Längdskidsäsongen 2020/2021

Den utlovade genomgången av herrlaget inför kommande säsong.

A-landslaget

Calle Halfvarsson vet man som vanligt inte riktigt var man har. Missade första snölägret i Vålådalen pga sjukdom, och vill minnas att han var sjuk någon gång i somras också. Vid Alliansloppet såg han som väntat stark ut, och det råder väl ingen tvekan om att han hade vunnit där om han inte på Halfvarssonskt manér hittat ett sätt att misslyckas (ramla). Jag utgåt ifrån att Calle kommer vara vår starkaste herråkare i distans också kommande säsong. Förra säsongen var annars ingen särskilt stark säsong, ingen pallplats och bara 6 topp10-placeringar. I sprint tycker jag det var en tydlig tillbakagång. Som jag förstått det satsar Calle själv också kanske mest på femmilen i klassiskt på VM. Jag har mina dubier kring att Calle har vad som krävs för medalj där, men han var ändå 6:a i Seefeld (då i fristil). Bolshunov och Niskanen är väl före alla dagar i veckan, sedan är det de fyra norrmännen (oavsett vilka) och att inte åtminstone en av dessa ska ha en bra dag känns ju osannolikt. Norsk vallabom skulle väl kunna öppna upp det. Annars är väl Calles främsta möjligheter till medalj de båda stafetterna. Långa stafetten vill jag ha Calle på sista (mer om det sedan), korta stafetten är han väl inte 100% given i men med kombinationen sprintegenskaper och bra uthållighet skulle jag ändå plita ner hans namn först men kanske inte låta honom avsluta denna gång. För min del som svensk skidsupporter är insatsen i den långa stafetten Calles viktigaste insats på hela året (på förhand) men kan förstå om han själv har väldigt starkt fokus på de individuella loppen, bronsmedalj i stafett från VM har han ju redan. Annars skulle det väl också vara trevligt om han kunde ta sig upp på pallen i en världscuptävling igen.

Jens Burman är väl den i landslaget man kan hoppas på kliver upp till pallplatsnivå i distans. Fjolåret var ett steg i rätt riktning, om än inte så stort som man kanske hade hoppats på, efter ett par säsonger med svaga resultat där utvecklingen på sin höjd stått still. Mycket kan väl tillskrivas de ryggproblem Jens har haft. Själv verkar Jens nu vara mer offensiv och höjer ribban, i sin vlogg har han sagt rätt ut att han räknar med bättre resultat kommande säsong när nu hela försäsongen har fått vara relativt problemfri (fjolårets träningssommar var också efter operationen, men med mycket träning som gick åt till att ”bara” vara skadeförebyggade om jag förstått det rätt). Det fanns ändå lovande insatser ifjol, det som fortfarande saknas är väl det där lilla extra – att inte bara kunna mala på i ett bra tempo utan att faktiskt kunna öka lite mot slutet. Det har väl egentligen alltid varit Jens svaghet. Samtidigt gick också det åt rätt håll ifjol också där, han var tex inte så långt ifrån att kvalificera sig för kvartsfinal i en av TDS-sprintarna. Jag väljer att tro att det blir en bra kommande säsong och det borde innebära fler topp-10 än ifjol (3) och förhoppningsvis en pallplats. Annars är VM-stafetten överordnad som jag ser det, Jens har heller inga medaljer sedan tidigare från (senior-)mästerskap. Lite bortglömt så gjorde faktiskt Jens ett riktigt bra VM i Seefeld individuellt, 10-11-10 på de tre distansloppen. Att höja det ytterligare får också ses som ett mål.

