Ni med adhd, Hur har ni fått ert liv att börja fungera ?

Riktar mig såklart mot de som levt med konsekvenserna av detta funktionshinder ( EJ SUPERKRAFT!!! )

Obs, halvlång text, ev svamlig.

Min historia så fick jag min diagnos som 30åring då min fru tvingat mig att söka hjälp och utredning efter många år av korta depressioner flertal gånger per år, impulsiva beteenden som bara blivit skit, överdriven oro och orostankar och extremt dålig aktivitets reglering som gett konsekvenser i form av utmattningssyndrom, diskbråck och större depressioner. Är idag 32.

Halvår efter diagnos fick jag testa första medicin concerta, funkade som en dröm utan att jag la märke till det. Skötte hemmet samtidigt som jag var föräldraledig till mina 2barn. Frukost lunch, aktiviteter mellanmål bara flöt på och vi hade en hel vecka då utan onödigt bråk. Somnade varje kväll med gott lätt samvete. Efter typ en vecka blev det annars, kraftig ångest, överdriven irritation och somnade varje kväll gråtandes över mitt värdelösa föräldraskap.
Sluta med concerta, gav ett till försök med samma resultat.

Efter det elvanse, funkade bra ett tag men kort verkan, dosen höjdes vilket gav några timmar av nått liknande eufori följt av krasch, dos höjdes mer, samma resultat men även orkeslöshet och svimmningskänslor kom på köpet och jag blev allt mer deprimerad och hade tappat mig själv längre bort än före jag fick diagnos. Slutade och fick kämpa igenom ett längre mörker.

Tillbaka på mitt adhdiga jag, en bra period, följt av att jag riktar min ångest mot att tro huset är påväg att gå sönder, eller har en fuktskada, hakar upp mig, kraschar och måste börja om samtidigt som mina små barn blir äldre och jag kämpar dagligen med att missa så lite som möjligt men blir motarbetad av mig själv, tycks misslyckas mer än jag lyckas, är många gånger helt psykiskt utmattad redan till lunch, och då har jag inte ådstakommit mer än att göra hela huset till chernobyl, rytit åt barnen, sagt förlåt till barnen, försökt få någon slags ordning samtidigt som de känns som det bara slits i båda mina armar och ben, lyckas inte rikta uppmärksamhet mot någon av barnen och det stressar skiten ur mig. Ångest igen då jag inser hur skrattretande dålig jag är och att all ilska och trotshet jag får ta av dom är på grund av mitt eget beteende, när frun är i samma sits tar hon båda ungarna på picknick eller badhuset utan problem och kommer hem energifylld utav det. Det vanliga livet alltså..

För en stund sedan tappade jag min lillasyster i en sjuk överdos som på alla sätt inte ens ska vara dödlig..min skuld över saker som kunnats göra men inte gjorts växer och växer.

Hon var som jag men hade fått hårdare smällar redan tidigt i sitt liv, ångest osv. Levde arbetslös och hade ständigt drömmar som gick i kras.

Det enda jag känner jag kan göra för henne nu är att få mig själv iordning, på riktigt den här gången.

Sagt och gjort hsr jar jag nu testat mediciner under en tid ca 6månader. Står idag på voxra 150mg 40mg attentin och 30mg elvanse, försöker läsa på och utöva mindfulness men har kommit av mig. Känner mig inte hemma.
Attentin känns svårdoserat och jsg hittar aldrig nått ok, ändrar titt som tätt men kan aldrig avgöra, funderar alltid om det är dags för en till tablett eller inte. Voxra vet jsg inte om den hjälper, fick sänka från 300 då jsg vsr fruktansvärt irriterad på alla utan anledning konstant.

Till slut kommer jag till min punkt efter den här svammelhistorian.
HUR har ni, med adhd, brutit er ur den här negativa skitspiralen som den här skiten ger ? Hur har ni kommit fram till rätt medicin ?

Jag vill verkligen börja landa i något. Vara den förälder jag är då jag funkar på riktigt, slippa ånges

Första killen med ADHD som inte kallar det "en superkraft" utan faktiskt besitter sund sjukdomsinsikt. Kudos!

Inte tillräckligt sund för att inse att skaffa barn var en dålig ide' när man inte är i skick att ta hand om dom.
Psykisk ohälsa är även ärftligt..

