Min flickvän har kastat ut mig [heroin, diazepam och alkohol]

Substans: Heroin, diazepam och alkohol
Dos: 1-2 gram heroinbas, okänd mängd diazepam samt ett glas vin
Tid: 12 timmar
Tidigare erfarenheter: Allt

Min flickvän har kastat ut mig. På ett nyktert och intellektuellt plan förstår jag henne till fullo – för vem orkar med mig? Men jag är lack. Lack på mig själv och lack på världen. Nu ska jag köpa knark för alla mina pengar. Jag ringer kranen:

”Ey bro”
”Hey, can you meet?
”Yes, come to the shop”
”Ok, see you in ten”

Vi möts och de två grammen heroin som alldeles nyss befunnit sig i min krans mun ligger nu otåligt väntandes i min ficka. Jag hämtar upp några Stesolid när jag ändå är igång. Jag minns inte hur många, men ärligt vem bryr sig? Jag hatar ändå allt. Jag hatar mig själv, min flickvän och min familj. Varför är de alltid på mig? Jag har kontroll. För att bevisa för mig själv att jag faktiskt har det, kontroll alltså, tar jag bara tre stess. Herregud, jag skulle ju kunna tagit fem. Eller sju.

Hur jävla svårt ska det vara att hitta en lugn toalett egentligen? Svetten rinner längs med ryggen och det går en ilning genom min kropp. Jag tänker att jag inte har tid med den här skiten. Till slut hittar jag rätt. En våning ner i Ringens köpcentrum finns en toalett. Bakom glaset sitter en svart man och jag tänker ”Ey bro” medan jag betalar tio kronor för att få lugn och ro. Jag plockar fram mitt folieark, rör och tändare. Jag sliter girigt av plastlager efter plastlager tills jag ser det brunbeiga pulvret. Jag häller upp en hög heroin och börjar elda. Heroinet rinner på arket och jag suger in röken. Håll det, håll det, lungorna värker men håll det för helvete. Jag blåser ut och omfamnas genast av det välbekanta men svårbeskrivna ruset. För mig är heroin som en kram från en lycklig barndom. En kram fylld av kärlek och trygghet. Här finns inga problem. Här finns ingen ångest, ingen oroad flickvän och ingen upprörd familj. Här finns inget kaos. Här finns ingen skuld och ingen skam. Här finns kärlek och trygghet bara några plastlager bort. Jusqu'ici, tout va bien... jusqu'ici, tout va bien... jusqu'ici, tout va bien

Det bankar på dörren.

Jag vaknar med ett förvirrat ryck. Var är jag? Vad är det som låter? Helvete, jag har bränt av. Jag rafsar ihop mina saker och öppnar dörren. Den svarta mannen frågar hur jag mår och jag mumlar något tillbaka. Jag är hårsad, bensad och utan plan. Vad ska jag göra nu? Det slår mig att jag har en nyckel till min mamma som inte är hemma för tillfället. Perfekt, där kan jag få lugn och ro. Där kan jag få knarka.

Väl framme äter jag några fler stesolid, röker desto mer heroin och för att på riktigt balansera på dödens kant häller jag upp ett glas vin. På ett nyktert och intellektuellt plan vet jag att det är idioti att blanda alla dessa substanser, men jag har ju kontroll. Jag är inte som C, M, N och M som alla har dött av samma kombination. Svälj det, håll det, svälj det och håll det för helvete. Jag blåser ut och känner barndomens trygga kram. Den muskelavslappnande effekten av diazepamen kombinerat med heroinet och alkoholen gör min hjärna till en mjuk, behaglig och grötig sörja. Äntligen lugn och ro. Jag messar med flickvännen och vi kommer överens om att jag ska ringa på morgonen. Hon vill veta att jag lever. För jag kan ju lika gärna vara död.

Det bankar på dörren.

Jag hör min flickväns röst genom brevinkastet och jag flyger upp ur sängen. Jag öppnar dörren och ser att min flickvän och min syster står utanför med förtvivlan i blicken. Helvete vad har jag gjort? Det ligger folie, heroin och piller i hela lägenheten. Det har tydligen varit en lång natt. Vi åker i tystnad till beroendeakuten på S:t Görans. Jag är fortfarande lack och jag tar ut det på personalen. Jag lyckas dock övertala läkaren om att jag inte behöver läggas in, tack för det 7.5 HP retorik. Jag kommer hem, sover tolv timmar och när jag vaknar är min första tanke: heroin.

Har inte detta inlägg varit uppe förut?

Jo, men den tråden plockades. Får se om texten accepteras den här vändan.

Nej, du har uppenbarligen inte alls kontroll.
Däremot har du förmågan att uttrycka dig riktigt bra i skrift.
Ta tag i skiten och skriv en bok.

Lol du som är pundish torsken elle?

No shit

Hade du något kontroll över ditt liv så skulle du inte använda det skitet. Hoppas din flickvän lämnar dig. Det är inte värt att dras ner sig in i ett svart hål för att du älskar någon. Du hatar ju henne ändå.

Du verkar också inte ha någon aning om hur mycket du sårar din familj med vad du gör. Har du haft det i åtanke?

Ironi i skriven form är alltid svårt. Men ja, jag har ju uppenbarligen inte kontroll. Självklart vet jag på vilka sätt jag sårat mina nära - jag kan skriva en lång lista. Däremot har jag ju inte känt deras känslor i detta. Jag hatar inte min flickvän, då hade jag inte varit tillsammans med henne. Jag hatade henne där och då eftersom jag blev utslängd, något som jag i efterhand ser som en fullt jävla rimlig åtgärd. Jag har varit ren i lite över 60 dagar nu och har kontakt med olika vårdinstanser.

Jag är svag för rusrapporter där syftet med punderiet inte är att ha trevligt med vänner, utan där hopplöshet, ilska och självdestruktivitet är den drivande kraften i det hela.
Inte för att det glädjer mig eller så, men för att jag kan relatera till den känslan. Det berör mig på ett speciellt sätt.

Bra skrivet Nu tänker jag säga något som du aldrig hört förut, gör mig och dig själv en tjänst och SLUTA UPP MED JONK.

Med det sagt, Påtår? Ja tjack.

Tack! Som nämnt ovan har jag varit ren i ungefär 60 dagar.

Mitt favorit stycke var


Du har ett otroligt sätt att fånga läsaren! Sluta aldrig skriva!

10 spänn känns dyrt för att gå på toa. Fem känns mer rimligt.