Stundvis "dement". Ett jätteproblem.

Jag är helt och hållet beroende av att vara i ett mentalt top-game för att kunna hantera mina tankar, känsor, handlingar, vardag, liv, omgivning och framtid. Utan den så sitter jag i ett sjunkande skepp. Den mentala kapaciteten möjliggör det för mig att tömma båten på vatten.

Kraften att kunna tänka logiskt och sortera mina tankar och tala positivt till mig själv och se en ljus rimlig framtid osv är av ytterst vikt. I min situation är logisk strategi direkt vitalt för ett värdigt liv.

Ens mentala resurser är inte oändliga och att återhämta dem är inte alltid lätt.

Jag hamnar ofta i ett "dement" tillstånd. Vet inte om det beror på att jag inte laddar batterierna tillräckligt eller inte använder "bensinen" strategiskt och ekonomiskt nog. Men när jag hamnar i det tillståndet så försvinner all mina livsviktiga funktioner. Planering, handling, motivation, orientering.. allt detta som bygger på en aktiv medveten kontroll faller. Jag förlorar totalt koll på läget och det tillståndet beskriver nog ca 60% av mitt liv.

När jag förlorar den biten så blir jag disorienterad. Det som "bara är att göra" är inte lika självklart. Jag vet då inte om det är en dum eller bra idé att gå och träna klockan tolv på natten om jag ska upp och jobba klockan sju dagen efter. Jag tänker för långsamt och osmart, det blir kämligt och det "kommer ingenting". Förvirring uppstår, jag blir helt enkelt dum i huvudet och väldigt förvirrad.

Inte helt olikt demens därav vaför jag kallar tillståndet "dement". Jag tror inte att jag är dement ännu dock, för ung.

Men jag måste veta vad jag kan göra i det tillståndet? Min "intuition" är helt åt helvette, så utan ett top-game på intellektuell nivå så blir det att och ragga på tanten i korvkiosken i hopp om att ärva hennes pengar och annat idiotiskt.

Vad kan man tillämpa för strategi när hjärnan stängt av och man är dum i huvudet? Även det mest basala så som att borsta tänderna försvinner veckovis.. för jag fattar inte varför man ska borsta tänderna då ens.

Sök GENAST läkarvård. Du är ung och kanske inte "dement" men NÅGOT är allvarligt fel när du veckovis inte fattar att du ska borsta tänderna! Dina tänder är en investering! för framtiden, idag när det kostar en dryg tusenlapp bara att gå på en undersökning.

Det finns faktiskt yngre som blir dementa med har jag läst, jättekonstigt men så är det tydligen och det går inte behandla heller.

Det är en klok idé att söka vård. Om inte annat för att utesluta olika medicinska förklaringar.

Annars kan förklaringen vara det som du själv är inne på. Du är kognitivt överlastad och kapaciteten tar slut. Du går in i väggen och blir dum. Om detta är förklaringen kan det vara värt att prata med en psykolog. Kanske kan du få hjälp att sänka den kognitiva last du lever under och lindra problemen på det sättet.

Ta hand om dig och lycka till!

Edit; skulle du kunna vara bipolär? Jag är inte någon expert utan spekulerar bara. Svårt att lita på intuitionen när du har en manisk fas, men håller det värsta i schack då eftersom du är skarp intelektuellt i det läget och kan kompensera. Hamnar sedan i en låg fas där du fungerar mycket sämre? Bara spekulation, som sagt.

Ja, det finns flera demenssjukdomar som yngre kan få, och demens är aldrig särskilt lätt att behandla.

Nu är demens inte den troligaste orsaken och ts borde söka läkarvård så snart som möjligt.

Du bör nog absolut gå till en läkare för att kolla upp så det inte är något fysiskt men även kolla på hur ditt liv i stort ser ut. Stress kan ge liknande symptom på en människa. Många talar om att de blir förvirrade, tappar tråden både i tal, tanke och handling när de lever länge under stress.

Hur som helst är det något du faktiskt bör söka hjälp får då livet inte ska se ut så 60% av ens tid!

Jag har högfungerande autism. Det innebär att många basala mentala funktioner saknas och måste uträttas på ett intellektuellt och medvetet plan.

En normal person får mycket automatiskt och till en låg kostnad. Tandborstning bara vet ni att och när det ska göras, det kommer automatiskt. Detsamma gäller mat, sömn och annat. Jag tror att detta är så självklara saker för normalt folk att det är omöjligt att föreställa sig hur det är att inte automatiskt inse att det är dags att äta mat.

De många problem som detta innebär leder till en hel del kanske välförtjänt stigmatisering också. En person som inte hälsar på andra (eller hälsar FÖR mycket), inte kommer i tid, glömmer bort saker, tar på sig fel kläder osv får det inte lätt socialt. Det innebär att taknar och strategier medvetet måste läggas på att få allt det där att fungera.

