2006-05-06, 01:47
#1
Ni kanske inte förstår vad jag menar, ni kanske inte tycker som jag, men jag tänkte på en sak såhär i min lilla fylledimma. När slutar droger att vara en "lek" för er? När upplevde ni, eller vart anser ni, att sträcket går.
För mig har knarket mest vart på lek, något man har lite skoj med ibland. Inget jag behöver jämt, har haft i mig amfetamin en gång detta år, det är hela min knarkresa sedan nyår. Delvis helt utan baktanke, men jag nådde också en lite töntig punkt där det kändes som jag var ute på hal is.
Det började väll med cannabisrökning, testande av lite psykadelia och opiater. Det sista är fortfarande min svaghet, och jag vet inte om jag kan klara Spanien i sommar där jag har lagligt tramadol till vrakpriser i varje apotek, det får gudarna se. Men någonstans vid mitt opiatbruk börjades det kännas obehagligt, när suget psykiskt blev för svårt, när jag ringde och fixade kartor för att nollställa allt. Hela tiden var det så, gah. Nu är det borta sedan länge, har blivit erbjuden tramadol och bangat, har inga problem med det. Men det var inte skoj längre.
Jag känner lite samma för tjacket, kan man hålla det till helgerna så är det bra. Jag personligen klarar inte tjack har jag märkt, jag har inte psyke till det och får lägga det på hyllan och håller mig till öl på helgerna, kanske inte så mycket bättre, men det känns iaf så.
Men men, när upplevde ni att folk runt er, eller ni själva, nådde en gräns? Eller har ni ingen sådan?
Mina ögonblick:
När gamla kompisar har torskat helt, tjejkompisarna som är fullfjädarade tjackisar, folk som konstant dricker gobbe eller äter benzo, när folk jag känner började röka heroin, när jag hamnade på sjukhus efter en överdos psykadelia på fyllan och när jag själv märkte att opiaterna började sätta sina klor i mig
När upplevde du att leken var slut, när var det inte längre skoj? Hur har det gått för er / dem ni kände så för?
// Jekyll, som känner att baksidan av myntet är ganska svart..
För mig har knarket mest vart på lek, något man har lite skoj med ibland. Inget jag behöver jämt, har haft i mig amfetamin en gång detta år, det är hela min knarkresa sedan nyår. Delvis helt utan baktanke, men jag nådde också en lite töntig punkt där det kändes som jag var ute på hal is.
Det började väll med cannabisrökning, testande av lite psykadelia och opiater. Det sista är fortfarande min svaghet, och jag vet inte om jag kan klara Spanien i sommar där jag har lagligt tramadol till vrakpriser i varje apotek, det får gudarna se. Men någonstans vid mitt opiatbruk börjades det kännas obehagligt, när suget psykiskt blev för svårt, när jag ringde och fixade kartor för att nollställa allt. Hela tiden var det så, gah. Nu är det borta sedan länge, har blivit erbjuden tramadol och bangat, har inga problem med det. Men det var inte skoj längre.
Jag känner lite samma för tjacket, kan man hålla det till helgerna så är det bra. Jag personligen klarar inte tjack har jag märkt, jag har inte psyke till det och får lägga det på hyllan och håller mig till öl på helgerna, kanske inte så mycket bättre, men det känns iaf så.
Men men, när upplevde ni att folk runt er, eller ni själva, nådde en gräns? Eller har ni ingen sådan?
Mina ögonblick:
När gamla kompisar har torskat helt, tjejkompisarna som är fullfjädarade tjackisar, folk som konstant dricker gobbe eller äter benzo, när folk jag känner började röka heroin, när jag hamnade på sjukhus efter en överdos psykadelia på fyllan och när jag själv märkte att opiaterna började sätta sina klor i mig
När upplevde du att leken var slut, när var det inte längre skoj? Hur har det gått för er / dem ni kände så för?
// Jekyll, som känner att baksidan av myntet är ganska svart..
