• 1
  • 2
2020-05-09, 00:39
  #1
Medlem
Hej jag är osäker på hur jag ska förklara. Ska försöka göra mitt bästa.
Jag har länge haft en ganska komplicerad ångest.
Mitt liv har varit lite av en berg och dalbana utan att gå närmare in på min uppväxt. Men den här inte varit den bästa, konflikter inom familjen och inte närvarande föräldrar alls. Om jag nu jämför med en vanlig familj så var det mycket som inte var bra.

Idag som äldre har jag en ganska knepig ångest. Eller hör på detta.
Jag gillar att vara bland folk men samtidigt rädd för att hamna i situationer med människor. Alltså jag kan rodnas, svettas om händer och rädd för att ha ögonkontakt.
Jag upplever alltså delade upplevelser när jag är bland massa folk. Jag trivs med det men ändå inte.

Varför känner jag så?
Hur kan jag bli bättre på att inte låta det påverka mig.
Ska man kalla det socialfobi eller inte?
När jag är med folk jag har nära band till så är det 0 bekymmer.
Citera
2020-05-09, 01:03
  #2
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Areola1
Hej jag är osäker på hur jag ska förklara. Ska försöka göra mitt bästa.
Jag har länge haft en ganska komplicerad ångest.
Mitt liv har varit lite av en berg och dalbana utan att gå närmare in på min uppväxt. Men den här inte varit den bästa, konflikter inom familjen och inte närvarande föräldrar alls. Om jag nu jämför med en vanlig familj så var det mycket som inte var bra.

Idag som äldre har jag en ganska knepig ångest. Eller hör på detta.
Jag gillar att vara bland folk men samtidigt rädd för att hamna i situationer med människor. Alltså jag kan rodnas, svettas om händer och rädd för att ha ögonkontakt.
Jag upplever alltså delade upplevelser när jag är bland massa folk. Jag trivs med det men ändå inte.

Varför känner jag så?
Hur kan jag bli bättre på att inte låta det påverka mig.
Ska man kalla det socialfobi eller inte?
När jag är med folk jag har nära band till så är det 0 bekymmer.

Ibland är du trygg i vissa umgängen och njuter av samvaron och å andra sidan är du osäker och otrygg i andra umgängen; alltså du känner ångest över att bli bedömd.

Ångesten tar sig uttryck i svettningar och nervositet samt rädsla för ögonkontakt.

Jag har också växt upp i en familj med mycket konflikter där föräldrarna var frånvarande/distanserade. Tror definitivt att ångesten har ett samband med uppväxtförhållanden.
Citera
2020-05-09, 01:08
  #3
Medlem
Sinclares avatar
Ångest är ett naturligt fenomen som uppstår när någonting skrämmer dig. Kroppen "gör sig redo" att hantera situationen genom att öka mängden stresshormoner i blodet. Din hjärna kan inte skilja på en rädsla som bygger på tankar eller ett verkligt hot.

Antagligen får du reaktioner på vissa situationer på grund av något du har varit med om som har skrämt dig tidigare i livet.

Försök att tänka ut vad det kan vara, kom till botten med varför situationen skrämmer dig! Efter du har kommit fram till vad det kan vara som skrämmer dig med situation bör du utmana dig själv att fullfölja situationen. Det kan öka din tilltro till dig själv och gör att din ångest minskar på sikt.

Fungerar inte detta och du anser att ångest påverkar din livskvalitet bör du uppsöka en vårdcentral, där kan de hjälpa dig att hitta rätt behandlingsmetod t.ex psykoterapi alt eventuell läkemedelsbehandling (psykoterapi rekommenderas alltid i första hand.

Lycka till!
Citera
2020-05-09, 01:21
  #4
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av BINARY-CIS-PERSON
Ibland är du trygg i vissa umgängen och njuter av samvaron och å andra sidan är du osäker och otrygg i andra umgängen; alltså du känner ångest över att bli bedömd.

Ångesten tar sig uttryck i svettningar och nervositet samt rädsla för ögonkontakt.

Jag har också växt upp i en familj med mycket konflikter där föräldrarna var frånvarande/distanserade. Tror definitivt att ångesten har ett samband med uppväxtförhållanden.
Mycket stämmer in på det du skriver. Men hur blir man bättre på att balansera detta så att det blir likadant. Har ändå ha det här i många år nu och inte blir det bättre och inte sämre för den delen. Anledningen är ju också att när jag väl får ångest så blir jag mer orolig över att det ska synas. Vad för reaktion det ska få och får mer ångest då det börjar spinna.
Hur har du hanterat det?

