Jag är en värdelös förälder, känner mig misslyckad

Sonen älskar broccoli, men det är det enda sunda han älskar. Problemet är att han inte ens vill smaka, om han inte tycker om utseendet/konsistensen. Hur gjorde ni för att få barnen att smaka på maten?

Jag vet inte var jag ska börja ens...
Ungen är snart 3 år och jag känner mig totalt misslyckad.
Jag har så kort stubin att jag höjer rösten flera ggr om dagen(inte alla dagar, men ofta), försöker verkligen bättra mig, men faller hela tiden tillbaka i skiten.

Kan inte låta bli att bli iriterrad när han kastar sina leksaker på mig, nyper mig, skallar i ansiktet, gör precis det motsatta, kladdar med vilja.
Går in i butiken för att köpa bröd och mata duvorna, men börjar ta på jordgubbar och avslutar med glass och springer till kassan, för att sedan bli gråtfärdig för att vi inte köpte bröd.

Detta är ett barn och jag vet mycket väl att detta är ett normalt beteende för den åldern, men hur kan jag bli bättre?
Jag går liksom runt och tänker att jag är värdelös och dålig och förstör min unge, som jag för övrigt älskar över allt annat.

Hur blir man mer tålmodig och lugn? Märker att jag fått så kort stubin gällande allt, även på jobbet:-(

Ursäkta ett rörigt inlägg.

Så här säger vårdguiden:


Så ja, om barnet slår sina föräldrar, är det rimligt med att hålla fast dem så pass milt att de är oförmögna att fortsätta slå, men inte så hårt att barnet skadas.

Gör saker med barnet. Ungen slår/sparkar/bråkar för att hon/han söker uppmärksamhet.. och vill vara med dig!

Jag vet inte var jag ska börja ens...
Ungen är snart 3 år och jag känner mig totalt misslyckad.
Jag har så kort stubin att jag höjer rösten flera ggr om dagen(inte alla dagar, men ofta), försöker verkligen bättra mig, men faller hela tiden tillbaka i skiten.

Kan inte låta bli att bli iriterrad när han kastar sina leksaker på mig, nyper mig, skallar i ansiktet, gör precis det motsatta, kladdar med vilja.
Går in i butiken för att köpa bröd och mata duvorna, men börjar ta på jordgubbar och avslutar med glass och springer till kassan, för att sedan bli gråtfärdig för att vi inte köpte bröd.

Detta är ett barn och jag vet mycket väl att detta är ett normalt beteende för den åldern, men hur kan jag bli bättre?
Jag går liksom runt och tänker att jag är värdelös och dålig och förstör min unge, som jag för övrigt älskar över allt annat.

Hur blir man mer tålmodig och lugn? Märker att jag fått så kort stubin gällande allt, även på jobbet:-(

Ursäkta ett rörigt inlägg.