Paradoxen med peer review och demarkation av vetenskap

Jag syftade på att E=MC2 förutsäger att det är förenligt med termodynamikens första lag att en så liten minskning av atomers sammanlagda massa avger en så stor mängd energi i form av högenergetiska fotoner.

E=mc2 är lika sann för eld, men inte hindrade det de första människorna att upptäcka och använda eld. Det är bara bokföring som på ett snyggt sätt förklarar varför massan ändras, men ger ingen praktisk hjälp till att bygga en kärnreaktor. Hade inte relativitetsteorin kommit när den gjorde hade man utvecklat kärnreaktioner ändå, och kanske så småningom noterar massförändringen och kommit fram till relativitetsteorin den vägen istället.

E=MC2 ger en möjlighet att förutsäga hur både eld, kärnreaktioner och många andra saker ska bete sig i framtiden, även under omständigheter som inte exakt prövats praktiskt. Det har praktisk användbarhet till allt från att förutsäga vilka sorters förbränning som ger vilken mängd värme i eldstäder (användbart till många saker, som att varken frysa ihjäl, bränna vid maten eller bränna ner huset) till vilka sorters kärnreaktorer som kan byggas utan att vare sig härdsmälta eller misslyckas med att producera ström. Att kunna förutsäga hur en ny sorts eldstad kommer att fungera även om ingen med de exakta specifikationerna tidigare byggts är användbart om du av någon anledning är tvungen att bygga ett hus i vindförhållanden där inga eldstäder tidigare prövats, eller om vindförhållandena där du bor ändras till sådana där inga eldstäder tidigare prövats.

Att komma fram till en teori (till exempel relativitetsteorin) utifrån en observation (till exempel hur mycket energi som avges vid hur liten minskning av massan) går inte, eftersom en observation endast kan motbevisa och aldrig bevisa en teori. Och en teori måste vara påtänkt för att kunna testas. Redan de tidiga människor som gjorde upp eld ställde nog upp hypoteser som gjorde förutsägelser om hur elden skulle fungera, även om de inte kom på något med så stort tillämpbarhetsområde som E=mc2. Att faktiskt hålla en eldstad brinnande tillräckligt länge för att överleva en kall natt eller grilla en rotfrukt eller köttbit kräver ett större tillämpbarhetsområde än "det bränns att gå inom det avståndet från elden". Hjärnor som kan skilja mellan olika hypoteser har ett övertag när det gäller att lära av misstag eftersom en hjärna som kan ställa upp hypoteser om vad som gick fel kan tänka ut nya hypoteser som förutsäger andra lösningar, vilket en hjärna som bara noterar att något gick fel inte kan.

Nja. Med analytisk mekanik blir skillnaderna ändå rätt små. Man ändrar bara lite i Lagrangianen. Proceduren för att ur Lagrangianen beräkna rörelsemängd och energi etc, är densamma.

Men visst kan man även peka på stora skillnader ffa i hur man ser på tid och rum.

Både rätt och fel. Historiskt var det just precis E=mc² som Lise Meitner använde när hon förstod hur mycket energi som skulle kunna utvinnas i den av henne upptäckta fissionen. De hade ännu inte mätt själva energin, men konstaterat att vissa tunga atomer kunde klyvas till lättare. Den frigivna energin uppskattades genom att beräkna massdifferens×c².

Dock behövs inte relativitetsteori för att förklara var energin kommer från: I huvudsak från att de två positivt laddade "små" atomkärnorna (efter fission av den "stora") repellerar varandra elektriskt och därför accelererar upp till typ 100 MeV vardera. Rörelseenergi som snabbt ger värme i kollisioner med andra atomer. Detta är höga energier men ändå inte relativistiska så det funkar att räkna utan relativitetsteorin.

---

Topic:

Vad är egentligen alternativet? Iaf fysikinstitutionerna har erfarenhet av människor med alternativa teorier som de vill ska tas på stort allvar. Som regel har de väldigt dålig koll på annat som gjorts inom fysik och har alltså själva ingen större lust att läsa på om vad andra har gjort. Hur stor chans har de då egentligen att ge något värdefullt bidrag? Påfallande ofta har de en bakgrund som någon sorts ingenjör. Deras idéer är mest en massa snack, inga eller väldigt få ekvationer, ev referenser mest till eget arbete, och just när det gäller testbarhet och falsifierbarhet är det lite si och så.

