Citat:
Det märkliga med herrstafetten, vilket du säger indirekt, är att det egentligen är hopplöst att ta ut ett lag idag eftersom minst en åkare behöver lyfta sig rejält samtidigt som ett brons känns rimligt. Om Richardsson hittar en högre fart så köper jag ditt lag, men spontant är min dagsgissning Oskar-Calle-Burman-Häggas. Poromaa känns annars som en kandidat, vilket säger rätt mycket om avsaknaden av konkurrens. Annars kan man ha en lång diskussion om vemS ”karriär” som är den största besvikelsen utifrån hur de åkte som juniorer: Thorn eller Oskar?
Stafettspekulation
Spekulationerna kring damernas stafettlag har som vanligt duggat tätt på flashback. Inget fel i det, historiskt har jag definitivt varit medskyldig i den leken. Tänkte ändå vända på det lite nu och diskutera herrarnas stafettlag.
Har efter noggrant övervägande kommit fram till att Calle bör avsluta, och Burman köra tredje sträckan. Varför det då? Jo jag lutar mig rätt hårt åt ”stafettlagsteorin” som säger att man alltid bör vänta med sina starkaste kort så länge som möjligt. Calle är vårt starkaste och Burman vårt näst starkaste. Det undantag man kan tänka sig från teorin är när någon är klart starkare i den klassiska stilarten, eller att den klassiska banan är klart längre eller tuffare vilket leder till att de klassiska sträckorna kan förväntas ge större utslag för slutresultatet. Allt detta har väl gått igenom förr oändligt antal gånger på forumet, men kan väl påpekas igen. Både Calle och Burman är dock lika bra i fristil som i klassiskt. Calle har dessutom ett strålande facit som avslutare i den långa stafetten. Curdin Perl, Lucas Bögl, Adrien Backsheider, Sergei Ustiugov, David Hofer, Matti Heikkinen, Remo Fischer, Jonas Dobler och Federico Pellegrino har alla gemensamt att man gått ut mer eller mindre lika med eller före Calle på sista sträckan och sedan slutat efter i mål. Petter Northug (x2) är ensam om att ha slagit Calle under de förutsättningarna. Burman åkte dock riktigt dåligt förra VM på tredje sträckan, men han åkte å andra sidan riktigt bra på samma sträcka under världscupen ifjol så inget som får mig att flytta på honom. Skulle dock kunna tänka mig att flytta Burman till andra om det var så att vår tredje bästa vore klart bättre i fristil, men i nuläget tycker jag alla som aspirerar på att vara tredje bäst snarare är bättre i klassiskt.
Vem är då tredje bäst? För att travestera Palme-Åklagaren är det svårt att komma runt ett namn, och det namnet är Daniel Richardsson. Hur man än vrider och vänder på fjolårssäsongens resultat så dyker han upp där, i synnerhet om det är klassisk stil det gäller. Richardsson var trea redan i Gällivare, efter Burman och Cologna. Sedan följde en misslyckad insats i skiathlon i Lillehammer (sjukt nog ändå med marginal näst bäste svensk (Calle saknades)), efter det några tävlingar i skandinavisk cup med raden 2-2-3-1 internt bland svenskarna för att sedan vara ordinarie i VC-laget med poäng i varje distanstävling. Det är en stabilitet som ingen av de andra utmanarna till tredje-bäst positionen var i närheten av. 13:e som bäst (vid två tillfällen) vilket också bara Calle och Burman överträffade under säsongen (i distans). Enligt intervju i langd.se satsar Richardsson inför säsongen mindre på mängd (vilket varit lite av hans signum) och mer på få men hårda pass, i syfte att få till en högre nivå än ifjol. Svårt att veta var Richardsson tar vägen kommande säsong, lättast att spekulera i att det fortsätter sluttande nedåt i resultatnivå men vi har ändå sett det ibland förut att äldre åkare, med ett litet ändrat träningsupplägg, kan få till en sista peak i karriären. Huvudpoängen här är dock att om Richardsson ”bara” håller nivån från ifjol blir han oerhört svårpetad. Vad vi är ute efter på andra sträckan är ju också någon åker så fort som möjligt från A till B och mentalt kan strunta högaktningsfullt i att Ryssland, Norge och Finland försvinner iväg. Det skulle kunna vara Richardsson, han får bara inte tro att det fortfarande är 2014 och att det är rimligt att försöka gå med Niskanen. Å andra sidan skulle man också kunna se någon av de yngre, läs Thorn, få feeling och gå upp och dra Niskanen/Bolshunov och leka bäst i världen första 3 km för att därefter klappa igenom totalt.
