ångest och oro, bråk med läkaren

Så. Har haft psykisk ohälsa sen barnsben, något som dock börjat visa sig ordentligt i vuxen ålder. Svårt att ta mig förbi vissa händelser i livet och känns som att min personlighet och hela jag är skadad. Något som dock hjälpt oerhört mycket är KBT.

I dagens läge med corona menar läkaren att KBT är i princip omöjligt att erbjuda, dom tillsätter inte personal. Psykiatrin finns ju, men riktiga as där jag bor och vägrar gå igenom dåliga upplevelser pga dom igen. Läkaren vill istället medicinera, trots att jag nyss slutat med en medicin (SNRI) som jag ätit i ungefär 3 år. Jag förstår att mitt psykiska mående försämrats pga det, svårt att hitta balans i vardagen. Ångestfylld över att gå till jobbet. Social fobi, tankarna rusar och katastroftänk. Inget nytt egentligen, har bara svårt att hantera det med dom verktyg man tidigare fått i KBT. Tänker och fungerar helt annorlunda nu jämfört när jag gick på mediciner.

Läkaren vill i princip tvinga mig att äta medicin, trots att jag är livrädd för att endast dämpa symptomen och sedan få tillbaka dom 100ggr värre dagen man slutar (som denna gång). Han vill inte sjukskriva mig annars, för att jag inte tar emot någon behandling. Han erbjuder dock inte den behandling som jag VET hade fungerat bäst, men känner mig tvingad att börja äta tabletter igen för att möjligtvis få bli sjukskriven och försöka ordna upp livet igen. Känner att allt blir mer hopplöst för jag vet skiten jag kommer få gå igenom sen, som jag svurit om och om igen att aldrig mer hamna på samma ställe.

Jag har funderat på att säga upp mig om sjukskrivning uteblir, samtidigt som det känns som det känns oerhört korkat göra i dessa tider. Men jag klarar helt allvarligt inte av att vara på jobbet i nuläget, jag hänger mig hellre. Hur ska jag gå tillväga och lösa dessa problem? Tacksam för tips..

Säg att du äter pillren till läkaren, men släng dom istället?

Vad har du för sjukdom/diagnos? Psykiatern gör säkert bedömningen att du inte kan bli arbetsför om du inte tar medicin. Men att du ska kunna jobba har egentligen inget med vården att göra. Du kan antagligen fungera hjälpligt om du bara fick vara i fred. De flesta psyksjuka kan det.
Men vad är det för liv? Jo, det kan jag tala om. Mitt. Jag är sjukpensionär. Innan dess var jag akademiker och hade en ledande befattning, som jag älskade. Vilken sorg jag har genomlidit att tvingas släppa det.
Men du kanske hatar ditt jobb?
Jag tog i alla fall alla mediciner jag fick för att kunna jobba, men det gick inte i längden ändå.
Så som du lägger upp din sak tycker jag att du är orealistisk och krävande. Ta ned månen, ropar du, i mina öron.
Ta ett djupt andetag och tänk dig att det kunde vara mycket värre. Utgå från det, inte att du inte får KBT.

Tack för ditt svar. Det kan hända att jag är orealistisk och inte inser det helt i stunden, är väl känt sedan tidigare att jag varit det när jag varit enormt stressad och pressad. Det hjälper dock inte mycket i stunden när man känner allt som man känner. Blir väldigt påfrestande att gå med grov ångest, illamående, yrsel, hjärtklappning allt som ingår. Försöka hålla masken hela dagarna tär så oerhört på energin. Inte våga prata för du skäms varje gång du öppnar munnen. Jag känner mig inträngd i ett hörn och vet inte helt hur jag ska gå tillväga. Men jag ska försöka reflektera mer och avdramatisera känslorna. Men du förstår nog vad jag menar när jag säger att det är svårt.

Om du mådde bättre med medicinen, varför sluta?
.....du pratar om att du inte vill må dåligt igen när du slutar. Men isf skall du ju inte sluta igen?

Hade en vän som drabbades av en svår depresssion och han tyckte det var skamligt och jobbigt att han fick medicin mot detta, den fungerade dock utmärkt. Han slutade (på eget initiativ) och började genast må dåligt. Doktorn frågade om han hade gjort detsamma ifall han hade fått någon hjärtmedicin pga någon påhittad åkoma och han svarade att nä, självklart inte. Doktorn tyckte att det var ju konstigt, bägge är mediciner som fixar en kemisk obalans i kroppen.... hur tänker du nu?
Till slut insåg han det ologiska och käkade sina piller och mår idag fortsatt bra.

Det klart att det är svårt. Men hur svårt är det egentligen när man avstår från att må bättre bara för att man inte gillar sättet man mår bättre på?
Det riktigt svåra är att acceptera att man kanske är sjuk för alltid, med eller utan medicin, plus att acceptera att man har en stigmatiserande diagnos.
Gläds åt att du kanske kan fungera normalt med medicinen, även om du inte gillar alla dess effekter. Gläds åt att du då slipper ”grov ångest, illamående, yrsel, hjärtklappning”.
I grund och botten tror jag att ditt problem är att du inte vill acceptera din lott i livet. Så är det för oss alla som känner oss snuvade på våra drömmar.

Vad vill läkaren skriva ut? bara anti depp eller benzo också?

Skulle väl inte kalla det att må bättre, du byter en sak mot en annan. Jag får mycket biverkningar av nästan all medicin jag äter, som får mig att känna mig ännu sjukare än vad jag faktiskt är. Kemisk obalans.. Jag håller inte med att medicin är svaret på allt. För det är det inte. Men om du är nöjd med att bara dämpa ner skiten så gott det går så. För andra gnager det i själen tills det sen exploderar från ingenstans. Jag tror på annan lycka och läkning.

Med eller utan medicin, ångesten kommer fortfarande. Ångest är naturligt, men ibland lär du dig fel och den signalerar på annat än den borde. Det jag försöker säga är att jag vill lära mig hantera den utan medicin och utan att endast bota symptomen, den kommer av en anledning. Men det är inte enkelt att göra det själv, du kan endast vara logisk så långt, sen barkar det iväg för dina rädslor tar styrning. Jag vill ha förståelse för mig själv och som du säger, acceptans. Bara att få upprepa det jag en gång lärt mig, så är jag påväg någonstans igen. Det låter som att du menar att det är omöjligt. Alla drar vi en lott men förändring kan bara hända genom dig själv. Och underskatta inte det.

Jag har haft GAD sedan 2003 och kan säga att ångesten inte måste ha någon anledning, åtminstone inte så att det finns en direkt rot, som därmed kan åtgärdas, plus att ångesten alltid finns där, i någon form (oro, ängslan, rastlöshet, palpitation, irritabilitet, m m). Så den är subjektiv, precis som smärta. Man kan alltså lära sig att hantera den. Om man börjar där blir det lättare. Vill man få den att försvinna blir det bara mer ångest, för den gör inte det.
Ditt svar är dock helt och hållet avledande från vad jag skrev så jag har inget att tillägga i övrigt. Vi har alla våra försvarsmekanismer. På gott och ont.