Ska varje crackpot tas på samma allvar som en fysikprofessor?

The Crackpot Index av John Baez
A simple method for rating potentially revolutionary contributions to physics:

http://math.ucr.edu/home/baez/crackpot.html

Det är ingen paradox. Peer review an någon som saknar förtroende är ingenting värt. Hur mycket expert i ämnet astrologi du än är så ses du som flummare av män som håller på med riktig vetenskap.

Att ändra en formel är inte samma sak som att formeln skulle förutsäga ändringen.

E=mc2 förutsäger den specifika mängden energi i förhållande till massminskningen, inte bara platsen den kommer från. Denna skillnad i specificitet gäller även vid små energier, till exempel en enda atoms sönderfall.

Du utgår felaktigt från att det skulle behövas någon sorts konsensus som avgjorde vad som "togs på allvar". Individer som kan göra korrekta förutsägelser får överlevnadsfördelar när miljön förändras, de som gör felaktiga förutsägelser dör ut. Därmed blir det en selektion för förmågan att överge felaktiga teorier istället för att dö med dem på individnivå. Din fråga är lika felställd som "hur skulle individer av släktet Homo och individer av släktet Paranthropus gemensamt avgöra vilka teorier om var det finns vatten de ska ta på allvar?".

Att idioter som söker konsensus inom peer review träter med idioter som käftar om "paradigmskiften" betyder inte att någon av dem skulle vara samma sak som de tänkande individer som faktiskt kan skilja mellan olika teorier. Inte heller att något av de två "idiotlagen" skulle kunna skilja en verklig tänkare från en annan idiot. Att ha en bakgrund som ingenjör är inte oförenligt med, men inte heller nödvändigt för, att kunna tänka vetenskapligt.

Det är en paradox eftersom peer reviews tanke att det ska vara "granskning av experter på samma område" säger emot hela möjligheten att utifrån avgöra om ett "ämne" är vetenskapligt eller inte.

Att ett ämne ska ges vetenskaplig status handlar väl i mångt ich mycket om att det övriga vetenskapssamhället godkänner ämnet och ger det sin välsignelse och sedan får ämnet kontinuerligt bevisa sitt existensberättigande genom att fortsätta få forskningsmedel, upprätthålla ett akademiskt intresse vilket ser till att det finns forskare och doktorander i tillräcklig volym osv.

Som redan påpekats är det en paradox att samtidigt påstå både att vetenskap skulle handla om att "experter på området" granskar och att andra "ämnen" utifrån skulle kunna avgöra om ett "ämne" är vetenskapligt eller inte. Att påstå att "utomstående" inte kan avgöra vad som är vetenskap och samtidigt påstå att de kan det.

Men ”intern” peer review av likar uppstår väl först när ämnet har uppnått ”kriterierna” för vetenskaplighet.
Innan dess granskas/peer reviewas godset av människor som tillhör ett annat, ofta närbesläktat, vetenskapligt ämne (låt oss kalla det ”extern” peer review)
För i detta stadium har ämnet ännu inte uppnått en självständighet utan är bara ett skott på vetenskapens träd. Ett skott som allt som oftast inte överlever.

Det är i så fall en semantisk paradox i huvudet på folk som tror världen fungerar så. En tankevurpa man tror på.

Det är som att säga att enbart teologer kan avgöra om religion är vetenskap eller inte.

Peer review kan endast ge en kvalitetsstämpel av övriga eliten i samma ämne, om denna elit saknar förtroende avgörs ju utifrån.

Förstår du inte ens skillnaden mellan vetenskaplighet och akademisk institution? Elektromagnetism, svag och stark kärnkraft var förenade i en teori innan det började tjafsas om att peer review skulle vara "nödvändigt" för vetenskap omkring 1970, och fortfarande inte skymten av kvantgravitation 50 år senare! Det är precis vad som förutsägs av teorin att specialisering hindrar vetenskap.

Och hur tror du att redan akademiskt separata "ämnen" skulle ha någon som helst förmåga att bedöma varandras vetenskaplighet utifrån om du nu tror att peer review skulle vara så nödvändigt?