Ska man inte tänka mer på att klara sig utan piller? Din historia känns ju rätt typiskt att det kommer ner till vilka mediciner det ska vara och i vilken dos. Det tar upp extremt mycket tid och det är ju så att detta kan ta åratals innan man hittar det. Vi är ju alla olika. Piller kan ju göra saken värre också.

Men tyvärr är det ju så det är inom vården i stora delar. Läkare skriver bara ut piller som bara hjälper mot symptomen i bästa fall men som inte är någon lösning. Där för adhd bör det ju bli saker som samtalsterapi, få lärdom om övningar som hjälper osv. Det är ju det man ska tjata på sin läkare att få.

Satsa på något man brinner för.
Stå fast vid det. Vara noga med hälsokosten. Motionera. Man ska pusha sig själv och ha motivationen. Det finns inga andra alternativ.

I detta fall så verkar det inte bara röra sig om ADHD. Det har ingenting med depression att göra.


Du borde se över medicinering och jobba för att vara medicinfri.


Det är fel att kalla ADHD superkraft, men högt IQ hör oftast ihop med ADHD. (Inte vice versa)
Nu medicineras vi för att hålla belöningssystemet i schakt så att man kan betjäna talanglösa idioter som vill att man ska tro att man är som dem. Dvs inte speciella.


Det kallas sårbarheter. Föräldrarna avgör hälsorisker. Det är inte så svårt att förstå att våra hjärnor och kroppar påverkas, sedan födseln av vad vi upplever och hur vi blir behandlade. Vi är inga känslolösa maskiner.


Anekdotisk bevisföring så du har IQ under medel.
Folk med adhd, har du hamnat på ett koncentrationsläger?

De flesta med ADHD sitter o skriker till dataspel eller dylikt när de dör o lever runt.

Hörde dessutom att majoriteten av de som spelar har ADHD o att de kommer fram ännu tydligare i spel .

Kan säga att folk med adhd på arbetsplatsen e fett dryga har en kollega på lagret som dampar över minsta lilla. Om någon säger till att han plockat upp fel grejer på fel hylla.

Går ej att hålla tillbaka skrattanfallet (omogen som man e)

Du kanske skulle prova: Fluoxetin används även mer experimentellt för att behandla en rad andra tillstånd, till exempel Dysmorfofobi[2], ADD, ADHD, Aspergers syndrom och autism.[3][
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fluoxetin

Jag har varit som du och lider dessutom av SAD (https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85...den_depression)

Började med Fluoxetin och då blir man verkligen en tråkig Svensson. Man blir inte tokglad eller tokledsen . Lugnare och tråkigare helt enkelt . Kanske något som passar dig. Tar ett tag innan man märker skillnaden. Kroppen behöver tid på sig att bygga upp dosen så att man hamnar på den där jämna nivån. Så ge inte upp om du börjar. För mig tog det ca två månader innan jag var på topp igen förra gången jag slutade.

Jag har slutat med dem i maj och hoppas att slippa ta dem mer förrän vinterdeppen sätter in. Men jag känner skillnaden utan. Jävla energi just nu . Blir arg som ett bi och hotar den senila katten med förskäraren eftersom den jamar som en galen iller . Hoppas inte gubben stryker med på kuppen.

ADHD är en superkraft om du inte försöker leva som vanliga dödliga. Det första du nåste bejaka är att di måste inte ha en anställning, du måste ha en inkomst. Den skiftningen i förståelse kan få en kämpande ADHD- person att gå från kaos till succé. Försök inte göra som vanliga människor, gör på ditt sätt

Din text gör nästan ont att läsa då den påminner så mycket om mig själv. Jag är något äldre än du, har man och barn (8 och 10 år). ADHD-diagnos sent i livet vilket till en början var lite...spännande. Kan jag faktiskt få hjälp? Har mina knäppa infall, impulsiva handlingar, jakt på kickar och allmän förvirring en förklaring? Sen efter ett tag en total identitetskris. Vad är jag och vad är ADHD? En övertolkning av mig själv i allt.

Sen in i den centralstimulerande karusellen men start av Concerta - lyckorus, klartänkt men en reboundeffekt som inte gjorde det värt. Efter det den mildare Elvanse som sakta, sakta bromsade in min snabba käft och associationsförmåga till att bli seg, trött och kemiskt deprimerad. La ner skiten och sov i 14 dagar. Känns som alla dopaminsynapser är brända efter det och min initiativförmåga är nu kass och att få tummen ur känns i stort sett omöjligt. Nu Voxra och ska lägga till någon ssri för att få bort irritationen och ilskan som (nog) kommer från Voxran. Har mer eller mindre givit upp om att vara medicinfri och får väl knapra vidare resten av livet. Litar varken på läkarna eller medicinerna men vad är alternativet?