Johan Häggström stod för fjolårets enda svenska individuella pallplats på herrsidan. Det hade nog inte många tippat för ett par år sedan. Häggas har haft en tydligt uppåtgående trend i ganska många år nu, jag trodde redan för ett par år sedan (när han nått toppen av Sverige-cupen) att det skulle ta slut, men det har egentligen bara fortsatt. Samtidigt borde det bara bli svårare och svårare, men det kan ju alltid bli lite bättre? Inte hört något särskilt om träningssäsongen här, men det verkar flyta på är mitt intryck. Är med i toppen av de tävlingar man hört om (Allianshelgen + vålådalen) utan att det för den sakens skull varit något extra. Kanske precis den ”under radarn men stabilt”-form man ska ha dock tills det verkligen gäller. För Häggas del måste VM vara överordnat kommande säsong, det kanske är karriärens enda chans till medalj. För trots att han inte varit med länge på högre nivå så är han ju näst äldst i landslaget (t.o.m om man räknar in TSS, Brännmark och Westberg visserligen samma årgång men födda senare) och sprint brukar vara lite för de yngre även om det finns lysande undantag, och man kanske inte heller ska underskatta att Häggas fortfarande verkar vara på uppgång. Jättemöjlighet till att ingå i stafettlagen också och möjligen få en medalj den vägen. I nuläget skulle jag låta honom avsluta i sprintstafetten. Långa stafetten mer tveksamt, men han är absolut med i matchen (återkommer om långa stafetten som sagt). Ser man till världscupen finns ganska enkla sätt att mäta om han gör en bättre säsong eller inte. Fler pallplatser? 1 ifjol. Fler finalplatser? 2 ifjol. Bättre placering i sprintcupen? 9:a ifjol. Sen kan man hålla koll på distansresultaten också, men de ska i mitt tycke främst ses som en indikation på om han bör ingå i stafettlaget eller ej.

Viktor Thorn har jag känt mig lite skeptisk till gällande kommande säsong. Dels började det med att han inte kom tillbaka så starkt efter skadan ifjol som jag hade hoppats och trott. Sen var han väldigt svag på Alliansloppet också och mest oroande där att Blomman nämnde att Viktor inte alls hade haft någon bra form under sommaren och hade svårt att hänga med de övriga i landslaget. Däremellan såg jag också i Burmans vlogg att det såg ut som att Thorn under något läger blev rejält avhängd av Burman, Poromaa och Andersson. Därför blev jag ändå positivt överraskad över att Thorn var i finalen under träningslägret nu i Vålådalen (såg också någon bild där man fick intrycket av att Thorn kom tvåa i finalen, men det skulle jag inte ta gift på). Samtidigt var väl inte konkurrensen benhård för att ta sig till finalen direkt med Calle borta, men måste ju slagit Grate i alla fall. Hursomhelst skulle vi ju verkligen behöva Viktor tillbaka där han var innan ryggskadan. Förra VM-säsongen kändes det ju faktiskt som att han var på väg att ta ett kliv. Jag har alltså svårt att göra en vettig prognos här, att det bli bättre än ifjol utgår jag ifrån – det var ju en icke-säsong – men bara bättre räcker ju inte. Helst skulle jag vilja ha honom ännu bättre än han var innan frånvaron, men med de första meningarna i åtanke så känns det snarare som att det är den nivån som vi på sin höjd får honom på. Tycker också det var tydligt ifjol när han kom tillbaka att sprinten gick lite bättre än distans. Kanske är det sprinten han får satsa på kommande säsong. Vill egentligen ha honom i stafettlaget också men då måste man ju först se nivån i distans. Känns för mig väldigt osäker där, men också med potentialen att vara helt given i laget. Svårt att sätta konkreta mål då nästan allt bör vara bättre än föregående säsong. Kanske VM-medalj i stafett då som konkret mål? För det lär innebär att Thorn har kommit tillbaka och varit på en riktigt bra nivå i distans, både för att ha fått ingå i laget och för att ha sett till att laget klarat ett brons.

