Finns vi om ingen finns för att betrakta oss?

Jag har gått i en filosofisk fundering under några dagar nu, som jag gärna hade velat haft lite input om.

Trädet i skogen som faller, ja ni vet den, jag tänker en variant av denna metafor.

Jorden planeten vi bor på,
Om vi faktiskt är ensamma, i iallafall vår galax, och vi ensamt (med närmaste solsystemet förstås) sugs in ett svart hål.
.

Så hade INGEN vetat att vi någonsin existerade, och ingen hade vetat att vår existens upphörde.
Därför att ingen annan livsform finns som kan skåda och betrakta vår förintelse.
Så likadant som trädet som föll utan att någon hörde braket, har det brakat, har vi funnits?..
Finns vi? Finns trädet i skogen som ingen sett?

Jajamen, trädet fanns och det lät ljudligt när det brakade.
Det var bara du som inte råkade finnas där när det hände.

Människan är ett ego och tror att allt kretsar kring henne.

Om den naiva realismen i stort sett beskriver världen korrekt, så finns vi även om ingen annan vet om det. Men ingen vet om den naiva realismen verkligen gör det.

Jag menar att för att vara säker på att något existerar så bör det finnas en betraktare.
Vadå allt kretsar? Jag tror inte du förstod frågan.

Jag förstod frågan.
Men det är faktisk så enkelt att "något existerar" trots att
det inte finns en betraktare.

Men om exakt allt vi vet, och allt som vi någonsin gjort sprutas ut i små atomer från ett svart hål, och ingen annan livsform märker av det, har vi då ens existerat?

Du kan lösa problemet som Berkeley - vi finns eftersom vi existerar som upplevelse eller minne i Guds medvetande.


... fast om Gud sugs in i ett svart hål också då? Not to worry. H*n existerar som minne i Meta Guds medvetande. Det löser sig.

Jo, vi har existerat ändå. Men det finns teorier om att vi t.ex. skulle kunna vara boltzmannhjärnor och liknande, där hela existensen på något sätt är inbillad och inte finns "på riktigt".

Intressant teori, jag gillar sådant.
Även teorin om att vi återföds som alla liven som någonsin levts eftersom tiden är någonting som bara existerar i den här dimensionen, i ett liv är jag du, och du blir jag.

Detdär är inte riktigt sant då det finns forskning på just detta som visar på att saker och ting, eller snarare ljuspartiklar (tror jag det var) går att uppmätas beroende på om det finns en betraktare eller ej. Det ligger inom kvantfysikens område.

Men, vem är det som uppmäter då? Det måste väl vara en betraktare?

Sedan finns ju teorin om att allt är en simulering där bara det som betraktas renderas grafiskt och allt annat existerar "i skuggan" som orenderat tills det att någon betraktar det. Precis som ett datorspel fungerar om jag inte har fel.