Postar hela KDU:s meddelande för dokumentationens skull, eftersom Twitter är en opålitlig plattform:
Citat:
AFS-sympatisörer är inte folk några av er ska se upp till eller aktivt ställa in er hos. Särskilt inte politiskt. Vi har fått flertal klagomål om detta och i synnerhet med tanke på förra veckans grova påhopp mot en av våra partikamratet som är transperson (av just flertalet med AFS i profilen) är detta viktigt att ta upp.
Vet man med sig att man följer och interagerar med dessa personer är den första frågan man bör ställa sig varför? Vad är det som gör att man söker stöd, eller support, eller medhåll från personer som i grunden har en samhälls- och människosyn som står långt ifrån våran? Vill man aktivt idolisera AFS-sympatisörer så hör man kanske inte hemma i KDU. Så enkelt är det.
Vi har en kristdemokratisk värdegrund att tänka på och ett rykte vi behöver vårda. Vi förstår man kanske inte menat illa men nu har vi påmint otaliga gånger. Visst kan det bli svårt om en vän råkat drifta åt deras håll. Men då får man vara PETNOGA med att inte engagera med deras politiska content, utan hålla det till rent personliga saker.
Men vad är problemet med att bara följa och aktivt engagera, även om man inte håller med i sak, kanske någon undrar? Dessa personer utger sig för att vara konservativa. Det är de inte. Det är mils avstånd mellan att vara konservativ/kristdemokrat och den i grunden reaktionära och auktoritära samhällssyn som dessa personer har. Att ge dem utrymme och följare är att ge dem en plattform att forma vad som är konservatism. Det är vår skyldighet att se till att det inte blir så.
Några kanske tänker paralleller mellan SD och Afs. Well, don't. SD och AFS är mil från att vara samma sak. AFS har knappt demokratisk förankring bland folket, de är oseriösa, de har visat på etnonationalistiska böjelser och är inte konservativa. De är vänliga mot auktoritära regimer och har problematiska internationella systerpartier. Till och med SD utesluter DIREKT Afs:are från deras associerade förbund. De är helt enkelt INTE några ni ska se upp till eller inspireras av.
I slutet av dagen är det ni själva som drabbas om ni inte tänker ordentligt. Journalister och politiska motståndare gör redan idag en grej av det och det kan växa och bli värre. De kollar ofta på era flöden och vilka ni lajkar. Tro oss.
Utanför twitterbubblad är detta parti med sympatisörer minimala och irrelevanta i svensk politik. Låt er inte hänföras av de skriker högt online. Det finns MÅNGA vettiga konservativa personer ni istället ska följa. Vi har gjort listor med dem vi kan länka igen. Följ det.
Avslutningsvis, ni behöver inte ta varje strid. Ni har ingen skyldighet att svara AFSare och fascistiska troll. Ni har ingen skyldighet att rättfärdiga ert budskap inför dem. Ni har ingen skyldighet att ta en strid mot dem. Kommenterar de på era tweets, eller ställer frågor, svara bara inte. Ni vinner absolut ingenting på att interagera med dem, vare sig ni har rätt i sak eller inte. Raka motsatsen ger ni dem uppmärksamhet.
Det slående är dels anglicismerna (support, content, i slutet av dagen), dels att KDU:are ser sig själva som konservativa. De två fenomenen bör i sig stå i konflikt med varandra, men det första kan förklara det andra. De har sannolikt anammat en knäpp brittisk-amerikansk revisionism av konservatismen, som brukar påstå att den klassiske liberalen och vänstermannen Edmund Burke (parlamentariker för vänsterpartiet Whigs) på något sätt var utgångspunkten för konservatismen.
Om man får allt sitt politiska "content" från historielösa amerikaner kan man få den uppfattningen. För dem betyder konservatism i princip liberalism + att man låtsas att man lyssnar på opera. Men som vi rotfasta européer vet kommer konservatismen som begrepp från den franska tidskriften
Le Conservateur, som förespråkade absolut monarki, var rejält provokationsglad och absolut inte bestod av stela snobbar (i sådan grad att den till stor del är oläslig idag: artiklarna är alldeles för fastlåsta i sin egen tids personkonflikter, som ingen längre minns).
Iallafall, konservatismen var en strömning med ursprung på det europeiska fastlandet. Den brittiska och sedermera amerikanska liberala tradition som KDU knyter an till är något helt annat, som först långt senare började att beteckna sig som konservativ - och det endast för att "liberalism" hade blivit ett skällsord. Wikipedia sammanfattar det i sin artikel om den extremt amerikanska termen "
fiscal conservatism":
Citat:
The term has its origins in the era of the New Deal during the 1930s as a result of the policies initiated by modern liberals, when many classical liberals started calling themselves conservatives as they did not wish to be identified with what was passing for liberalism.