Oskar Svensson hade på många sätt en dålig fjolårssäsong. Han degraderade i princip sig själv till att enbart vara en klassisk sprinter. Inga distanspoäng på 9 försök, och bara tre kvartsfinalplatser på 5 fristilssprintar. Tur då att det finns klassisk sprint där det blev två finaler (bland annat VM-banan) och två kvartsfinal. Oroväckande små marginaler i kvalen vid ett par tillfällen också. Annars ska ju Oskar ha haft en riktigt stark träningssäsong inför fjolåret, så lite av en gåta att det på många sätt gick bakåt under själva tävlingssäsongen. Nu rapporteras det återigen om en väldigt stark träningssommar, och Oskar vann både Allianssprinten och träningstävlingssprinten i Vålådalen. Förhoppningsvis ska väl resultaten komma nu när det verkligen gäller också. Ser man till hela Oskars karriär är det lite kris att det inte blivit någon individuell pallplats än, tror inte det finns någon sprinter som inte tagit minst en pallplats innan 25 och som sedan blivit riktigt bra (förutom i sprintens begynnelse). Det är alltså sannolikt kört för Oskar att bli riktigt bra och gå i Jönssons/Peterssons fotspår vilket det ändå fanns förhoppningar på när Oskar kom fram. Ser man bara till kommande säsong ska man väl dock inte måla fan på väggen, om det nu är så att det utvecklingen skjuter lite fart igen så finns alla möjligheter att plocka en pallplats. Och varför inte på VM? Egentligen bara Kläbo som är omöjlig. Sen finns såklart fler som på förhand ligger före, men om man ändå ska hoppas att Oskar tar ett kliv och kan ta en pallplats så kan det lika gärna ske på VM (osannolikt såklart, det fattar jag också, men varför inte hoppas lite på förhand). Sen borde Oskar satsa på att komma med i stafettlaget igen, första sträckan är väl den som är aktuell. Sprintstafett är en möjlighet, men på förhand ligger han långt efter Calle och Häggas i min bok, givet hur uselt Oskar presterade i fristil ifjol. Men potential på tre medaljer då om vi ska vara optimistiska i överkant?

Team Bauhaus

Marcus Grate skiljer sig lite från de två andra i Bauhaus-laget. Grate är ju faktiskt redan etablerad i Världscupen. Klarade kvalet vid samtliga tillfällen ifjol och gick till semifinal två gånger. Pallplats tillsammans med Häggas i sprintstafett. Åkte också två sprintar i Sverige-cupen och vann båda, klart tecken på att han hör hemma på högre nivå. Utmaningen för Grate är annars att lyfta uthålligheten och därmed oftare kunna vara med och utmana mot slutet av sprintheaten, för snabbheten finns där. I intervjun nyligen på langd.se var Marcus själv tydlig med att det är just det han jobbar med, och det har också gått åt rätt håll under seniortiden. I samma intervju säger han också att ”det känns som att jag tagit ett rejält kliv”. Insatserna i Alliansloppet var helt klart bra, distansloppet måste varit hans bästa någonsin (men såklart stor hjälp av att det var flack bana med mycket stakning och sannolikt också att det var rullskidor) och i sprinten åkte han väl sista backen snabbast och var bara en tåspets från seger. Konkreta mål kommande säsong bör vara att komma bättre i sprintcupen (16:e), ta sig till minst en final och bonusmål med en pallplats (det framhåller han själv som ett mål). Sen såklart VM. Inte alls givet att han får åka dock, tuff klassisk sprint är det som passar Grate sämst. På förhand ligger väl Calle, Häggas, Oskar och Thorn alla före. Skulle alltså kunna bli en situation där Grate åker precis varenda sprint i världscupen, och säkert tar sig längre i fristilssprintarna och därmed samlar mer poäng än tex Thorn samtidigt som Grate måste petas till VM. Sprintstafetten ger jag inte så stora möjligheter för, banan känns på förhand alldeles för tuff för att jag ska plocka bort någon av Calle/Häggas. Sen finns Thorn och kanske Svensson där också. Det ska ju dock sägas att Grate gjorde oväntat bra ifrån sig när han åkte sprintstafett ifjol, men det var på Dresdens platta bana med bara treans växel. Känns som det är något annat på mästerskap (när fler nationer satsar på mer uthålliga åkare och större fart från början) med en backigare bana.

