Varför orealistisk?

Folk är inte orealistiska så mycket som oansvariga tror jag. Oansvariga är de för att det sälllan utmäts något personligt ansvar i någon del av livet i Sverige.

Förövrigt är den akademiska höjden på många utbildningar pinsamt låg. Många kurser innebär ju inte ens 25% arbetstid. Själva utbildningen består då också oftast av att man lär sig några böcker och lärarna är ofta forskare på rätt låg nivå som inte klarar att höja nivån på kunskapen. Jag har läst på rätt många fakultet och förutom i matematiska ämnen är det mycket sällan man som student får omsätta kunskapen i praktisk handling. Till och med eget uppsatsskrivande där man får bearbeta och använda sig av kunskapen är väldigt ovanligt.

Jag tror till skillnad mot trådskaparen att det flesta ämnen kan ge jobb och vara användbara om bara studenterna klarar att omsätta utbildningen och göra något av den men de klara ju inte de flesta och de lär sig det verkligen inte på universitetet.

Jodå, visst kan man få jobb.
Jag vet de som har läst socialantropologi vid ett "gamalt fint" universitet och de lyckades få jobb inom hemtjänsten.

Du missförstod mig. Jag vet inte om det var avsiktligt eller om jag var otydlig. Jag håller med dig om att det är svårt/omöjligt att få relevanta jobb efter många universitetsutbildningar och att det är orealistiskt att välja dem på grund av det. Det jag inte håller med dig om är att ämnena i sig är orsaken till det. Jag tror att avsaknaden av jobb är en blandning mellan studenternas förmåga att göra något av sin kunskap och universitetens förmåga att lära ut detta. Alla tänkesätt, är intressanta men det behövs driftiga och kreativa människor för att omsätta dem i något som kan ge en inkomst.

Det orealistiska är att förvänta sig att det ska finnas. Jobb skapar man ofta själv genom att visa att någon behöver en.

Det här med att omsätta utbildningen och göra något av den är något som jag ser som ett stort problem, som det känns som något som bara kommer öka. Det här gäller framförallt inom teknikområdet. För många pluggar bara för att klara tentorna, utan att ha något egentligt intresse för det de läser. Många söker till exempel datavetenskapliga ämnen för att de tycker det är roligt med datorer, vilket ju hade gett en god chans att verkligen lyckas om det hade varit programmering, elektroniken i datorn eller liknande de hade varit intresserade av och inte bara spela spel, tanka warez eller surfa porr.

Dessutom är det många som lyckas klara tentor genom att tokplugga in fakta som de inte klarar av sätta i ett sammanhang ordentligt och kan applicera i verkligheten, men efter någon omtenta så finns kursen i slutbetyget.

Jag håller med och har själv gjort så vid några tillfällen tyvärr. Då tycker jag ändå att just datateknik och matematiskt baserade ämnen som fysik, statistik o.s.v. är mycket bättre på det än andra ämnen. I de ämnena är man åtminstone tvungen att kunna applicera kunskaperna i något sammanhang även om det tyvärr går att lära sig standardtal i vissa kurser. I många andra typer av ämnen jag läst inom den samhällsvetenskapliga sektorn så är man aldrig tvungen att själv reflektera utifrån kunskapen man inhämtat. På tentorna förväntas man kunna återge vad boken och föreläsaren sagt. Att någon testat att studenten har klarat att ta till sig kunskapen så att han kan omsätta den i praktiken på ett konstruktivt sätt tror jag knappt jag varit med om.

Grejen är att det absolut inte är något fel i att försöka bli något man verkligen vill, och det kommer man också lyckas med om man är tillräckligt bra. Man måste dock veta vad man ger sig in i och risken för misslyckande är naturligtvis större på populärare yrken. Därför skulle det vara vettigt för en musikintresserad att läsa till lärarkompetens också för att minska riskerna.

Om du däremot satsar helhjärtat på att bli rockartist är konkurrensen mindre än man först tror. 99.9% av alla wannabees faller bort direkt eftersom de aldrig ens satsar utan går på idol-auditions. Du kan ändå leva ett normalt liv som musiker även om du inte är världsstjärna.