De svenska herrarnas (nära) framtid – hopp och förtvivlan
Efter en fjolårssäsong med åter svaga herrinsatser, det blev ingen pallplats i distans och blott 6 stycken topp-10 på hela säsongen, var jag i mars ganska less på hela herrsidan. Droppen kom lite i samband med JVM när man för första gången på länge trodde sig ha en seriös pallkandidat på startlinjen men istället fick svaga eller mediokra insatser med ett rejält bottennapp i form av 12:e (!!) platsen i stafetten. Jag författade ett brev/mejl ämnat att skicka till skidförbundet men också till Jacob Hård och Anders Blomqvist i syfte att någon av de senare skulle bjuda in en förbundsrepresentant till vinterstudion i samband med SM och försöka ställa vederbörande mot väggen. Mejlet var minst sagt kritiskt till utvecklingen på herrsidan, och fullt med både orimliga och rimliga jämförelser och annan statistik som visade på hur dåligt det gick och att det inte fanns något som tydde på att de kommande 5-10 åren skulle bli bättre. Säsongen ställdes in, mejlet skickades aldrig (och idag har jag inte ens lyckats lokalisera det – tror mig ha kollat tre olika hårddiskar – spårlöst borta) och sommaren kom.
Nu är det höst, säsongen närmar sig och jag har nu försökt använda min mer analytiska sida till att spå kommande ~3 åren på herrsidan. Jag har funnit anledning till hopp, men också till förtvivlan.
En förenklad, men sann, historieskrivning är att vi fram till för kanske tre säsonger sedan kunde leva på 80-talisterna. Vi hade en bunt stjärnor som åtminstone under delar av karriären tillhörde de allra bästa, men också en grupp bakom som idag hade varit självklara i A-landslaget (Lars Nelson, Martin Johansson, Jesper Modin, Jens Eriksson, Robin Bryntesson). Idag finns bara två kvar, Calle Halfvarsson och en allt trögare Daniel Richardsson. Så sent som OS 2018 hade det mycket väl kunnat bli medalj på stafetten med lite bättre klassiska skidor, med tre 80-talister i laget. Året innan på VM fixades bronsmedaljen med fyra 80-talister (även den gången med undermåliga klassiska skidor). Nästan som ett omen att så fort det kom in en 90-talist så försvann medaljen. Här har vi också förklaringen till att resultatnivån har gått ner så kraftigt under de senaste säsongerna, de tidiga 90-talisterna är alldeles alldeles för svaga jämfört med sina jämnåriga internationellt. Av 8 åkare i våra två bästa träningsgrupper är bara en (Johan Häggström 1992) född under de fyra första åren på 90-talet. I den tredje träningsgruppen tillkommer två till på ytterligare 15 åkare, och det är alltså i en konkurrens som är rekordsvag. De som skulle ta över klarar helt enkelt inte av det, och de är nu i sin bästa ålder (27-30). En jämförelse med Norge kunde inte göra det hela tydligare, ser man på vilka som var deras absoluta topp i distans förra säsongen så var det, bortsett fenomenet Kläbo (-96), två sena 80-talister (Röthe (-88) och Holund (-89)) och sen en stor grupp tidiga 90-talister (Golberg(-90), Krogh (-90), Iversen (-91), Tönseth (-91), Nyenget (-92), Krüger (-93)). Där sätter vi i princip bara emot med Halfvarsson och Häggström. Men detta kanske paradoxalt ger lite hopp, för nu börjar ju nästa grupp komma in i sin bästa ålder – åkarna födda i mitten av 90-talet. Jag kollade snabbt lite statistik för JVM och U23-VM för att se hur de olika åldersgrupperna stått sig mot sina jämnåriga:
2000-1998: JVM 7st topp-10, U23 3 topp-10
1997-1994: JVM 14st topp-10, U23 9 topp-10
1993-1990: JVM 2st topp-10, U23 5 topp-10
