Kan lyckan i livet bli större än plågan, om man mäter allting subjektivt?

Allting har en baksida, men allt verkar inte ha en framsida.
Vissa verkar till synes ständigt lida av något, men jag tror att dom har dolda "framsidor" som andra inte ser eller förstår. Andra verkar till synes ständigt må bra av något, men jag tror att dom har dolda "baksidor" som andra inte ser eller förstår.
Jag tror att livet är hyfsat rättvist, dvs att oavsett materiellt framgång, social status, sjukdomar osv så mår alla ungefär lika dåligt. Det enda som betyder något i livet är den subjektiva upplevelsen. Allt annat är totalt ointressant och utkastat.
Det bästa en människa kan uppnå är när dennes positiva känslor nätt och jämnt väger upp alla negativa. Jag tror att evolutionen av nödvändigt ont "skapat och satt upp" en brandvägg för allt levande som inte går att forcera. Därför är livet enligt mig på sin höjd meningslöst.
Vad tror ni, är det möjligt att summa summarum må bättre än summan noll? Hur isåfall?
Kan livets positiva upplevelser bli större än de negativa?

Hur är det med självplågare?
Kanske man kan finna njutning i plågan?
Skönhet i fulheten.
Ljus i mörkret.

När man inser att vägen (plågan) är livet. Inte målet.
Då kanske man kan börja tycka om plågan med att leva.

Att intala sig själv kunna må bättre än summan noll är en social konstruktion och överlevnadsdrift hos dom med behovet därav.

Det handlar om måla självbilden.Många inom kultur-sfären som framgångsrikt i media odlar bilden av sig själv som lidande Konstnär, utsatt av kapitalismen, förföljd av skogstokiga heilande SD-proselyter som bunkrar Zyklon B, motarbetade i sin gärning av dödshögern som överallt lurar med ungerskt Urbanskt nedmontering av ALL kultur inklusive den essentiella rödmarineringen av våra telningar på dagis, mentalt plågade av dumsvennar som inte fattar MENSTRUATIONSKONST och inte förstår GENIET...

...får samtidigt Ligga så in i Helvete. Ändå säger de att de nu överväger emigrera eftersom Sverige synes "förlorat till rasismen och till fascismen och till att upprepa 1930-talet".

Skit i summan. Du kan få folk dansa om du är domptör. Då har du framgången och kan kokett förneka den.

Det finns egentligen inga bra upplevelser, eftersom det inte finns något att uppnå som är gott i sig självt utan bara gott i kraft av att ta bort en plåga, som mat tar bort hunger, som morfin tar bort smärta etc.

Den mest klassiska texten av alla om hur värdelös tillvaron är är Beiträge zur Lehre von der Nichtigkeit des Daseins, här läst i engelsk översättning med Lori Gomez behagliga röst: On the Vanity of Existence By Arthur Schopenhauer

En självplågare finner njutning i frånvaron av plåga. Självplågaren går från noll till minus genom att plåga sig. När plågan lättar går självplågarens upplevelse från minus till noll och finner däri subjektiv njutning.

Det är omöjligt att göra något mot sin vilja, och ens vilja att göra något eller att avstå utgår alltid från hjärnans belöningscentrum. http://en.wikipedia.org/wiki/Reward_system
Jag googlade: "Is it ever possible to fool the brain's reward system long term?"
Jag kunde inte ens lura mig själv till att tro att var möjligt, trots en och annan naiv icke vetenskaplig optimist här och där i sökresultaten.
Enda trösten jag fann var Giulio Tononi och "Integrated information theory". Om teorin stämmer så kommer vi, våra medvetanden subjektivt sett, aldrig någonsin uppstå igen oavsett hur många kopior det finns eller kommer att uppstå av oss i oändlighetens evighet, som väntar oss efter döden.

asterisk: där våra belöningscentrum alltid ligger bortom vår kontroll att påverka ..!