Fredrik Andersson har egentligen inga meriter alls från världscup som ska kvalificera honom för detta lag istället för TSS. På 6 starter har det inte blivit några poäng, och han var inte närmre ifjol än året innan. Vänder vi lite på det och istället kollar på hur det gick i Sverige-cupen och skandinavisk cup så hade han raden 1-1-3-1 internt bland svenskarna på fyra klassiska lopp, i det sista var han mer än 30 sekunder före näst bäste (Rosjö) som var så pass nära pga att han blev ikappåkt av just Andersson och sedan hängde på in i mål. Märk väl att detta bara är klassiska lopp. I fristilen är raden betydligt sämre, 13-10-7-14. Samtidigt ska man också ha i minnet att Fredrik var 21 år under fjolårssäsongen, och i skrivande stund fortfarande är 21 år. Även om han bara höjer sig över ”mängden” i ena stilarten, så varför inte satsa lite extra på en 21-åring som i alla fall är bäst på något? Två topp-10 i U23VM också med kommande säsong kvar som U23, han är förste svenske herre som klarar två topp-10. Det säger kanske mer om hur illa det varit tidigare, men någonstans måste vi väl jobba med det vi har. Och vad har vi då? En Burman-kopia fast sämre. Tycker det finns väldigt stora likheter med Burmans styrkor/svagheter i samma ålder, sen dess har väl Burman främst utvecklat sin fristil rejält. För Fredrik gäller också att försöka bli snabbare, och det är också något det jobbas extra med enligt intervjuer – likaså stakningen och fristilstekniken. Har egentligen annars bara läst gott om Fredriks träningssommar, Byström har gjort ett par positiva uttalanden och Brännmark skriver på sin blogg att de andra i Piteå Elit är imponerade av Fredriks intåg. Till kommande säsong hoppas jag att Fredrik kan ta en ordinarie plats i världscuplaget i distans, skulle kännas mycket bättre än ett år till med roterande mellan Sandström, Ekström, Ruus, Brännmark och vem mer som känner sig manad. Sen finns ett konkret mål att försöka ta en plats till femmilen i VM, för femmil i klassisk stil är förmodligen Anderssons bästa distans, väl där tror jag han har goda möjligheter att i alla fall slå Sandströms 44:e plats från 2019. Annars bör tremilen i klassiskt på U23VM vara ett jättemål. Ytterst få i det startfältet kommer kunna ”mala” från Fredrik, det är jag säker på. Problemet är väl dock att alla med samma eller bättre kapacitet också har bättre ryck/spurt. Liten liten pallmöjlighet om han får loppet dit han vill och banan är tuff i alla fall.

William Poromaa saknar också större världscupmeriter, men det är inte så konstigt givet att han varit junior fram tills nu. Två starter blev det ändå ifjol, 44:a och 36:a eller 40:e totalt i Nove Mesto – och det är väl egentligen inte sämre än någon annan av de åkare som brukar fylla ut laget. Slog faktiskt både Fredrik Andersson och Jonas Eriksson totalt, och de två var ledande bland svenskarna i varsin stilart i Sverige-cupen/skandinavisk cup ifjol. Poromaa gjorde också det näst bästa resultatet av någon svensk herre i skandinavisk cup förra säsongen med sin 11:e plats på 10 klassiskt (Richardsson placeringen före). Lägg då till att Poromaa var och fortfarande är 19 år. Finns alltså grund för att satsa lite extra på honom också. JVM var tragiskt, men är övertygad om att det inte reflekterar hur bra han är jämfört med jämnåriga. Hade han kör om JVM tio gånger till på andra banor under annan tidpunkt under fjolårssäsongen tror jag alla hade gått bättre. Tror gör man ju visserligen i kyrkan, men jag kostar ändå på mig det – man måste behålla någon slags optimism på förhand. William har också en stor fördel kontra Andersson, att han är mer allround, både gällande stilart men också att han är väsentligt snabbare. Inte så att han är en sprinter, men han är åtminstone inte långsam. Ser man till rapporterna från försäsongen är de oerhört positiva, det pratas om rejäla framsteg. Det man såg vid alliansloppet bekräftar den bilden, och att William vann landslagets distanstävling i Vålådalen (i Calles frånvaro) är närmast chockartat. Nu tror jag inte man ska tro att det bli normalt under vintern, åtminstone Burman lär vara klart bättre, men det går ändå inte att tolka på annat sätt än att Poromaa är betydligt bättre nu än ifjol. Om man ser det som att det finns ett spann kring hur bra Poromaa kommer vara kommande säsong skulle jag säga att det sämsta man bör kunna räkna med är att han tillhör den grupp på 15-20 åkare som omväxlande brukar vara på pallen i Sverige-cupen, den gruppen tycker jag nämligen han tillhörde redan förra säsongen. Med de rapporter som kommit är väl det bästa kanske att han alltid tar världscuppoäng och vid flera tillfällen sticker upp med placeringar kring 15~. Sen har vi ett par nivåer däremellan. Skulle bli besviken om han inte är minst en nivå över den som jag beskrev som det sämsta, vilket borde innebära att Poromaa är relativt given i världscuplaget i distans kommande säsong. Därifrån finns det stora chanser att slå sig in i VM-laget också, åtminstone som reserv. Jag tänker här att Häggas, Svensson och kanske även Thorn inte kommer åka de flesta distansloppen och kanske att ingen av dem vill åka femmilen. Sen har vi U23VM också som ett intressant mål, dags för revansch för fiaskot på JVM ifjol?

