Fy faen vad jag hatar att ha borderline.

Har exakt samma problem. Befinner mig i en situation där jag pendlat från det ena yrkesområdet till det andra. Har påbörjat/hoppat av tre långa universitetsutbildningar och befinner mig i ett slags status quo då jag inte längre har en aning om vad jag vill satsa på. Nya tankar dyker upp nästan dagligen och jag är väldigt inne på att satsa på något relativt enkelt men välbetalt, med mkt jourtid och övertidsersättning, exv. någon form av hårdvarutekniker. Då kan jag arbeta mkt själv. Men det skulle långt ifrån tillfredställa mitt inre behov av att utvecklas och fördjupa mig inom olika spännande ämnesområden.

Någon som lärt sig hantera detta?

Min psykolog vill diagnosticera mig med bipolärt syndrom, eftersom jag förskönade mitt äckliga känsloliv genom att säga att jag bara rörde mig mellan depressioner och extrem glädje. Har så jävla svårt att prata om min separationsångest, som bland annat fått mig att dra manipulationen till den grad att jag var otrogen mot min pojkvän (som jag hatade men inte stod ut med tanken på att han skulle lämna mig) med hans bästa kompis medan pojkvännen såg på. Förstör också min tillvaro systematiskt genom att bara svara i telefonen vid de få tillfällen då jag mår bra, undvika allt som skrämmer mig främst ensamhet vilket leder till fruktansvärda kompisrelationer där jag pendlar mellan att älska personen och gråta över att vi kanske kommer att skiljas för evigt en dag och att hata personen så mycket att jag äcklas över mig själv pga att jag umgås med den.
Hsh, det var ytterst lätt att ge psykologen intrycket av att jag var bipolär istället bara för att få nån typ av tabletter som förhoppningsvis skulle skänka mig någon form av lugn.
Nu har jag självklart insett att detta var ett fruktansvärt misstag och jag vill av hela mitt hjärta rätta till min oreda, tror ni att jag ska berätta för honom att jag medvetet gav intryck av att vara bipolär eller kommer han att tvivla på allt jag säger då, och ska jag säga att jag tror att jag har borderline? Vet att de ogillar självdiagnosticering (ja jag förstår varför).
Snälla skippa predikningar om hur dumt det jag gjorde var, hatar att jag gjorde det men nu vill jag lösa situationen!

Jag har borderline. det är så jävla jobbigt, kommer jag ha det hela mitt jävla liv? fyfan. ifaesfgghdtfforgkldf fh

De har inte berättat om jag kommer ha det hela livet, det enda är att man kan lindra det med antidepressiva och träna det bli bättre på att LEVA I NUET osv.

Mm, dessvärre. Haft psykiska problem sedan barnsben, började medicinera mot depression, ångest och tvångstankar vid 14 års ålder. Vid 16 ställdes bipolär sjukdom av typ 2. Behandlades sedan dess med litium, lamictal, olika antidepressiva (testat det mesta, från de vanliga SSRI till olika SNRI, till Voxra (slår på dopamin) och de gamla tricykliska såsom anafranil, tryptisol). Även ätit neuroleptika (antipsykotiska mediciner) såsom seroquel och lite äldre och även tyngre, typ trilafon (kallat trillafrån av en god anledning, rekommenderas EJ). Sömnmediciner har jag gått igenom de flesta de med, med olika resultat, från stilnoct, imovane, heminevrin, propavan, osv. Antihistaminer med mer. Förutom detta har jag även ätit lyrica, samt bensos i alla dess former, från oskyldiga oxascand/sobril till flunitrazepam/rohypnol, stesolid/valium, osv. Detta är inte allt, men det räcker med medicinsnack.


Jag har hela tiden känt igen mig mer i BL än bipolär sjukdom, men aldrig tagit tag i detta, och det har passerat läkare och psykologer genom åren. Nu har jag dock genomgått en rejäl undersökning, och jag uppfyllde 9 av 9 kriterier (5 behövs för att ställa diagnos), så det är väldigt uppenbart att jag hade rätt hela tiden.

Nu till vad BL har ställt till med och ställer till med för mig:

- Idealiserande av personer, främst i kärleksrelationer. En människa för mig är antingen Guds gåva till mig, eller någon jag spottar på rent ut sagt. Detta stämmer inte alltid, utan främst när en person har kommit mig nära.

- Extrem separationsångest. Om min partner visar minsta tecken på ens en så liten sak som en paus i förhållandet kan jag dingla i snaran samma dag om det vill sig illa. Jag gör ALLT, verkligen ALLT, för att undvika detta. Jag ger frikostigt bort en massa pengar, ordnar så att partnern får allting så optimalt och perfekt som möjligt, ja, jag gör precis vad som helst för att undvika MINSTA tveksamhet från partnerns sida.

- Litar inte på någon, är väldigt antisocial, har kompisar men låter ingen människa gå mig nära, då jag blir sårbar och självmordsbenägen om den personen säger eller agerar på ett sätt jag genast uppfattar som katastrofalt.

- När jag väl släpper in någon, främst i en kärleksrelation, blir jag väldigt jobbig. Jag söker ständigt bekräftelse från personen, och då menar jag verkligen hela tiden, har extrem rädsla och överdriven svartsjuka utan några som helst grunder.

- När jag väl släpper in någon, se ovan, så kan det även ta det andra hållet. Jag är aldrig balanserad i mina relationer, allting är 100 % perfekt, underbart, håller hela livet, det är absolut min själsfrände. Antingen är det så, eller så är det helt tvärtom. Jag tar avstånd från personen totalt, sårar personen med flit, nedvärderar personen, stöter bort den helt och hållet, osv.

- Jag är väldigt manipulativ, jag ljuger och trixar mig fram för att få det som jag hela tiden saknar, återkommer till det snart.

- Ständig tomhetskänsla. Jag söker hela tiden efter något att fylla mig med, främst i relationer, men även i matmissbruk och liknande.

- Svartvitt tänkande. Har skrivit det tidigare, antingen är något alldeles perfekt, eller så är det värdelöst. Ingenting är balanserat eller OK, lagom existerar inte i mitt ordförråd.

- Impulsiv. Jag gör ständigt snabba impulsiva beslut. Karriärsval har ändrats säkert tusen gånger om, och detta sker väldigt fort och med en överdriven beslutsamhet. Jag slösar med pengar, ganska stora summor, på beslut fattade väldigt snabbt och helt utan grunder.

- Snabba och stora humörsvängningar. Det kan skifta från att vara underbart, till att verkligen vilja dö, på ganska kort tid. Detta leder till en stor risk för suicid, ständigt.

- Nedvärderande självbild. Det är ganska svårt att förklara, men jag har nästan alltid en extremt negativ syn på mig själv som människa, känner mig värdelös, som en börda, med mer. Det kan även växla till en grandios självbild, där jag uppfattar mig själv som allra bäst och störst. Detta sker inte ofta, utan den negativa synen dominerar fullständigt.

Som ni förstår har jag spenderat många månader inlåst på psyket, med LPT, på grund av ovanstående problem.

Det finns massa fler saker att skriva, men detta täcker en ganska god grund för vad BL orsakar för problem i mitt fall. Jag vet att ALLA människor upplever liknande känslor i sina liv, det är naturligt, men inte lika massivt och påtagligt som för en BL-diagnostiserad människa. Jag har blivit remitterad till BMT-teamet i Stockholm, som jag sätter mitt hopp till. Jag hoppas att BMT-terapin kan göra mig gott, i kombination med läkare som är inriktade på just denna personlighetsstörning, som kan hjälpa mig rent farmakologiskt.

Tack för mig!

/Occ


Obs: behöver jag ens nämna att jag upplever stark ångest nästan hela tiden. Graden kan visserligen skifta, men är oftast konstant och stark. Den kan vara svagare, och även vara såkallad panikångest (som kan sitta i väldigt länge).

Jag har en kompis som har diagnosen borderline men som säger sig ha blivit av med kriterierna.

Hur vanligt är det att man blir frisk från borderline?

Jag tror mig ha hört cirka 15 %! Det betyder inte att hoppet är ute på något sätt bara för att man dras med BL, man kan lära sig hantera det och leva ett bra liv ändå. Det är upp till var och en hur mycket man är villig att kämpa, om du frågar mig. Detsamma gäller bipolär sjukdom till exempel. Med rätt medicinering, terapi, stark vilja samt engagemang (inte sitta och tycka att man är ett offer till exempel) kan man leva ett bra och värdigt liv, lära sig leva med det, hantera det. Det är ingenting som kommer över bara för att man stoppar i sig ett piller, eller går på en terapisession, det tar lång tid och kräver mycket energi som sagt.

