Arbete tar livet av mig

Arbetsmässigt är jag där jag kämpat för att vara dom senaste 10 åren men jag har aldrig mått sämre.
Varje dag det börjar närma sig att åka till arbetet så tryter tålamodet, jag blir förbannad jag bara tänker på vart jag ska spendera nästkommande 9 timmar av mitt liv återigen med samma gamla idioter, lyssna på samma gnäll och behöva stå ut med allt skit arbete för med sig. Jag tar verkligen inte med mig jobbet hem, jag åker dit och gör det jag ska göra för att sedan åka hem.
Samtidigt finns det ingen annanstans jag vill vara då alla arbeten intresserar mig lika lite som detta elände, jag ser absolut ingen som helst mening med att spendera 1/3 av livet med att göra något man hatar.
Jag skulle helst av allt såklart vilja spendera tiden med mitt fritidsintresse(n) om dagarna än att behöva vara på jobbet men jag har aldrig varit längre ifrån den möjligheten än vad jag är nu och det kommer nog aldrig bli verklighet för ekonomiskt sett så gör arbetarlivet mig bankrutt..

Jag tränar hårt 5 dagar i veckan och mediterar så fort jag behöver det (vilket är oftare och oftare).
Träning och mindfulness gör så att jag mår riktigt bra och blir pigg i kropp och själ, när jag är hemma. Så fort jag kommer till jobbet blir jag personlighetsförändrad och svart i ögonen, vilket jag inte orkar mycket längre. Det känns som att jag har både 2 och 3 stycken nervsammanbrott varje arbetspass.

Snälla finns det någon som har några tips på vad jag kan göra för att klara ut vardagen då jag har minst 40 år kvar till pensionen (pension haha, det är nog ett föråldrat ord om 40 år och jag räknar med att jobba tills jag stupar, vilket de flesta av oss dödliga nog får göra)

Så du tjänade 60-70 tusen i månaden brutto inom restaurangbranschen? Kan du elaborera lite?

Arbete tar livet av mig med, men jag söker nya jobb, och tills jag får något annat super jag mig full en gång i veckan, och lite lullig 2-3 kvällar. Har ett socialt servicejobb där jag vunnit flera interna tävlingar men på fritiden är jag osocial som fan, jag orkar inte. Kan t.ex. inte bli intresserad av andra människor om jag inte är packad, förr var jag social och lärde känna folk på bussar, på tåg och på stan mitt på dagen. Jag är singel och lär aldrig skaffa ett normalt förhållande så länge jag har mitt jobb, som bara ger mig ångest.

Men ingen tvingar mig att vara där, det går alltid att byta eller studera. När jobbet blir en sjukdom som ger trygghet men ångest samtidigt så ska man inte stanna, det är inte värt att bromsas i livet. Hade jag inte haft anhöriga hade jag hellre blivit arbetslös och supit ihjäl mig än att stanna på mitt jobb.