Holund har väl friplats? Kan faktiskt inte heller se riktigt hur Calle skulle kunna rubba tillräckligt många av Niskanen, Bolshunov och fem norskar. Håller nog Burman högre än Calle också, lite beroende på typ av lopp. Tycker fristilsintervallen är en bättre chans. Bästa loppet förra säsongen var ju 15 fritt i Toblach och Calles bästa (?) lopp i karriären var ju också fristilsintervall (Lillehammer 2016, dock 10 km den gången).

Rätt om Holund såklart.

Håller med dig i övrigt, fristilsintervallen är nog en lite bättre möjlighet. Samtidigt svårt att se medalj där också under normala förutsättningar. Känns som att Calle med ett max-lopp når ungefär 6:e plats.

Många norrmän och ryssar + Niskanan att slås med och lär gå undan med åkare som Niskanen och Bollen håller Calles chans som extremt liten på 50 km, i min bok är det sprinten som passar han bäst och borde fokuserat mer på det än 50 km.

visst kanske ingen bra sprint säsong förra året men var ändå två gånger topp 8 i klassiska sprintlopp, distans säsongen var väl inte så jätte bra heller så gick lite hand i hand

Det är väl lite där Calles problem ligger. Han har en hög högstanivå, vilken ofta räcker till VC-pallen när han når den. Men när alla andra har sin högstanivå, som på ett mästerskap, har han ändå en dryg pall framför sig.

Detta i tillägg till att Calle verkar vara nästan oförmögen att toppa formen till specifika tillfällen. Han når sina toppar 1-2 gånger per säsong och då brukar det räcka till pallen. Detta har väl dock också blivit lite sämre de senaste säsongerna. 2016/17 hade han toppen de första helgerna och då blev det några segrar. 2018 fick han till det sista helgen och blev väl tvåa i den klassiska masstarten. I premiären 2018/19 kom formen första helgen, där han fick med sig en tredjeplats på 15 klassiskt. Förra säsongen fick han plötsligt en formtopp i Toblach, men då räckte inte längre formtoppen till pallen.

Enda gången han träffar rätt bra är väl 2013 677 som resultat var rätt bra på den tiden

Tackar för (som alltid) högkvalitativ genomgång - kommer det ett separat inlägg om VM-stafetten?
Det som gör mig nervös kring stafetterna i VM är att jag uppfattar flera åkare som taktiskt svaga (gäller både herr- och damsidan, även i sprint) där många ständigt verkar fokusera på att så snabbt som möjligt komma så långt fram som möjligt. Thorns insatser i VM i Seefeldt är ett praktexempel som nästan borde diskvalificera honom från stafettuppdrag i VM om han inte visar på en större taktisk mognad. Men tyvärr är han ju inte ensam om bristande taktisk förmåga.
Slutligen - vad är din bild kring Richardsson, ska vi slutgiltigt ge upp hoppet om honom till femmil eller som en länk i stafettlaget?