/Occ

Jag ber om ursäkt och utfärdar en floskelvarning, men kom ihåg att man ALDRIG är sin sjukdom, alla är vi helt olika och har god chans att påverka våra liv åt ett positivt håll!

Varför jag citera det här är för att jag har gått den vägen efter ett liv med både det ena och det andra. Deprimerad, impulsiv att köpa saker så jag inte hade nå pengar kvar resten av månaden, impulsiv att jag klippte mitt hår själv för det var så grym ide när den kom upp i hjärnan, men resultatet blev att jag la mig ner och grät, och min värld gick under. Jag hade löshår som jag färgade, och det blev inte bra, så jag vart enormt deprimerad och grät enormt, Jag slogs och jagade med kniv när jag blev sårad, och människor sa att jag blev besatt av en demon när jag blev arg. Varje gång jag blev arg blev det blackout. Drogmissbruk, alkohol missbruk, sex missbruk, självdestruktiv, manipulerat, panik ångest, svårt att släppa människor som sårat mig, hämnades, enormt känslig, några vänner skämtade om mitt hår på en skola, slutade med att jag bankade sedan hem in hos dom och skällde ut dom var och en och grät. Socialfobi, och rädd för jag trodde alla pratade om mig.. Ensamhetskänsla, skärt mig, velat dö ett fler tal gånger. Bulimi nervosa, och en massa mer.. Jag har ständigt jobbat med mig själv, sedan något år tillbaks. Jag gör det fortfarande varje dag. Och jag känner mig friskar än någonsin, och man kan helt enkelt se en helt annan sanning, och förstå allt mycket bättre. Det har gett mig en otrolig trygghet, och ett stort förstående för allt.. Helt underbart!!! Jag har även gått hos psykolog och dom anser ju det ena och det andra om mig och har även fått mediciner som jag ej har tagit, men jag vet att jag är frisk... Därför vill jag säga att det går att bli bättre!!! Sitt inte och intala er själva att ni är sjuk hela tiden, finns mycket självhjälps böcker som skriver enormt mycket om känslor osv.. Hur som helst jag önskar alla er massor med kärlek!

PoP -> Psykiska problem
/Mod

Sitter nu ensam - bottenlöst och hjälplöst ensam i en annan stad, hos okända människor.
Bröstkorgen är ett hav av svarta virvlande spyflugor som äter upp allt de kommer åt. Det är en god läxa att lära - uppskattning för de man har, men de är så långt borta. Så långt borta att de verkar var i ett annat universum och det sliter sönder mig inuti, vad gör jag då? Ensamheten och vissheten om att den är oföränderlig drar sönder mina inälvor. Varje gång jag lämnar dem, varenda gång går jag sönder så här- ni känner kanske igen det?
Jag vill ju inte upprepa mina gamla beteenden, men de kanske är vad som hjälper? Jag pallar inte att vara ifrån dem!

Är rätt säker på att jag har borderline. Känner igen mig i allt, separationsångesten, sveken, paranoian, gör mig tokig och jag kan inte kontrollera mig. Låser in mig på toa och blir som i trans och skär och skär och skär.
Blev lämnad av min pojkvän igår på grund av min paranoida syn på allt. Jag kunde inte sluta "skälla" efter ett svek och fortsatte tjata, sen var han otrogen (följde med sitt ex hem när jag var på festival, hånglade så inget galet ligg eller så men det räckte) när det började kännas bättre och jag kunde återigen inte släppa det utan fortsatte vara otrevlig arg och nu när det precis har gått över bestämde han sig för att han inte orkar. Om jag bara visste, och kunde få hjälp för allt det här skulle antagligen min situtation se väldigt annorlunda ut. Hur gör man? Liksom var vänder man sig? Det känns ju så jävla töntigt att gå till psyket/bup/whatever och bara HEJ KOLLA JAG SKÄR MIG!
Har verkligen PANIK över att han lämnade mig, och inte tror att vi kommer kunna försöka igen, har blackouts och panikångestattacker hela tiden, har sovit två timmar i natt och har (tydligen) panikpackat alla mina saker i vår lägenhet.
Vill verkligen vara frisk och vara med honom, han är allt jag har haft sedan i över 18 månader. Är livrädd att jag inte ska kunna övertala honom att komma tillbaka, och har sån panikångest att bröstet bara känns som ett stort svart hål när jag tänker på att han ska gå vidare.

alltså seriös attentionwhore kanske, men det verkar finnas folk som vet.