Drar upp den här tråden istället för att starta en ny. Diskussionen dog alldeles för tidigt.
-----------------------
Jag tror inte att svartsjuka är en medfödd känsla, inte heller att det är någonting positivt. Svartsjuka föds ur dålig självkänsla och osäkerhet och resulterar enbart i lidande för alla inblandade parter. Personen som är svartsjuk går omkring och förargar sig/blir ledsen över olika saker samt tenderar att vara väldigt misstänksam mot både sin partner och andra, och såvitt jag vet resulterar inte misstänksamhet i en behaglig relation. Svartsjukan skapar massor av andra känslor som inte hör hemma i ett kärleksförhållande. Både ens partner och en själv mår dåligt av svartsjuka. Jag skulle helst se att min pojkvän kom över sin svartsjuka, för både min och hans skull.
Personligen vill jag inte begränsa min partner, jag vill att han ska leva sitt liv på det sätt som han mår bäst av. Jag vill gärna att han utökar sitt sociala och sexuella liv eftersom det, för många, leder till ett bättre mående överlag, och för att relationer bidrar till att man utvecklas som människa¹. Om han vill ha sex med andra så tycker jag absolut att han ska ha det. Att han har sex med någon annan innebär inte att han inte tycker om att ha sex med mig, eller att han älskar mig mindre, eller att jag inte duger, e.t.c. Bara för att man tycker om en sak så betyder det inte att man vill ägna resten av sitt liv åt enbart det. Omväxling förnöjer - och utvecklar.
Dessutom finns det perioder då jag inte vill umgås med honom konstant, eller ha sex, eller göra vissa saker som han kanske vill göra. Då tycker jag att det är rentav jobbigt att han inte gör dessa saker med andra människor. Att sätta ha pressen på sig, att man är den enda person som kan/ska vara personens sexuella/romantiska/annat partner, är det som är riktigt jobbigt med monogami (snarare än pressen² att inte ha förbindelser med andra, som är överkomlig). Det finns, i princip, inget annat tillfälle då man ensam måste ta ett så stort ansvar för en annan människas lycka som i ett monogamt förhållande. Till och med när man skaffar barn så har man (minst) en partner³ att dela ansvaret med. Att överlämpa ett sådant ansvar på en person är bra mycket värre än att ha relationer med olika människor samtidigt.
Visst, man får känna sig speciell, utvald o.s.v. i ett monogamskt förhållande, men det är inte en känsla jag har ett behov av. När jag ser på hur jag har det - hur lycklig, nöjd och glad jag är, hur mycket kärlek jag har möjlighet att ge och få, hur bra ställt jag har det generellt - så gör jag inte en komparativ analys. Jag jämför inte mitt liv med andra människors. Så jag behöver inte känna att jag har någonting som ingen annan har (snarare så föredrar jag att kunna dela med mig av det jag har till andra, oavsett vad det handlar om), eftersom jag vet att jag har X oavsett om någon annan också har X. Att du har sex med min sambo kommer inte resultera i att han inte vill ha sex med mig, eller att han slutar älska mig.
Jag hamnade på en efterfest för några dagar sedan där detta kom upp. Några killar ville inte att deras flickvänner skulle ha sex med andra, av rädsla för att det skulle resultera i att deras flickvänner skulle sluta vilja ha sex med dem och sedan lämna dem för någon annan. Det stämmer säkerligen för personer som är i monogama förhållanden, men det är knappast så när man lever i polygami/relationsanarki/öppet förhållande. Om man är i en relation där man känner sig trygg, älskad, uppskattad och accepterad, där man kan vara sig själv till fullo och får leva på det sättet man vill, så finns det ingen anledning till att lämna sin partner för en annan. Det är enbart i förhållanden som kräver monogami som det finns en anledning till att lämna en person för en annan - i ett polygamskt förhållande utesluter inte en partner att man har en annan, så varför lämna en person man tycker om för att man tycker om en annan? Nej, i polygami så lämnar man en partner för att relationen mellan en själv och personen man lämnar är dålig, inte för att man har en god relation till någon annan.
Jag tycker givetvis att det vore synd om min pojkvän lämnade mig. Men om det händer, så vill jag att han ska lämna mig för att
vår relation inte fungerar längre, och inte för att han tvingas välja mellan mig och en annan person. Om människor tycker om varandra så bör de vara tillsammans med varandra, på alla sätt som de vill och mår bra av. Det gäller oavsett hur många människor det handlar om.
Slutligen vill jag säga att jag tror att en allmän polygami vore till nytta för folket. Om man trivs bäst i monogami så är det ju fortfarande fritt att vara monogam. Dessutom så vill man väl att ens partner ska vara monogam för att de inte
vill ha sex med någon annan, inte för att de inte
får⁴? Då vet man ju att man hamnat med fel person om personen väljer att ha relationer med andra. Och inte kan man väl anse att man bara behöver en partner och samtidigt anse att man inte vill att ens partner ska kunna visa vad för slags människa hen är?
---------------------------------------------------
¹Men jag tänker givetvis inte tvinga honom till att göra det. Vill han inte så vill han inte, det är upp till honom att avgöra vad som kan ge honom ett rikare liv.
²Hittade inget bättre ord.
³Ja, inte alltid, men oftast.
⁴Jämför med patologiska begär, som det tvångsmässiga begäret att mörda en person som vissa mördare har. Anser du att allt är guld och gröna skogar så länge en person inte tar till aktion och faktiskt mördar folk, eller kan det måhända vara så att själva begäret/viljan att göra någonting i sig kan ha ganska kraftig negativ inverkan? För de flesta så finns det någonting sjukligt och skadligt i psyket på en person som vill mörda, oavsett om personen mördar eller inte. Skulle du kunna tänka dig att vara tillsammans med en person som vill mörda? Nähä, varför kan du då vara tillsammans med en person som kan tänka sig att ha sexuella förbindelser med andra?
jag är nog lite för bakis för att skriva här idag :P.