De främsta klassiska åkarna därefter är väl övriga A-landslagsåkarna att döma av tidigare resultat. För Svenssons del var visserligen fjolåret katastrof distansåkningsmässigt, men någonstans vet (?) vi att det finns en högre nivå. Hittar han den igen så passar 10 km klassiskt alldeles utmärkt, men det kanske främst är första sträckan jag ser honom på. Blev oerhört besviken på sättet han åkte den sträckan på i Seefeld dock, strulade makalöst mycket och hade svårt med positioneringen trots att han ska vara sprinter – men jag är redo att ge en ny chans och förresten tappade han ju egentligen inget i Seefeld (kanske iofs pga att det var den långsammaste förstasträckan i mannaminne). Thorn har väl liknande profil som Svensson, och likheten med att fjolåret inte går att använda för att motivera en plats, men höll väl egentligen ännu högre distansnivå dessförinnan. Svårt att välja mellan dem på förhand. Häggström tänker jag alltid spontant är lite bättre i fristil, men det är inte alls glasklart när man analyserar resultaten närmare. Även om han hade en katastrofal dag i Toblach ifjol (ryktades väl om magproblem) så är han kanske att betrakta som det stabila alternativet jämfört med de två föregående. Kan han sin vana troget också förbättra sig lite till denna säsong så ligger han verkligen bra till. Poromaa är väl dark horse i sammanhanget. Omöjligt att säga från fjolåret hur bra han kan tänkas vara nu, kanske kommer han vara helt given, kanske visar det sig att det ens var löjligt att dra upp hans namn i denna diskussion. Något liknande men med mindre potential (vad det känns) för Andersson. Åkarna i TSS - varav några ändå tog poäng vid några tillfällen ifjol och Sandström gjorde en osannolikt bra sträcka i Lillehammer – får betraktas som reserver till reserverna på förhand.
Landar i att mitt lag är: Svensson – Richardsson – Burman – Halfvarsson.
Det är inte helt stringent resonerat, eftersom Svensson bygger på någon slags upplevd potential medan Richardsson lättast motiveras med fjolåret kontra andra aktuella åkares fjolår. Oavsett hur vi ställer upp vet vi att vi, tillsammans med Frankrike och Tyskland, kommer få jaga Finland på de två avslutande sträckorna för ett brons. En anledning så gott som någon att avsluta starkt, även om avståndet kunde vara mindre om vi ”offrar” Burman eller Halfvarsson på andra.
Svaret på den första frågan fick du ovan
Jag har rätt svårt för Thorn överlag, bara att erkänna. Samtidigt får man väl vara ödmjuk och neutral nog att erkänna att om han kommer tillbaka till den fysiska formen han ändå hade då så har vi nog inte råd att ställa honom utanför laget. Vi måste sannolikt hoppas på att han kan åka lite med huvudet också. Som Johanhaa påpekade gjorde han inte heller något direkt fel i just stafetten, han hade ett hopplöst läge bara.
Richardsson skrev jag en del om ovan, ingår han i stafettlaget lär han också åka femmilen. Däremot skulle han nog kunna få åka femmilen utan att ha ansetts tillräckligt bra för stafettlaget. Svensson, Häggas och kanske även Thorn skulle mycket väl kunna hoppa femmilen.
Spekulationerna kring damernas stafettlag har som vanligt duggat tätt på flashback. Inget fel i det, historiskt har jag definitivt varit medskyldig i den leken. Tänkte ändå vända på det lite nu och diskutera herrarnas stafettlag.
Har efter noggrant övervägande kommit fram till att Calle bör avsluta, och Burman köra tredje sträckan. Varför det då? Jo jag lutar mig rätt hårt åt ”stafettlagsteorin” som säger att man alltid bör vänta med sina starkaste kort så länge som möjligt. Calle är vårt starkaste och Burman vårt näst starkaste. Det undantag man kan tänka sig från teorin är när någon är klart starkare i den klassiska stilarten, eller att den klassiska banan är klart längre eller tuffare vilket leder till att de klassiska sträckorna kan förväntas ge större utslag för slutresultatet. Allt detta har väl gått igenom förr oändligt antal gånger på forumet, men kan väl påpekas igen. Både Calle och Burman är dock lika bra i fristil som i klassiskt. Calle har dessutom ett strålande facit som avslutare i den långa stafetten. Curdin Perl, Lucas Bögl, Adrien Backsheider, Sergei Ustiugov, David Hofer, Matti Heikkinen, Remo Fischer, Jonas Dobler och Federico Pellegrino har alla gemensamt att man gått ut mer eller mindre lika med eller före Calle på sista sträckan och sedan slutat efter i mål. Petter Northug (x2) är ensam om att ha slagit Calle under de förutsättningarna. Burman åkte dock riktigt dåligt förra VM på tredje sträckan, men han åkte å andra sidan riktigt bra på samma sträcka under världscupen ifjol så inget som får mig att flytta på honom. Skulle dock kunna tänka mig att flytta Burman till andra om det var så att vår tredje bästa vore klart bättre i fristil, men i nuläget tycker jag alla som aspirerar på att vara tredje bäst snarare är bättre i klassiskt.