Jag har bara skrapat på ytan nu. Men det krävs ibland utarbetade resonemang och strategier för att kunna överleva i en neurotypisk värld. Detta krävs ju av vanligt folk också, att man måste tänka igenom och diskutera saker ibland gällande exempelvis relationer. Men tänk er nu att komplexiteten ökar hundrafalldigt och den tillgängliga informationen minskar hundrafalldigt då man som autist saknar "ögon" på många sätt. Misslyckas man så är det jobb, relationer, anseendet och bostad som ryker.

Jag har fått hjälp, men detta tillstånd går inte att bota. De erbjudanden jag fått har varit ritalin och annat amfetaminliknande, man ser helt klart professionellt att logisk rationell intelligens är en del av lösningen, det har även sagts professionellt.

Men problemet jag har är just när jag inte är på topp. Då är jag inte smartare än vilken autist-mogno som helst med blöja och haklapp. Det tillståndet ger mig faktiskt lite panik.

Jag har sökt hjälp men blivit hemskickad lika fort. Köerna är långa och så länge man inte håller en revolver mot sin tinning och knäpper men missar av ett oavsiktligt under så blir det ingen hjälp.

Och som sagt, denna diagnos går inte att bota ändå, oklart vilken hjälp det finns egentligen förutom ritalin som efter ett par år gör att man är på ruta ett ändå när det inte biter på hjärnan längre men är i ett grönsaktstillstånd utan medicinen.

Därför känner jag mig väldigt ensam i det här och gör allt jag kan för att hitta lösningar och strategier och kunskap. Men när min intelletkuella peak försvinner så är jag i mongo-helvetet igen. Att jag hamnar i det tillständet är givet, det gör nog alla, bara det att jag är totalt beroende utav det och märker det.

Därför vänder jag mig till ett forum i desperation.. till folk som nog inte kan relatera till detta och inte känner igen problemet.

Jag kan själv inte komma på vad jag ska göra i "mongo"-tillståndet. Normala människor som är höga, fulla, inte sovit på två dygn verkar inte heller ha någon strategi i dessa tillstånd. Skillnaden är väl bara det att jag inte har något val att hamna i det.

Min utmaning är helt enkelt att finna något som fungerar i mongotillståndet då jag befinner mig till stor del i det tillståndet. Det gör normala människor också, men de har en backup av intuition och annat som de använder sig utav, som jag saknar.

Att följa ett schema är något jag provat exmepelvis, men det är brutalt på en del sätt. Det är energikrävande och sätter mig ett direkt migräntillstånd.

Att bara stänga av och meditera är något jag försökt med, men det fungerar inte. Det är väldigt obehagligt när tid och rum bara försvinner. Jag har ingen naturlig känsla för vad 10 minuter eller 10 timmar innebär, det är en del av diagnosen. Det blir lätt att timmar går och jag bara förbrukat den lilla energi jag hade på att försöka meditera rätt, och den lilla sköra dyngsklocka jag har är totalt slagen ur synk.

Drömscenariot vore att vara på intellektuell topp hela tiden. Det ger disciplin, koll på läget, användbara beslut, beslutsamhet, en plan... det låter mig "hämta fram" den information jag behöver i hjärnan och anpassa dem för situationen och närtiden, så som planering, handling. Det låter mig att i realtid hantera människor till iallafall en nivå som inte är på en farlig avskedsbenägen (autister tenderar att få sparken) mongonivå.

Jag behöver en "backup" att jobba med. En mogonstrategi.

Den intellektuella strategin klarar jag till en acceptabel grad själv: utvärdera ett stort antal handlingsmöjligheter och beräkna de sannolika konsekvenserna för varje alternativ. Ett ganska tungt arbete men "logikens" lagar kan ingen vända emot mig, ingen äger dem.

Men när jag är mogo så vet jag fan inte vad jag ska göra. Det blir smtusiga underkläder och pizzasås runt munnen eller att inte äta alls. Dygnet försvinner. Även en mat och sovklocka åker in i väggen då jag "glömt bort" syftet med disciplin och allt vad det heter. Och även om jag har disciplin så kan jag inte räkna ut vad jag ska göra; händer det något oförutsett så blir det idioti till svar, så som att kleta in håret i fett och dra mig ensam till närmsta krog en onsdag för att jag känner mig ensam, för att sedan inse att det var en jävligt dålig idé eftersom att jag inte är i ett människotillstånd, och där rök en ev. onödig inträdesavgift också. Att följa planerade saker funkar inte heller det så bra.

Det går helt enkelt åt helvete när IQn inte är med mig och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har liksom slut på kraft.

När jag inte har denna kraft så försvinner också alla medvetna mekanismer mot depression, ångest och jobbiga negativa tankar. Så det blir i sig också en "härlig" bonus.

Jag BEHÖVER något att jobba med utifrån mongotillståndet. Jag har dock problemet att den strategi jag väljer antagligen kommer att bygga på någon form av disciplin och insikt i vad jag håller på med, den allt detta är utfluget då. Scheman och planer åker i papperskorgen om jag planerar för det.

