förstå vad de gjort för dig när du blir äldre.

Men jag ser två alternativ. Prata med din mor eller far och var helt ärlig och öppen och be om hjälp att kunna komma vidare i livet.
Alternativ två är att göra detta själv.

Du har ofullständiga gymnasiebetyg, läs upp dem på komvux. När du gjort detta så välj om du antingen vill leta jobb eller plugga.
Fördelen med att plugga är att du kan flytta till en studentstad och leva på CSN. Om du läser komvux i höst och vår kanske du är färdig till nästa höst.
En annan grej du kan göra är att gå grundläggande militär utbildning och sedan söka jobb inom försvarsmakten. Det betyder inte att du behöver stanna där hela livet utan se det bara som ett steg på vägen.
Tänk inte så mycket, gör huvudet tomt och bara gör en sak i taget.
När du har antingen plugg eller jobb har ditt liv en riktning och allt kommer kännas mycket bättre. Du är fast där du är och det är du som måste sparka igång dig själv. Börja idag.

Samma råd som vanligt. Börja ta tag i ditt liv och gör det steg för steg.

* Börja träna rutinmässigt
* Ät bra mat
* Ha en sömnrutin
* Läs till gymnasiebehörighet
* Plugga därefter vidare.
* Ha ett mål för varje dag (ett första bra mål är att gå/ringa till studievägleding)
" Ha långsiktiga mål som du strävar mot

Om man tar små steg varje dag är det ofattbart hur långt man kommer sett över några år.

Jobb.
Plugg.
Militär.
Volontär.
Praktik.
Fråga dina föräldrar vad de tycker du ska göra och be om hjälp.
Sätt tillräckligt låga mål som du vet att du kan klara.
Lägg åtminstone en timma om dagen på att fixa en inkomst och/eller en sysselsättning.
Lägg åtminstone en timma om dagen på att ta hand om hushållssysslorna dina föräldrar annars gör.
Skaffa rutiner och försvinn från hemmet en stund om dagarna.
Gör någonting som gör din situation bättre.

Det är naturligtvis jättesynd om dig. Här, du får ett fikon!

Hallå,

sympatiserar med din situation.

livet blir problematiskt om man inser meningslösheten. jag skriver OM för att det är långt ifrån alla som når denna insikt. om allt är meningslöst så finns förstås inte motivation till att göra något. jag tror inte psykiatrin kan hjälpa till med detta i någon större utsträckning.

dina alternativ som jag ser det är att:
1. tvinga dig in i en situation där du måste slita för att överleva. när du befinner dig i detta tillstånd så har du inte tid med existenstiella bekymmer. fördelen med detta är det bygger också karaktär. ett exempel på detta är att skaffa ett jobb, vilket som helst. pengarna hjälper dig också att göra dig oberoende av dina föräldrar.

2. om du tror att kunna vara i kontroll över ditt liv, utan att vara beroende av någon annan, skulle kunna fungera som en motivation för att göra något svårt, så begrunda att ställa in siktet på att skaffa pengar. oftast innebär detta att du bygger på en skicklighet som du kan använda dig av på arbetsmarknaden.*sen kan jag säga att ja, arbetslivet suger kuk i regel - det är därför det är viktigt att skaffa dig en skicklighet som du kontinuerligt blir bättre på. om du är duktig så sitter du på makten. företagen kommer anpassa sig till dig, och inte tvärtom.

3. "stirra in i avgrunden" ännu mer; studera meningslösheten. många visa män har funderat och skrivit om denna problematik. det går att komma förbi denna fas, och nå ett paradigmskift på hur du ser på ditt liv. jag talar av egen erfarenhet.

4. självmord. finn lättnad i att du alltid har detta alternativ. om du bestämmer dig för detta så kör en period på "god-mode" först (droger, träffa heta eskorter, resa, spendera allt du har etc etc. eller som du säger själv -- kriminell risktagare. men gör bara grejer då som du tycker inte är moraliskt fel)

---

jag tror att för dom flesta i din situation, så är 2. bäst alternativ. detta under förutsättning att man klarar av det. annars så får man göra 1. först. att vara i kontroll över sitt liv känns mäktigt och värdigt. under antagandet att dina föräldrar på ett vis är dina rättfärdiga fiender, så skulle jag säga att lär dig vikten av att kunna kontrollera dina känslor. om dom fortfarande är användbara, så vänta innan du bränner några broar med dom.

du skriver och formulerar dina tankar väl, så du är säkert kapabel till att förändra din situation. har du någon hobby eller intressen som du skulle kunna tänka dig utvecklas mer inom? detta skulle också kunna hjälpa dig hitta ett spår som du trivs med.

Läs upp dina betyg på en folkhögskola med internat.

Off topic - varför heter det (folk)högskola egentligen, när det inte alls är på högskolenivå?

Tack för att du gjorde något - du har insett dina problem, funderat, formulerat och skapat den här tråden och outat dig. Bra och viktigt steg!