Vem är då tredje bäst? För att travestera Palme-Åklagaren är det svårt att komma runt ett namn, och det namnet är Daniel Richardsson. Hur man än vrider och vänder på fjolårssäsongens resultat så dyker han upp där, i synnerhet om det är klassisk stil det gäller. Richardsson var trea redan i Gällivare, efter Burman och Cologna. Sedan följde en misslyckad insats i skiathlon i Lillehammer (sjukt nog ändå med marginal näst bäste svensk (Calle saknades)), efter det några tävlingar i skandinavisk cup med raden 2-2-3-1 internt bland svenskarna för att sedan vara ordinarie i VC-laget med poäng i varje distanstävling. Det är en stabilitet som ingen av de andra utmanarna till tredje-bäst positionen var i närheten av. 13:e som bäst (vid två tillfällen) vilket också bara Calle och Burman överträffade under säsongen (i distans). Enligt intervju i langd.se satsar Richardsson inför säsongen mindre på mängd (vilket varit lite av hans signum) och mer på få men hårda pass, i syfte att få till en högre nivå än ifjol. Svårt att veta var Richardsson tar vägen kommande säsong, lättast att spekulera i att det fortsätter sluttande nedåt i resultatnivå men vi har ändå sett det ibland förut att äldre åkare, med ett litet ändrat träningsupplägg, kan få till en sista peak i karriären. Huvudpoängen här är dock att om Richardsson ”bara” håller nivån från ifjol blir han oerhört svårpetad. Vad vi är ute efter på andra sträckan är ju också någon åker så fort som möjligt från A till B och mentalt kan strunta högaktningsfullt i att Ryssland, Norge och Finland försvinner iväg. Det skulle kunna vara Richardsson, han får bara inte tro att det fortfarande är 2014 och att det är rimligt att försöka gå med Niskanen. Å andra sidan skulle man också kunna se någon av de yngre, läs Thorn, få feeling och gå upp och dra Niskanen/Bolshunov och leka bäst i världen första 3 km för att därefter klappa igenom totalt.
De främsta klassiska åkarna därefter är väl övriga A-landslagsåkarna att döma av tidigare resultat. För Svenssons del var visserligen fjolåret katastrof distansåkningsmässigt, men någonstans vet (?) vi att det finns en högre nivå. Hittar han den igen så passar 10 km klassiskt alldeles utmärkt, men det kanske främst är första sträckan jag ser honom på. Blev oerhört besviken på sättet han åkte den sträckan på i Seefeld dock, strulade makalöst mycket och hade svårt med positioneringen trots att han ska vara sprinter – men jag är redo att ge en ny chans och förresten tappade han ju egentligen inget i Seefeld (kanske iofs pga att det var den långsammaste förstasträckan i mannaminne). Thorn har väl liknande profil som Svensson, och likheten med att fjolåret inte går att använda för att motivera en plats, men höll väl egentligen ännu högre distansnivå dessförinnan. Svårt att välja mellan dem på förhand. Häggström tänker jag alltid spontant är lite bättre i fristil, men det är inte alls glasklart när man analyserar resultaten närmare. Även om han hade en katastrofal dag i Toblach ifjol (ryktades väl om magproblem) så är han kanske att betrakta som det stabila alternativet jämfört med de två föregående. Kan han sin vana troget också förbättra sig lite till denna säsong så ligger han verkligen bra till. Poromaa är väl dark horse i sammanhanget. Omöjligt att säga från fjolåret hur bra han kan tänkas vara nu, kanske kommer han vara helt given, kanske visar det sig att det ens var löjligt att dra upp hans namn i denna diskussion. Något liknande men med mindre potential (vad det känns) för Andersson. Åkarna i TSS - varav några ändå tog poäng vid några tillfällen ifjol och Sandström gjorde en osannolikt bra sträcka i Lillehammer – får betraktas som reserver till reserverna på förhand.
Landar i att mitt lag är: Svensson – Richardsson – Burman – Halfvarsson.
Det är inte helt stringent resonerat, eftersom Svensson bygger på någon slags upplevd potential medan Richardsson lättast motiveras med fjolåret kontra andra aktuella åkares fjolår. Oavsett hur vi ställer upp vet vi att vi, tillsammans med Frankrike och Tyskland, kommer få jaga Finland på de två avslutande sträckorna för ett brons. En anledning så gott som någon att avsluta starkt, även om avståndet kunde vara mindre om vi ”offrar” Burman eller Halfvarsson på andra.
Svaret på den första frågan fick du ovan
Jag har rätt svårt för Thorn överlag, bara att erkänna. Samtidigt får man väl vara ödmjuk och neutral nog att erkänna att om han kommer tillbaka till den fysiska formen han ändå hade då så har vi nog inte råd att ställa honom utanför laget. Vi måste sannolikt hoppas på att han kan åka lite med huvudet också. Som Johanhaa påpekade gjorde han inte heller något direkt fel i just stafetten, han hade ett hopplöst läge bara.
Richardsson skrev jag en del om ovan, ingår han i stafettlaget lär han också åka femmilen. Däremot skulle han nog kunna få åka femmilen utan att ha ansetts tillräckligt bra för stafettlaget. Svensson, Häggas och kanske även Thorn skulle mycket väl kunna hoppa femmilen.
__________________
Senast redigerad av Neofyten 2020-11-09 kl. 19:32.
Senast redigerad av Neofyten 2020-11-09 kl. 19:32.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera