Citat:
Ursprungligen postat av
tauceti
Ja verkligen. Vi är många utlänningar som älskar svenskar och bryr oss om er som om vore vårt egna folk. Men det är som en älskade familjemedlem som är narkoman och som själv vägrar att hjälpa sig självt. Man kommer till en gräns där man helt enkelt ger upp och slutar upp med att försöka och hjälpa den man älskar. Trots kärleken så orkar man inte fortsätta, för personen fortsätter i sin destruktiva väg.
Jag mår så dåligt varje gång jag ser en svensk gubbe/kvinna leta burkar i papperskorgen medan jag kollar åt ett annat håll och ser en massa feta kvinnor i sjalar med flera ungar som jag vet lever på bidrag. Pengar som den stackars pensionären egentligen borde få. Men men.
Du verkar genuint uppgiven och mena vad du skriver. Jag känner också stor oro inför framtiden. Vi är numer ett multikulturellt, segregerat, splittrat och på väg att bli ett fattigt folk, just pga dessa faktorer. Ingen kultur har mig veterligen klarat mångkultur, utan gått under inför den. Varför skulle Sverige lyckas där ingen annan gjort det?
Detta skapar självfallet en förbittring hos oss svenskar. Tänk vad Sverige kunde varit om vi fortfarande varit homogena som folk och inte gav bort våra pengar till övrig hörn i världen eller på hemmaplan. Där vi inte slängde vår förmögen på verkningslösa projekt som "genus" och bidrag till höger och vänster. Där integritet och styrka hyllas istället för svaghet och utsatthet.
Vi hade även haft en starkare nationell identitet och hade därmed sluppit skämmas varje gång någon råkar visa svensk stolthet.
Vi har blivit patetiska, att prata med vuxna svenskar är som att samtala med småbarn, omogna sådana dessutom. Vi får de ledare vi förtjänar och vi förtjänar allt ont som kommer över oss nu, tyvärr.