Måste säga något om dina föräldrar först - ingen får hota eller trycka ner dig, det är olagligt, oschysst och fel. Dessutom hjälper det ju inte. De verkar frustrerade, precis som du. Jag önskar att ni kunde prata vid något tillfälle när det är lite lugnare och dela era tankar med varandra. Du är deras barn, de ska hjälpa dig, och det är mycket stort om du lyckas be om hjälp, säg att du vill klara det men att du inte förstår hur. Försök bli ett team. Men igen, de har ett större ansvar än vad de verkar klara av att ta just nu. Dock, blir det våldsamt tycker jag du ska dra till en kompis och prata med polisen eller soc i din kommun. Det är synd om dig, ingen får slå dig så att du ska försöka trolla och skärpa dig!

Du ska resa dig och hitta balans - men det är ibland helt nödvändigt med hjälp. Man rår inte för sin läggning och svårigheter som följer med. Jag tror som kamraten längre upp att du ska våga köra på med antidepressiva, någon variant. Det är viktigt med friskfaktorer i vardagen, men ibland har man kemin emot sig och då kan läkemedel vara grejen för att lyfta lite och kunna sträva på med det vanliga i livet. Alla mår inte bra av alla sorters medicin, fortsätt resonera med din läkare, försök vara uthållig när du prövar olika preparat.

Jättebra att du har kontakt med psyk och väntar på utredning. Du är kanske inte alls sjuk men kan ha en design som gör tillvaron besvärlig. Alla hjärnor är olika, och en del, faktiskt många av oss, har en "snubbeltråd" som gör det besvärligt, alltså ADD etc. Mediciner men också mentala och praktiska strategier kan verkligen behövas och hjälpa. Det finns mycket kunskap och stöd att få. Många är eller har varit där du är nu. Du har rätt att få hjälp, och det finns hjälp! Både fakta och råd från vården men även diskussionsgrupper med folk i samma situation. Sök på nätet!

När du så småningom har kommit på benen har du bättre möjligheter att ta dig framåt och uppåt. Men ta små steg och låt det ta tid. När man känner sig misslyckad så kommer det sig nog av att man jämför sig med andra och värderar hur man borde vara, vad man borde klara, vad man borde ha uppnått etc. Men det är inte rättvist mot dig själv, du har ju inte haft förutsättningarna hittills. Och du ska göra allt för din egen skull, inte för någon annan. Det är ditt liv, ingen annans.

Plugga är gratis i vårt land och aldrig bortkastat tycker jag. En vettig sysselsättning åtminstone hela 20-30-årsåldern och egentligen senare också, det går 50-åringar på folkhögskola och universitet. Vill man inte läsa i många år så finns det ju yrkesinriktade utbildningar med mycket praktik. Men bra början att komplettera gymnasiet så att du får en bättre biljett att söka vidare med, oavsett om det är jobb eller vidare studier. Skolan, praktiken och jobbet är också naturliga platser att hitta nya vänner! Kom också ihåg att det är viktigare att ha 1-2 riktiga vänner än 10 ytliga eller 100 kontakter i sociala medier.

Komma upp och komma ut är också jätteviktigt, som någon skrivit längre upp. Bli inte sittande med dina tankar. Att motionera kan också vara antidepressivt! Och rutiner, en strukturerad tillvaro är så viktig för oss alla, men särskilt om man har dåligt mående. Äta, sova, träna. Ut i luften och gör vad som helst. Pröva någon ny sport. Köp en cykel. Snickra och hamra på tomten.

Lycka till och skriv gärna igen här i tråden.

Du är värdefull!

Kolla om du kan komma in på en YH, de flesta skolor erbjuder prepandkurser för behörighet.

Börja träna.
Träffa en läkare för lättare sömntabletter.
Ta bort grafikkortet ur datorn, du behöver den bara för jobbsök.
Lägg ner med allt som har med berusning att göra.
Säg upp kontakten med eventuella polare som sitter i samma sits.

Pina dig igenom dessa steg, be föräldrarna om stöd och efter 1 år är du på rätt bana.

Jävlar vad din ribba är låg. Ditt resonemang är att barn som blir våldtagna av sina föräldrar ska vara tacksamma och respektera dem för att de är föräldrar. Du låter som en tvättäkta narcissist.

Vi väljer inte våra föräldrar och det är inte en garanti på att de tar hand om sina barn.

Människor som är psykopater , sociopater, narcissister, borderline antisocial personlighetsstörning blir också föräldrar. De tror att de äger sina barn livet ut och kan göra vad de vill men de orsakar psykisk ohälsa och det är oundvikligt.

Om man får mat, tak över huvudet och beskydd i fängelse. Vad ska man vara tacksam för? Att de är dåliga föräldrar som gjorde ett dåligt jobb eller för att de gör nånting alla föräldrar måste göra. Fucker.

Tack för era svar, tänkte svara dom senare. Ville bara meddela att jag mottog 6 slag i ansiktet från min aggressive far förut idag.