Vad är grejen med samlarsaker?

Enda sättet att tjäna pengar på samlarsaker är att lägga beslag på de första utgåvorna av någon serie och spara dessa i nyskick till dess det blivit såpass värde att det går att sälja med vinst. Problemet är att veta vad som blir en åtråvärd samlarsak i framtiden.

Många gamla prylar ökar i värde för varje år som går, så till slut kan man få en bra slant för sin samling.

Själv samlar jag endast på vinylskivor.

Men det är ju inte samma sak som det TS menar.

Dvs TS menar ju rena konsumtionsvaror som enbart tillverkas i det explicita syfta att få så många som möjligt att börja "abonnera" på ständigt nya utgåvor.

Det är alltså inte tal om något "frivilligt" samlande, som skapar värde av sig själv alltså.
Utan detta är en produkt redan från start.
Produkten är att fånga in kunder och sen behålla dem kvar under så många år som bara möjligt - allra helst under återstoden av deras liv faktiskt.

Förbluffande många går faktiskt på det.
Eller rättare sagt, de förnyar ständigt sina prenumerationer varje år.

Det finns sådana mongon som faktiskt går på det.
Som på fullt allvar tror att det är "riktiga samlarvaror," med ett riktigt värde alltså.

DN:s Gunnar Bolin skriver om saken:
https://www.dn.se/kultur/gunnar-boli...tia-pa-loppis/

I min ungdoms sjuttiotal minns jag hur var och varannan veckotidning på sista sidan hade lockande bilder av åtråvärda samlarföremål. Det utlovades skriftliga bevis på exklusiviteten, leverans i vackra boxar, löften om att detta ting skulle glädja familjen i generationer – till och med kunna stiga i värde! Oftast handlade det om samlartallrikar föreställande årets jul, våra landskapsblommor, slott och herresäten.

Ett annat exempel han nämner är förstadagsbrev:

Grundregeln för värdestegring är: Något som är producerat för att samlas på stiger sällan, eller aldrig, i värde. Det finns många exempel. Under sjuttiotalet blev det plötsligt populärt att samla på förstadagsbrev från Posten. Det var ett kuvert med ett vackert stämplat frimärke från den dagen frimärket togs i bruk. Det hjälper inte hur vackra de är, de kostar ingenting i dag. Min favorit; svensk film, fem bilder med Harriet Andersson liggande dödssjuk i ”tjänarinnan” Annas famn från Ingemar Bergmans film ”Viskningar och rop” i centrum. De kostar i dag mindre än det samlade värdet på frimärkena.

Winchester tillverkade massor av fula samlarvapen som idag saknar värde, men en SS-hjälm i bra skick drar iväg mot 100 000:- idag...

Viss samling kan jag förstå men när det kommer till nya produkter som görs endast för samlandets skull så förstår jag inte över huvud taget.
Exempel på en nyhet är dessa "Labubu" dockorna eller vad tusan de är för något.
Vad är vitsen annat än att mata ett storföretag med pengar?

Människan behöver något att göra. Samla nötter och annat krafs gjorde vi förr... kanske ligger det något kvar att vi har en sådan där önskan att göra just detta och samlandet blir då den form av trygghet. Detta fortsätter tills man inser att så kanske inte är fallet.

Viktig skillnad på att samla på Nils Ferlin-tallrikar eller muminkoppar som finns i begränsade utgåvor och därför blir så dyrt om poppis.

Roligare tycker jag med ämnen som tobakiana där det finns massvis med tobakiana där samlare letar länge efter rariteter osv och priserna drar upp ibland.. Vinylsamlare.. Den typen av samlare.

Sämsta: Prenumerara o få 20 skitsaker som snart är undanlagda för all framtid.. Inte bra

Dom labubu har rätt genial marknadsföring faktiskt. Billig plastskit som säljs svindyrt. Många tror (eller vill tro) att de är magiska på något sätt och spökar. Någon slags haunted doll, vilket även vuxna verkar tycka är spännande, haha.

Det är bara kul att jaga grejer man inte behöver för att fylla hyllor man inte har plats för

Känslan är skön när man omorganiserar och upptäcker att man får mer plats för saker än vad man trodde var möjligt

Ja det undrar jag också. Konsumtionshets