Jag är en man mellan 35-40 som för drygt en vecka sedan drabbades av vad som enbart kan beskrivas som ångest, tror det ”aktiverades” i samband med att det kom varselrykten på min arbetsplats.
Nu drabbade inte just detta varslet mig men med tanke på hur världen ser ut så…
Mitt jobb är ett låglönejobb som jag till och med från trivts med, tidigare har det varit att man trivts med kollegorna och uppgifterna men det skedde en omorganisation i början av året som gjorde att många kollegor jag trivdes med och hade ett utbyte med hamnade på andra avdelningar. Nu är jag typ den enda kvar och övriga personer jag jobbar med är personer som jag inte har något utbyte av alls, ungdomar i 20 årsåldern.
Förra året blev min far sjuk (men han mår just nu) och både han och min mor är över 70, vilket gör att jag känner ångest över att tiden gått så fort de senaste åren. Vi träffas och umgås ofta, min far och jag har gemensamma intressen som vi utövar. Ångest över att bli ”ensam” när de är borta en dag eller blir sjuka så man inte kan umgås som vanligt.
Jag har varit singel i över 10 år, ej ens försökt dejta då det känns hopplöst när man inte är snygg eller framgångsrik, har inga vänner kvar att umgås med längre då man dels glidit ifrån varandra och dels så har de skaffat barn/sambos och hela den biten medan jag är kvar och lever som en 20 åring. Tidigare har man kunnat umgås, åkt och kollat på fotboll, ut och käkat en bit mat, gått ut på krogen, åkt på resor osv.
Jag har pratat med mina föräldrar om detta, att jag är i den åldern jag är utan att ha lyckats i livet och ha något som exempelvis en utbildning eller karriär att visa upp och är misslyckad socialt. Ekonomiskt så har jag pengar på banken och inga skulder förutom mitt billån.
Det känns som åren bara rullat på och nu har man hamnat här…. Har ingen framtidstro eller hopp nu utan det känns som allt bara kommer bli värre...
Nu drabbade inte just detta varslet mig men med tanke på hur världen ser ut så…
Mitt jobb är ett låglönejobb som jag till och med från trivts med, tidigare har det varit att man trivts med kollegorna och uppgifterna men det skedde en omorganisation i början av året som gjorde att många kollegor jag trivdes med och hade ett utbyte med hamnade på andra avdelningar. Nu är jag typ den enda kvar och övriga personer jag jobbar med är personer som jag inte har något utbyte av alls, ungdomar i 20 årsåldern.
Förra året blev min far sjuk (men han mår just nu) och både han och min mor är över 70, vilket gör att jag känner ångest över att tiden gått så fort de senaste åren. Vi träffas och umgås ofta, min far och jag har gemensamma intressen som vi utövar. Ångest över att bli ”ensam” när de är borta en dag eller blir sjuka så man inte kan umgås som vanligt.
Jag har varit singel i över 10 år, ej ens försökt dejta då det känns hopplöst när man inte är snygg eller framgångsrik, har inga vänner kvar att umgås med längre då man dels glidit ifrån varandra och dels så har de skaffat barn/sambos och hela den biten medan jag är kvar och lever som en 20 åring. Tidigare har man kunnat umgås, åkt och kollat på fotboll, ut och käkat en bit mat, gått ut på krogen, åkt på resor osv.
Jag har pratat med mina föräldrar om detta, att jag är i den åldern jag är utan att ha lyckats i livet och ha något som exempelvis en utbildning eller karriär att visa upp och är misslyckad socialt. Ekonomiskt så har jag pengar på banken och inga skulder förutom mitt billån.
Det känns som åren bara rullat på och nu har man hamnat här…. Har ingen framtidstro eller hopp nu utan det känns som allt bara kommer bli värre...
