Verkligheten är en simulering av ditt inre

Hej!

Den yttre världen är en reflektion av din inre värld.

T.ex
Om du drivs av egoism, så skapar du en verklighet med egoism.
Exempelvis; Så kommer din kompiskrets troligtvis bestå av människor som drivs utav egoism.
(Like barn leka bäst)
Detta kan innebära att ni pratar skit om varandra bakom ryggen, värderar varandra efter status, blir avundsjuka på varandra när det går bra för någon, osv osv

Om du drivs av kärlek, så skapar du en verklighet med kärlek.
Exempelvis; Så kommer din kompiskrets troligtvis bestå av människor som drivs utav kärlek.

Detta kan innebära att ni pushar varandra i rätt riktning och ger varandra genuina komplimanger, detta innebär även att ni blir lyckliga när det går bra för varandra, att ni tar hand om varandra osv


Den yttre verkligheten är skapad av dig själv.
Detta innebär att varje gång du blir utsatt för en negativ upplevelse,
Så ges du möjligheten att reflektera över situationen och förändra ditt eget beteende.
Att lära sig av verkligheten/reflektera är grunden för spirituell/andlig utveckling.

T.ex kan en person vara mobbad i grundskolan.
Personen kan antningen;
1; Hata hela mänskligheten och bli en psykopat
2; Lära sig och förstå hur det är att vara utsatt och bestämma sig för att aldrig behandla någon annan illa.
(Samt bli väldigt sympatisk)

Beroende på hur vi reagerar på situationer, så utvecklas vi spirituellt åt olika håll.

Men även om man förstår det du skriver, hur lätt är det att bara ändra beteende?
Jag kan inte få min autistiska son att sluta slå sig själv.
Kanske kan jag inte heller sluta med det jag gör?
Jag ser aldrig folk utvecklas nämnvärt.
Alla förblir det dom är.

Om man förstår det jag skriver, så kan man arbeta på att förändras i en snabbare takt.

Ta mig som exempel, när jag var liten var jag genuint ond.
Jag älskade skadeglädje och mådde bra när andra slog sig, helst rejält.

Det var först när världen vände sig emot mig och jag blev ett mobboffer i grundskolan.
Som jag internt utvecklade sympati, att bli behandlad dåligt en längre period gjorde mig mycket mer kärleksfull.

Numera blir jag genuint lycklig när det går bra för andra människor.

Om du internt skapar en förståelse, så förändras hela ditt Jag.

T.ex När jag började samla pusselbitar till insikter om varför köttindustrin är moraliskt fel.

Så tappade jag suget och uppskattningen för smaken av kött i takt med att jag utvecklades internt.

Numera äcklar kött mig, enbart beroende på mina värderingar.

Insikter måste klicka 100%(Du måste förstå din egna insikt för att det ska vara en insikt) innan det sker en förändring i persona

Som litet barn gör man sådant, som att vara sadist och tjuv mm. Det hör barndom till.

Men hur många vuxna ändrar beteende?

När man blir vuxen så beter man sig på så sätt som man lärt sig tidigare.

T.ex kan du ha en intern känsla av att det är fel att lämna din son / och bestämmer dig för att stanna och uppfostra den personen.

Eftersom du fick uppleva att växa upp utan fadersgestalt i ditt förra liv.
(Hade du inte reflekterat över detta i ditt förra liv och verkligen förstått, så hade du kanske behövt uppleva det igen.)

Själva poängen med att vara uppmärksam på sin omgivning och reflektera,
Är att slippa uppleva smärta och sorg fler gånger än nödvändigt då man kan bli något mer effektiv på att internt skapa en förståelse

Anledningen till att jag gör vad jag gör kan också vara det att jag under hela min uppväxt fick höra, stå upp rakt, slå inte din syster, städa och hjälp till, osv osv. Jag tror inte det här något med mitt förra liv att göra. Som barn är vi råa och primitiva och genom hjärntvätt under uppväxten blir vi tama burfåglar.

Att sluta äta viss mat är väl inte någon beteende ändring. Om jag kommer på min korvgubbe med att stoppa upp korvarna i röven, då slutar jag äta där.
Det har väl inte gjort mig till Jesus.

Det är en inre utveckling, likt hur grottmänniskorna sakta men säkert insåg att kannibalism var fel.
Idag är det något vi internt har utvecklat till den grad att vi äcklas av tanken att äta människa.

Att sluta äta djur, är att sluta bidra till att tänkande och levande varelser behandlas som skit och får leva helveten.
Det är något som vi om några tusen år, även kommer äcklas av och gemensamt ha bortskaffat ifall vi fortsätter utvecklas.
(Likt kannibalismen)

Nej, men du har utvecklats lite granna som individ.
Om du ändrar ett beteende-mönster eftersom du tar hänsyn till någon annan.

Det du beskriver är ett typiskt beteende som bevakar intressen av egot, du slutar äta korven eftersom du äcklas av hygienen.

Att sluta äta korven för att du inte vill att något djur ska behandlas som skit.
Är ett typiskt kärleks beteende.

Det är egoismen vi transformeras till ovillkorlig kärlek som den ständiga parametern i var vår utveckling ligger.

Haha. Vi människor skiter väl i andras lidande.
Anledningen att du bryr dig om grisarna och kossorna är väl kanske att du har dålig samvete över alla kläder och prylar du köper.
Vem orkar tänka på alla fattiga i tredje världen?
Jag har fullt jobb med att spara till nästa sex semester och en ny tv.

Nej inte alla skiter i andras lidande.
Jag köper inga prylar.
Som sagt ditt yttre är en reflektion av ditt inre, om du själv skiter i andras lidande så kommer du i mycket större frekvent kontakt med andra människor som skiter i andras lidande(Människor som agerar utifrån Egoism).

Att du sparar pengar till en ny TV tyder även det på egoism, i form utav materialism.