Det är hög tid att en gång för alla begrava mörkermannen Nietzsche

Tvivlar på att det är en "lek" för alla de rassar som hetsas till vidare hat av dina inlägg. Men det känns kanske som en bra gärning at the end of the day - som om du verkligen åstadkommit något fint här på jorden? Inbilla dig dock inte att andliga människors samvete håller för dylika "lekar". Lika lite som det håller för att springa efter folk och slå dem på käften - och sedan springa därifrån och skrika "det var på lek!"

Du har rätt! Det kanske är ett slags försök att göra upp med min präktighet och vänlighet också, som känns anakronistisk i dagens samhälle.

Men hellre otidsenlig och välmående, än "tuff" och andligt skadad.

Det var bra att du hoppade in i tråden. Behövde nog din uppsträckning. 🙏🏻

Du och Nietzsche verkar skilja er åt på ännu en punkt i så fall: för honom var språket tätt sammanbundet med anden, det ena var så gott som oskiljaktigt från det andra. Anden och dess mognadsgrad visas genom språket, och språket påverkar i sin tur anden och dess växlingar. Hans kollaps var i det närmaste ett svar på ett alltför häftigt, dionysiskt skrivande, han fick äta upp alla sina ord, även de vi idag uppfattar som vackra, inspirerande och sublima.
Men hur blir man så känslig för sina egna ord från första början, så totalt utelämnad åt dem? Är inte detta uppgift och gåta nummer ett, som han ställer oss inför?

Intressant!

Men jag skiljer mig nog inte så mycket från Nietzsche på den punkten. Skillnaden är att jag tvingar mig att skriva de inlägg du referer till under svårt psykiskt obehag(som jag förstår fortplantar sig i andra, vilket leder till än större obehag hos mig).

Det hänger verkligen ihop, ord och ande. Och man blir i viss mån reducerad till en person som naturligt skulle kunna uttrycka sig så plumpt.

Ett slags experimenterande. Jag kan utveckla varför i ett PM någon gång, om du är intresserad.

Ord överhuvud taget är problematiska. Just för att den abstraktion man har inom sig måste "översättas" till ord, och har man mina anspråk på sanning, så blir därför allt som uttrycks med ord – lögner, även om intentionen är de mest uppriktiga. Utom möjligtvis i musiken, men då är ju orden upphöjda till något som transcenderar deras inre betydelse.

Minns när jag och en vän trippade(svamp) för ett tiotal år sedan. Och vi tyckte det var så otroligt märkligt att folk pratade. En upplevelse av hur "döda" orden verkligen är. Senare under trippen tittade min vän ut över gaturummet igen(vi var på ett hotellrum) och jag frågade:

-pratar folk fortfarande?

-Ja!!!

Och så skrattade vi, vi fann det så märkligt att folk inte hade gjort samma insikt som vi under de där timmarna som hade passerat under trippen. Insikten kändes nämligen så oerhört självklar.

Där skiljer jag mig en hel del skulle jag säga. Anden är oberoende av språket men språket följer direkt därifrån. Ungefär som att solen är oberoende av våra soluppgångar trots att dom följer direkt från solen.

Varför man fastnar i ord är en bra sak att fundera på. Väldigt snarlikt att fastna i tankar (vare sig det är ord eller bilder) och känslor. Vi brukar kalla det egot, men jag antar att Nietzsche har något mer specifikt ord för det. Notera då att egot inte är nåt som fastnar. Fastnandet som process är detsamma som egot. Varför det händer vete gudarna. Finns nog tusen skäl. Det fina är väl att det är valfritt.

N. avskydde pöblen och hade heller inte höga tankar om att samla pengar på hög, han var en spartansk herre, vilket verkar lite motsägelsefullt då både nationalsocialister & neoliberalister framhäver Nietzsche.

Nietzsche verkade förutspå det europeiska kulturella förfallet via medlidandehetsmoralen, han skriver att europa kommer hänge sig åt en sorts europeisk buddism som kommer att leda till nihilism.

Amgående hans mentala hälsa så spekuleras det om nietzsche drabbades av någon hjärnsjukdom som låg i familjen, hans far dog vid 36 åra ålder samt N. hade våldsamma epellepsiatacker eller om det bara var gammal hederlig syfilis.