Citat:
Ursprungligen postat av
Teofrastus
Övermänniskan är en antikristen person, ett rovdjur som bara är inriktad på att fullkomna sitt eget liv och inte tar någon "kristen" hänsyn utan bara strävar efter makt. Nietzsche säger:
De svaga och de misslyckade ska gå under — den första principen för vår kärlek till människan. Och de ska bli givna all möjlig assistans. (Antikrist, § 2)
Ok, vet du om han tog avstånd från den positionen senare i livet?
Jag tänker att det finns ett dilemma här, om du tillåter att jag filosoferar lite på egen hand:
En människa som är stark och kompetent(psykiskt, mentalt, intellektuellt och fysiskt). Hur bör hon leva? Naturligtvis vill hon leva för andra, hon vill sträva att lyfta upp andra i enlighet med kristna ideal.
Det den starke bittert får erfara med den empatiska attityden är dock att medelmåtta och dumhet trumfar hennes styrka, direkt eller indirekt.
De sämre bemedlade strävar inte efter sanning, moral, karaktär och expanderad empati som den starke(övermänniskan).
Istället strävar den medelmåttige efter överlevnad, vilket gör henne strategisk, hycklande, duperande och lögnaktig(medvetet och omedvetet).
Dessa egenskaper fångar den starke i sitt nät, antingen för att den starke inte själv har utvecklat dessa "lägre" färdigheter, den starke kan helt enkelt inte omfamna idén att andra inte skulle ha sanna, rena intentioner(icke-egoistiska).
Men troligtvis fångas den starke på ett psykologiskt plan då de medelmåttiga reducerar hennes kvalitéer från upphöjda och gudomliga till att framstå som naiva/anakronistiska. Den starke blir helt enkelt lite fånig i de svagas sällskap, vilket berövar den starke på värdighet och på hur hon valt att definiera sig själv.
Den starke måste efter denna smärtsamma erfarenhet söka sig bort från den breda vägen till att vandra i ensamhet på en självvald stig.
Ordspråket "ensam är stark" är avsett just för de starka. Styrkan försvinner tillsammans med andra. Ordspråket kanske tydligare skulle uttryckas som: "Endast den ensamme kan vara stark, givet att hon äger de medfödda egenskaperna som krävs"
Dvs, enkom stark potential och förutsättningar räcker inte för ett liv som "övermänniska". Hon måste också se igenom att hennes kristna impuls och empati(det att leva för andra), bara fungerar som en inre föreställning i en värld med mer ideala förutsättningar.
Så då landar man i Nietzsches slutsats, att man överger de svaga. Men med den skillnaden att Nietzsche övergav dem av förakt, medan min övermänniska, så som jag definierar henne, övergav de svaga i en smärtsam process där hon sakta insåg att utlevd empati i förlängningen bara undergräver den övermänniska hon har förutsättningar att vara.
Hon kan dock fortfarande sprida sin kärlek och hjälpsamhet till sin omgivning, så länge hon inte binder upp sig till platser och personer(skapar relationer). Det är räddningen för min övermänniska då lusten att ge är central, speciellt till de mest utsatta och behövande. Men hon måste bevara sitt utanförskap och distans till det "kollektiva medvetandet" om hon inte ska få under som övermänniska.
Vad tänker du om detta? Förstår du mina resonemang?
Självklart är det möjligt att leva empatiskt och hjälpande, samtidigt som man är helt förankrad i gruppen/byn.
Men jag pratar om människor som nått högre upp i medvetande nivåer, de som brinner av förstånd, sanning, kärlek och existentiell insikt och som därmed kan betraktas som övermänniskor. Dessa personer får sin eld släckt och förvandlad till svart rök vid ett liv i total samhörighet med massorna. Hon kan bara göra korta instick av godhet.
Det finns initialt en kort tidsfrist, ett fönster mot äkthet, med vilken en man ur pöbeln ser övermänniskan för den hon är, en kort stund då hennes styrka erkänns och accepteras.
Men när mannen av folket inte längre bländas av övermänniskans förmågor, så börjar han genast utsätta övermänniskan för gemena tankar - avund, kritik av godheten – att den skulle komma från narcissism eller statusanspråk(genom sig själv känner man andra).
Därför måste övermänniskan leva i utanförskap. Men det bekommer henne inte. Övermänniskan känner aldrig sig ensam. Hon vilar i lugn, klarsynthet och glädje. Det enda som bekommer henne att hon inte kan göra mer för mänskligheten.
Hon kan bara göra instick under tiden fönstret är öppet, när människor tar emot godheten för sådan den är, den korta tid då de är bländade av sanning och kärlek, innan folkkynnet dömer henne efter deras måttstockar igen.
Sådan är min övermänniska. Så lik Nietzsches, men ändå så väsensskild..