Lägg till sömnlöshet på det så har vi ett funktionshelvete som heter duga.

Jag har ingen aning alls om vad jag ska göra.

Jag kan tänka mig att en nödburk med ritalin hade gjort susen i dessa fall. Koffen har inte funkat bra, det kanske håller tröttheten borta genom att blockera trötthetshormoner men det kickar inte igång de kognitiva funktioner som jag behöver.

Hjälp

Hm, känner igen mig mycket i det du skriver, fast vi har inte samma diagnos.

Du verkar ha väldigt god insikt i vad problemet är, (och en god förmåga att uttrycka dig) bara ingen lösning, och där sitter jag själv också.

Centralstimulerande har en tendens att bränna ut mig har jag märkt, och övrig tid blir det lite som du beskriver. Så det har alltid varit en väldigt temporär lösning, och slutresultatet blir att jag sedan inte fungerar överhuvudtaget en längre period efteråt. Den här gången har jag inte fungerat på ett halvår.

Låter som du behöver antingen lägre krav i tillvaron, eller mer hjälp.

Slutar du fungera för att du "inte kan tänka" och är beroende av att kunna tänka för att fungera, eller är energin och lusten helt enkelt bara borta?

Tack för att du skriver väldigt intressant och öppet om dina problem. Jag önskar jag hade någon hjälp att ge. Du verkar ha väldigt bra koll, tyvärr tror jag att många råd från mig bara skulle vara naiva grejer som du redan själv tänkt på och redan avfärdat.

Det här är vagt och kanske orealistiskt, men du kanske måste försöka bygga någon sorts skyddad verkstad åt dig själv i mongotillståndet? Skapa stödfunktioner åt dig själv i det tillståndet. Har du pengar att lägga på det kan du kanske hyra en s.k. virtuel assistent per timme som får vara ditt externaliserade överjag när du är i mongotillståndet. Det kanske är en idiotidé, sorry i så fall, men även om det är en dum idé kanske det indirekt ger dig någon bättre idé? En parter som kan kompletera dig vore ju så klart guld. Någon som förstår hur du är och som kan stötta dig och leda dig rätt när du är mongo. Jag har läst en del om vetenskapsmän etc historiskt. En del kan man misstänka har varit någon sorts aspies eller högfungerande autister. Allt som oftast står det någon i stil med 'hade inte klarat sig fem minuter i verkligheten utan sin fru'. Jag tolkar det som att de ofta var i olika mongotillstånd trots sin briljans. Ett annat alternativ vore att teama upp med någon utan den romantiska biten. Någon du kan hjälpa på något sätt och som i sin tur kan fungera som ditt externa omdömme när du behöver det.

Hoppas du fortsätter skriva i tråden och att du hittar sätt att hantera det här. Du har fått en ovanlig hand att spela och får en ovanlig livsupplevelse med ovanliga utmaningar.
Var inte ledsen för det, tror du spelar de kort du har så bra du kan. Det är det som räknas.

Edit; om du jobbar med något som antingen fungerar på distans eller är gångbart i alla delar av världen. Kanske överväga att bosätta dig på en plats där det är ekonomisk möjligt att anställa någon att ta hand om dig. Sköta hushållet och allt det praktiska. Inget fult med det så länge du behandlar personen som jobbar för dig bra och med respekt.

En kombination kanske. Det blir bara sådär för mig i perioder när jag haft för mycket krav på mig. Och krav för mig kan vara ett helt normalt liv för andra. Jag måste också alltid tänka på hur jag ska göra allt rent praktiskt, eftersom det inte kommer till mig naturligt. Ungefär som du beskriver med att äta osv, men det värsta är nog i sociala sammanhang och när jag jobbar, vilket jag också gör i ett väldigt socialt yrke. Just nu är jag sjukskriven, och då fungerar saker mycket bättre, men fortfarande inte helt bra.

Minns i alla fall att precis innan jag blev sjukskriven var jag nästan lite halvt psykotisk, kunde inte förstå saker på jobbet. Som att huvudet helt lagt av. Kom inte ihåg hur man öppnade vissa skåp jag öppnat i flera år utan problem, glömde uppgifter som jag klarat att göra dagligen i flera år, sov inte bra på nätterna och då fungerar jag absolut inte alls, så har det alltid varit. Jag saknade förmåga att förstå vad folk sa ibland då det kändes ungefär som jag hade en glasbubbla med vatten runt huvudet som gjorde allting otydligt och trögt. Blev stående i rum på jobbet utan att veta varför jag gått dit hela tiden. Det var en hemsk upplevelse, vill aldrig hamna där igen, men vet att jag lätt gör det tyvärr.

Jag hade elvanse och attentin som hjälpte mig i flera år att hålla borta just den där känslan av att inte orka både göra allt "man måste göra" plus mina egna svårigheter med att också minnas alla detaljer om hur man bör vara och utföra saker. Vet inte om jag lyckas förklara det så bra, men elvanse och attentin är helt uteslutet för min del nu, då det bara förvärrar allt i längden för mig.