Inte särskilt svårtolkat, och då ska man komma ihåg att antalet topp-10 på U23-VM för mittenålderskullarna hade varit avsevärt högre om Burman, Svensson och Thorn faktiskt åkt alla U23-VM istället för att täcka upp i världscupen i och med att det inte fanns några dugliga åkare i just de äldre årgångarna. Så lite hopp då att det kan bli lite bättre? Ja… men, och detta är ett stort men, dessa årgångar räcker inte heller till mot Norge eller Ryssland. Det är möjligt att med utveckling på nyckelåkarna (dvs Burman, Svensson och Thorn) så kan vi knipa bronset i stafetterna några mästerskap från nu och framåt, men vi kommer inte kunna rubba Norge eller Ryssland. Bara jämför deras tre främsta i samma ålder; Kläbo, Valnes, Jenssen och Bolshunov, Spitsov, Yakimushkin. Byt Kläbo mot Stenshagen (eller Augdal, Haga osv.) och Bolshunov mot Chervotkin (Kirillov, Poroshkin) och Norge och Rysslands åkare i ”mittenårskullarna” har fortfarande tyngre meriter från världscup och mästerskap än våra trots hårdare konkurrens om platserna från sina landsmän. Det finns alltså absolut inget som tyder på att vi ska ha en chans mot dessa två nationer under de kommande tre åren (förmodligen ännu längre såklart). Ytterligare en anledning till förtvivlan är att våra ännu yngre årgångar – de som är seniorer men fortfarande U23 – av JVM-resultaten att döma är sämre jämfört med sina jämnåriga än mitten90-talisterna. Även om vi ger 1997 till den yngre gruppen gör det ingen större skillnad. Däremot är de nog bättre än de tidiga 90-talisterna, som JVM-resultaten antyder och kommer passera i U23 också, de har ju flera mästerskap på sig. (Kanske kan man också hoppas på att dessa haft lite ”otur” på JVM, för hur jag än vrider och vänder på olika siffror tycker jag Poromaa borde varit bättre senast). Några ännu yngre har gjort en del lovande internationella resultat, men då pratar vi yngre juniorer så det känns inte så mycket att spekulera om just nu när det främst gäller seniorerna under en nära framtid.
Så blir det någon slutsats? Ptja, de senaste 3 säsongerna tog herrarna 21 topp-10 placeringar i distans fördelade på Halfvarsson 13, Richardsson 3, Hellner 2, Burman 2 och Thorn 1. Tre pallplatser genom Halfvarsson. Hellner bidrar inte längre och jag är väl nästan benägen att säga detsamma om Richardsson. Det positiva är väl att de ändå bara stod för 5 av 21, så att slå 21 är knappast omöjligt. Det är mycket upp till Burman och Thorn att steppa upp om det ska bli något bättre de kommande tre åren, i nuläget svårt att se någon annan bidra i någon större omfattning även om man kan hoppas på jätteutveckling hos någon yngre (kanske främst Poromaa realistiskt sett, möjligen också Fredrik Andersson eller Leo Johansson). Ser man ännu mer breddmässigt borde det kunna bli lite bättre, och vi kanske kan undvika pinsamma insatser som bara två poängplockare på hemmaplan som det var i Ulricehamn häromåret, när mellan- och yngre90-talister alltmer kommer upp i bästa åldern (men huruvida vår femte åkare kommer 27:a eller 51:a är kanske inget som direkt får folk i stugorna att gå igång).
Vi har nu också varit medaljlösa i två raka mästerskap, nu väntar tre säsonger med mästerskap. Stafettmedaljer, både riktiga och sprint, bör vara målsättningar som hela laget strävar efter. Det är trots allt relativt öppet bakom Norge och Ryssland. Det blev alltså ingen slutsats… men är man positivt lagd så kan det i vart fall bli bättre. Är man negativt lagd så...