Mitt i allt detta två fantastiska barn som man bara vill väl. Kunna vara en mamma utan humörsvängningar som sätter sig i deras psyke. Orka leka en hel dag utan utmattning dan efter. Vara en stark, klok, stabil förebild som står pall. Orka med alla basic-krav och samtidigt ha lite extra energi att skapa lyckliga minnen och magi utöver det.

Jag har, som du märker, inga svar på dina frågor. Ville bara dela med mig och ge en glimt av förståelse.
Min överlevnadsstrategi just nu är att suga energi ur de lyckliga dagarna och stunder och stryka ett streck över de mörka, energilösa. Inte gå tillbaks till dem och älta. Spara och förvalta den lilla energi som finns. Och världens tröttaste tips men som faktiskt funkar - djupandas för att varva ner och reglera stresssystemet så fort det drar ihop sig till kaos.

Det här tror jag också på. Benhårt. Gäller dock att man har självförtroendet intakt trots ett antal misslyckanden samt ork kvar att bejaka och nyttja det speciella efter att man slitit ut sig av att försöka pressa in sin runda röv i ett fyrkantigt arbetsliv.

Spontant när jag läser ditt inlägg - du är en typisk adhd-person med typiska adhd-problem. Sen kommer allt det andra. Om man har barn att ta hand om blir det en extra utmaning. Om man har en partner utan insikt i problematiken blir det en extra utmaning. Medicinering hjälper men det kommer inte att lösa alla problem. Räkna inte med att din partner kan fatta hur det känns att vara inuti ditt huvud. Det kan ingen som inte själv har adhd.
En tröst kan vara att allt är övergående. Barnen växer upp. De lär sig att ta vara på sig själva. Försök att fokusera på det viktigaste när allt är kaos. Det viktigaste är att du går till jobbet varje dag och fixar pengar till mat och räkningar. Det är basen för dina barns trygghet. Om du sen skriker på dem när de bråkar eller inte orkar engagera dig i deras aktiviteter kommer inte att skada dem i längden. Försök att etablera ett grundstatus som är viktigt. Ungarna ska iväg till skola/dagis no matter what. Du ska iväg till jobbet även om det suger. Om du kan fixa det kommer dina ungar att växa upp och klara sig bra. Allt behöver inte vara perfekt hemma. Se bara till att ungarna har med sig de grejor till skola och dagis som de behöver. Om du inte orkar med läxläsning, berätta det på nästa möte med barnets lärare så att inte barnet behöver stå som ansvarig för detta.
När det gäller din fråga om medicinering och hur andra klarar sig med adhd diagnos är det ju väldigt upp till hur deras livssituation ser ut och vilken hjälp de sökt och vilken hjälp de fått. Rent generellt utifrån ett yrkesmässigt perspektiv är min erfarenhet att personer med adhd utan andra diagnoser eller missbruksproblematik får en ok vardagsfunktion med hjälp av tex Concerta . Det kan ta upp till ett halvår innan man hittat rätt kombinationer långtidsverkande/korttidsverkande dygnsmedicinering. Medicinering vid adhd är ingen snabbfix. Att reda upp sin livssituation tar tid men medicin hjälper dig att hålla fokus på det som är viktigt och ger lite motståndskraft mot impulsivitet och hjälper dig att ta itu med uppgifter som inte omedelbart är belönande.
Hoppas verkligen att du får hjälp och att du själv reder ut vad som är viktigt i ditt liv och vad som är viktigt för de personer du har ansvar för.

Är trött just nu när jag läser ditt inlägg, men ville bara säga att jag känner igen mig i dina svårigheter.

I mitt fall var det nog mycket det att jag blev deprimerad och förbannad av attentin eller elvanse eller båda, särskilt när de gik ur kroppen, min add blev dock bättre tills det att precis allt kraschade och jag fick lägga ner medicinerna helt. Fick en ganska jobbig depression som fortfarande inte är bra, står nu och tvekar över vad jag ska göra, medicinera och bli gradvis galen, eller inte medicinera och inte fungera på jobbet...

Jag har inga bra svar, ville mest skriva att jag känner igen problemet.