Kommer du ihåg helt rätt Thorn gjorde väl det man kunde hoppas på i VM stafetten hade ett rätt trist länge väl? hoppas jag kommer ihåg rätt nu själv

Viktor "kung för en backe" Thorn.

Thorn är inte aktuell för mig till en VM-sprint. Med hans obefintliga spurtförmåga spelar det mindre roll att han kan kvala, där skiljer sig dam- och herrsidan.

Stafettspekulation

Spekulationerna kring damernas stafettlag har som vanligt duggat tätt på flashback. Inget fel i det, historiskt har jag definitivt varit medskyldig i den leken. Tänkte ändå vända på det lite nu och diskutera herrarnas stafettlag.

Har efter noggrant övervägande kommit fram till att Calle bör avsluta, och Burman köra tredje sträckan. Varför det då? Jo jag lutar mig rätt hårt åt ”stafettlagsteorin” som säger att man alltid bör vänta med sina starkaste kort så länge som möjligt. Calle är vårt starkaste och Burman vårt näst starkaste. Det undantag man kan tänka sig från teorin är när någon är klart starkare i den klassiska stilarten, eller att den klassiska banan är klart längre eller tuffare vilket leder till att de klassiska sträckorna kan förväntas ge större utslag för slutresultatet. Allt detta har väl gått igenom förr oändligt antal gånger på forumet, men kan väl påpekas igen. Både Calle och Burman är dock lika bra i fristil som i klassiskt. Calle har dessutom ett strålande facit som avslutare i den långa stafetten. Curdin Perl, Lucas Bögl, Adrien Backsheider, Sergei Ustiugov, David Hofer, Matti Heikkinen, Remo Fischer, Jonas Dobler och Federico Pellegrino har alla gemensamt att man gått ut mer eller mindre lika med eller före Calle på sista sträckan och sedan slutat efter i mål. Petter Northug (x2) är ensam om att ha slagit Calle under de förutsättningarna. Burman åkte dock riktigt dåligt förra VM på tredje sträckan, men han åkte å andra sidan riktigt bra på samma sträcka under världscupen ifjol så inget som får mig att flytta på honom. Skulle dock kunna tänka mig att flytta Burman till andra om det var så att vår tredje bästa vore klart bättre i fristil, men i nuläget tycker jag alla som aspirerar på att vara tredje bäst snarare är bättre i klassiskt.

Vem är då tredje bäst? För att travestera Palme-Åklagaren är det svårt att komma runt ett namn, och det namnet är Daniel Richardsson. Hur man än vrider och vänder på fjolårssäsongens resultat så dyker han upp där, i synnerhet om det är klassisk stil det gäller. Richardsson var trea redan i Gällivare, efter Burman och Cologna. Sedan följde en misslyckad insats i skiathlon i Lillehammer (sjukt nog ändå med marginal näst bäste svensk (Calle saknades)), efter det några tävlingar i skandinavisk cup med raden 2-2-3-1 internt bland svenskarna för att sedan vara ordinarie i VC-laget med poäng i varje distanstävling. Det är en stabilitet som ingen av de andra utmanarna till tredje-bäst positionen var i närheten av. 13:e som bäst (vid två tillfällen) vilket också bara Calle och Burman överträffade under säsongen (i distans). Enligt intervju i langd.se satsar Richardsson inför säsongen mindre på mängd (vilket varit lite av hans signum) och mer på få men hårda pass, i syfte att få till en högre nivå än ifjol. Svårt att veta var Richardsson tar vägen kommande säsong, lättast att spekulera i att det fortsätter sluttande nedåt i resultatnivå men vi har ändå sett det ibland förut att äldre åkare, med ett litet ändrat träningsupplägg, kan få till en sista peak i karriären. Huvudpoängen här är dock att om Richardsson ”bara” håller nivån från ifjol blir han oerhört svårpetad. Vad vi är ute efter på andra sträckan är ju också någon åker så fort som möjligt från A till B och mentalt kan strunta högaktningsfullt i att Ryssland, Norge och Finland försvinner iväg. Det skulle kunna vara Richardsson, han får bara inte tro att det fortfarande är 2014 och att det är rimligt att försöka gå med Niskanen. Å andra sidan skulle man också kunna se någon av de yngre, läs Thorn, få feeling och gå upp och dra Niskanen/Bolshunov och leka bäst i världen första 3 km för att därefter klappa igenom totalt.

