Borde jag byta antidepressivt läkemedel?

Jag är 23 år gammal med autism, medelsvår depression och GAD. Lider i nuläget mestadels av låg motivation att göra saker.

Läkemedlen jag har tagit sedan julen är enligt nedanstående ordning:

Sertralin: 1 månad.

Jag upplevde att sertralin gjorde mig trött och sömnig om dagarna, inom en grad jag aldrig upplevt i mitt liv. Jag började sova 10+ timmar varje dag trots att jag ursprungligen känt att 8 timmar är nog.

Upplevde även att min ångest försvann, men på sådant sätt att jag inte brydde mig om någonting alls. Med andra ord brydde jag mig inte om någonting, var helt slapp.

Min depression var dock kvarstående och jag hade självmordstankar varje dag. Bytte därför läkemedel.

Moklobemid: 12 dagar.

Kände inget alls till en början. Varken fysiska eller psykiska effekter. Kanske en aning högre sexualdrift.

Efter ungefär 1 vecka blev mina självmordstankar mycket starka och jag antog detta berodde på läkemedlet då tankarna minskade då jag slutade med läkemedlet.

Kändes annars som ett dyrt sockerpiller.

Venlafaxin: 1-2 månader. Fortsätter ta den nu.

Jag fick starka gäspningar av venlafaxin, gäspningar som orsakar ett milt illamående som jag har än idag.

Har oftare förstoppningar och "wet farts", dvs avföring kommer ut som vätska varje dag (så det hamnar på kalsongerna). Har aldrig haft detta problem i mitt liv så jag antar att det är läkemedlet som orsakar.

Mina självmordstankar försvann helt och hållet av venlafaxin. Jag känner ingen skillnad för ångesten. Är fortfarande ångestfylld när jag pratar med andra. Vet inte om det gör något åt mig depression. Känner bara att mina självmordstankar är borta.

--------------------

Borde jag byta eller kombinera?

Just nu känner jag att de största problemen är att jag saknar motivation/är lat och fortfarande har ångest. Mina självmordstankar är borta men jag vet ej om min depression är påverkad. Känns mixat.

du borde ha som mål att bli fri från läkemedel. allt jag kan säga.

Funkar ej för mig. Då funkar jag inte alls utan att må piss.

det finns naturliga läkemedel utan alla otäcka biverkningar. det är din hälsa, ditt ansvar.

En enstaka lösning är inte alltid lösningen på ett komplext problem. Några tips:
1. Låt behandlingen ta tid och stressa inte för att få snabba resultat. De sjukdomssymptom som plötsligt verkar dyka upp kan ju ha adderade orsaker under flera år och kan även ta lång tid på sig innan de gradvis minskar för att till slut upphöra helt eller åtminstone inte vålla problem man inte klarar av att leva med. (Få människor har noll problem)
2. Sök hjälp med motivationsdelen så att du kan klargöra vad den beror på. Det är inte säkert att den låga motivationen (a) beror på medicinen eller att (b) medicinen hindrar motivation. Den kan bero på (c) brist på önskvärda mål eller (d) okunskap i hur målen kan nås eller (e) uppfattad oförmåga att utföra det som krävs för att nå målen mm
3. Begär att få samtalsterapi under längre tid och skydda inte dig själv genom att säga "jag tror inte på hjärnskrynklare". Den typen av samtal är till för att du skall ifrågasätta dina tankar eller få tips på nya tankar rörande de problem du har. Det är jobbigt men nyttigt men en träning i att ifrågasätta det man gör idag.
4. Lita på din läkare, psykiatriker och gör som hen säger.
5. Sluta med droger (eventuellt och i alla fall under en längre period)
Lycka till

Du ska fortsätta med Venlafaxin med dosökningar upp till högst 375 mg/dag.

Vet inte om min läkare är bra. Står på FASS att man ska göra blodtryckskontroller när man tar Venlafaxin. Min läkare har inte gjort eller överhuvudtaget nämnt detta. Jag skulle bli kontaktad 1 månad efter att jag börjat men blev inte det. Blir istället kontaktad efter ytterligare 1 månad.

Ska börja 4:e året på min utbildning. Bara nyligen jag har haft enorma problem med motivationen, de senaste 6 månaderna. Därför tror jag det kan medicineras.