De främsta klassiska åkarna därefter är väl övriga A-landslagsåkarna att döma av tidigare resultat. För Svenssons del var visserligen fjolåret katastrof distansåkningsmässigt, men någonstans vet (?) vi att det finns en högre nivå. Hittar han den igen så passar 10 km klassiskt alldeles utmärkt, men det kanske främst är första sträckan jag ser honom på. Blev oerhört besviken på sättet han åkte den sträckan på i Seefeld dock, strulade makalöst mycket och hade svårt med positioneringen trots att han ska vara sprinter – men jag är redo att ge en ny chans och förresten tappade han ju egentligen inget i Seefeld (kanske iofs pga att det var den långsammaste förstasträckan i mannaminne). Thorn har väl liknande profil som Svensson, och likheten med att fjolåret inte går att använda för att motivera en plats, men höll väl egentligen ännu högre distansnivå dessförinnan. Svårt att välja mellan dem på förhand. Häggström tänker jag alltid spontant är lite bättre i fristil, men det är inte alls glasklart när man analyserar resultaten närmare. Även om han hade en katastrofal dag i Toblach ifjol (ryktades väl om magproblem) så är han kanske att betrakta som det stabila alternativet jämfört med de två föregående. Kan han sin vana troget också förbättra sig lite till denna säsong så ligger han verkligen bra till. Poromaa är väl dark horse i sammanhanget. Omöjligt att säga från fjolåret hur bra han kan tänkas vara nu, kanske kommer han vara helt given, kanske visar det sig att det ens var löjligt att dra upp hans namn i denna diskussion. Något liknande men med mindre potential (vad det känns) för Andersson. Åkarna i TSS - varav några ändå tog poäng vid några tillfällen ifjol och Sandström gjorde en osannolikt bra sträcka i Lillehammer – får betraktas som reserver till reserverna på förhand.

Landar i att mitt lag är: Svensson – Richardsson – Burman – Halfvarsson.
Det är inte helt stringent resonerat, eftersom Svensson bygger på någon slags upplevd potential medan Richardsson lättast motiveras med fjolåret kontra andra aktuella åkares fjolår. Oavsett hur vi ställer upp vet vi att vi, tillsammans med Frankrike och Tyskland, kommer få jaga Finland på de två avslutande sträckorna för ett brons. En anledning så gott som någon att avsluta starkt, även om avståndet kunde vara mindre om vi ”offrar” Burman eller Halfvarsson på andra.


Svaret på den första frågan fick du ovan

Jag har rätt svårt för Thorn överlag, bara att erkänna. Samtidigt får man väl vara ödmjuk och neutral nog att erkänna att om han kommer tillbaka till den fysiska formen han ändå hade då så har vi nog inte råd att ställa honom utanför laget. Vi måste sannolikt hoppas på att han kan åka lite med huvudet också. Som Johanhaa påpekade gjorde han inte heller något direkt fel i just stafetten, han hade ett hopplöst läge bara.

Richardsson skrev jag en del om ovan, ingår han i stafettlaget lär han också åka femmilen. Däremot skulle han nog kunna få åka femmilen utan att ha ansetts tillräckligt bra för stafettlaget. Svensson, Häggas och kanske även Thorn skulle mycket väl kunna hoppa femmilen.