Vill ha samtalskontakt men inte KBT. Vill ha psykodynamisk terapi där jag pratar, inte terapeuten.

Varför inte ta läkemedel under längre tid? Tror inte det har stor påverkan. I alla fall inte i samma grad som obehandlad depression.

Detta är ett högst ovetenskapligt svar baserat enbart på mina egna erfarenheter - och de av några vänners. Jag hade för några år sedan en väldigt svår depression och jag har ätit i stort sett alla antidepressiva som finns - och majoriteten funkade inte på mig. Jag har senare i livet velat bli fri från mediciner just för att jag upplevt mig bedövad och har hittat andra sätt att hantera det - yoga meditation etc. Men det var inte det du frågade - när det gäller medicin mot depression så måste du ge det mer tid än någon vecka som du gjort med vissa av dem. Ofta får du biverkningar i början som är svåra och depressionen kan även bli värre i början innan det blir bättre. I allafall 6 veckor får du ge det. För mig var det så att de preparat som gav mig mest biverkningar i början, mest ångest, mer symptom var också de som hjälpte mig. Ofta kan du få hjälp av ångestdämpande tillfälliga preparat i början av behandlingen. Eftersom du provat några preparat skulle du behöva dels en kunnig läkare - psykiater - som hanterar din behandling (vilket du behöver ändå eftersom du även har autism) och kanske även kombinationen samtalskontakt. Det ena utesluter liksom inte det andra. Jag är inte så duktig just på kombon depression / autism men jag vet att vid bipolaritet ska du ju helst inte äta traditionella. Så skaffa dig en riktigt bra läkare. Ställ in dig på att testa 6 veckor minst och om du mår dåligt tänk inte att det är fel utan snarare att det kan bli lika mkt bättre som det blir sämre. Hoppas du ska må bättre snart. Det är jobbigt att ha med sig en följeslagare i livet som depression.

Du är en ung människa.
Jag tänker så här: Livet är plågsamt ibland. Finns lite plåga varje dag. Och det finns flera andra känslor - varje dag.
Detta med mediciner som tar bort en del av livsupplevelsen. Det är ju rätt likt knark. Använda kemikalier för att påverka sinnestillståndet.
Att kemiskt "redigera bort" det som känns svårt.
Att ha känslor är förstås en tillgång också.
Men om du ständigt ska "sudda bort" det som du tycker är jobbigt - kommer du då få reda på vad det är du har svårt med?

Klart det finns läkare som man önskar kunde vara bättre. Jag har själv bytt pga missnöje. Men jag ville flagga för att det ibland kan vara en enkel utväg att skylla på dålig läkare pga att man inte vill göra det som krävs. Om det gäller dig vet jag ej, bara att det gällt mig.

Mediciner mot låg motivation känner jag inte till, men om brist på motivation beror på oro kan det vara bra kanske. Själv var jag handlingsförlamad mot slutet av mina studier för jag visste inte om jag skulle få ett bra jobb och var väl orolig för att bli klar med studierna.

Båda terapiformerna är bra. Jag har prövat båda under längre perioder. 3 år +1 års KBT

Ta läkemedel under längre tid? Tja kan man trappa ner är det väl bra, men biverkningarna är väl ofta, inte för alla, små så det kan ju vara bra att köra på om man som du ser fördelar med det.

Men det där med motivationen.....
Vad är det som saknas?
1. ett attraktivt mål/mening?
2. Kunskap om hur man går tillväga för att nå målet?
3. Hinder för att nå målet? Rädsla för att misslyckas t ex? Egna resurser?
Annat?

Be din läkare om recept på loperamid (dimor), eller köp det själv på närmaste apotek så ska du nog se att magen fixar sig.

Om du fortfarande tycker att du känner dig seg och omotiverad så be om byte till Duloxetine för den har mycket starkare effekt på dopamin och noradrenalin än Venlafaxine.

Låg motivation är i princip brist på dopamin och/eller testosteron. Orsakerna är många.
Symtomen ter sig som autism, GAD och depression.
Just saying. Tänk steget längre istället för att försvinna bakom diagnoser som en människa satt på dig bara för att få ett ord på dina problem enkelt.
En riktigt renodlad autist skulle inte kunna skriva ett sådant välformulerat inlägg som du gjort.
Högfungerande autism har jag också och det är en skämtdiagnos.