Citat:
Ursprungligen postat av Sinclare
Ångest är ett naturligt fenomen som uppstår när någonting skrämmer dig. Kroppen "gör sig redo" att hantera situationen genom att öka mängden stresshormoner i blodet. Din hjärna kan inte skilja på en rädsla som bygger på tankar eller ett verkligt hot.

Antagligen får du reaktioner på vissa situationer på grund av något du har varit med om som har skrämt dig tidigare i livet.

Försök att tänka ut vad det kan vara, kom till botten med varför situationen skrämmer dig! Efter du har kommit fram till vad det kan vara som skrämmer dig med situation bör du utmana dig själv att fullfölja situationen. Det kan öka din tilltro till dig själv och gör att din ångest minskar på sikt.

Fungerar inte detta och du anser att ångest påverkar din livskvalitet bör du uppsöka en vårdcentral, där kan de hjälpa dig att hitta rätt behandlingsmetod t.ex psykoterapi alt eventuell läkemedelsbehandling (psykoterapi rekommenderas alltid i första hand.

Lycka till!
Alltså jag har tendenser där det är helt bra ibland. Men det pendlar nästa dag kan jag va tillbaka på ruta ett igen och tycka att vad är det jag är rädd för liksom. Men det är helt korrekt på hur du skriver min ångest i början av ditt inlägg. Sen tycker jag inte det försämrar min livskvalite. Däremot att utveckla och använda min fulla kapacitet gör den. Då jag ändå vill vara i den sociala miljön. Jag trivs i den sociala miljön.

Men mycket ligger också i ögonkontakt.
Jag kan ibland vara fruktansvärt dålig på det. Det är inte min starkaste. När jag upplever att jag är bra ögonkontakt så känner jag mig säkrare i mig själv.
Citera
2020-05-09, 01:46
  #5
Medlem
.
__________________
Senast redigerad av srednadek 2020-05-09 kl. 01:48.
Citera
2020-05-09, 02:30
  #6
Medlem
nicketsomgorenglads avatar
Ts, du kan ju evt. ha en mild autism och de som har det har ofta svårt med ögonkontakt. Skulle det vara så så känns det ju redan som om du moiit en bit på vägen i.o.m. att vissa dagar enligt dig går bra.

Det är egentligen inget dåligt att ha en eller några diagoser ur det neuropsykiatriska släktet. Det innebär mer att man är lite avvikande jämfört med ett genomsnitt av befolkningen men du är absolut inte ensam om att ha lite problem med ögonkontakt -men hej, man kan inte vara bäst på allt!

https://sverigesradio.se/sida/artike...rtikel=7059525

edit; stavning
Citera
2020-05-09, 05:35
  #7
Medlem
shinanus avatar
det låter som mer form av trauma... om du vänder dig till någon psykolog kanske dom kan finna en lösning. alla går igenom tuffa tider i sitt liv, Men alla reagerar olika och dessutom hanterar situationer på olika sätt.

Som sagt finns hjälp
Citera
2020-05-09, 09:22
  #8
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Areola1
Hej jag är osäker på hur jag ska förklara. Ska försöka göra mitt bästa.
Jag har länge haft en ganska komplicerad ångest.
Mitt liv har varit lite av en berg och dalbana utan att gå närmare in på min uppväxt. Men den här inte varit den bästa, konflikter inom familjen och inte närvarande föräldrar alls. Om jag nu jämför med en vanlig familj så var det mycket som inte var bra.

Idag som äldre har jag en ganska knepig ångest. Eller hör på detta.
Jag gillar att vara bland folk men samtidigt rädd för att hamna i situationer med människor. Alltså jag kan rodnas, svettas om händer och rädd för att ha ögonkontakt.
Jag upplever alltså delade upplevelser när jag är bland massa folk. Jag trivs med det men ändå inte.

Varför känner jag så?
Hur kan jag bli bättre på att inte låta det påverka mig.
Ska man kalla det socialfobi eller inte?
När jag är med folk jag har nära band till så är det 0 bekymmer.
Social fobi. Men ändå ett behov att inte vara helt ensam. Det är absolut inget ovanligt. För att det ska bli bättre så utsätt dig för massa folk (inte i Corona tider dock) sen tänk på vad är det absolut värsta som kan hända? Det är ingen som lägger särskilt märke till dig. Man tittar på ren automatik på folk på stan. Det innebär inte att någon granskar en
Citera
2020-05-09, 10:55
  #9
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av nicketsomgorenglad
Ts, du kan ju evt. ha en mild autism och de som har det har ofta svårt med ögonkontakt. Skulle det vara så så känns det ju redan som om du moiit en bit på vägen i.o.m. att vissa dagar enligt dig går bra.

Det är egentligen inget dåligt att ha en eller några diagoser ur det neuropsykiatriska släktet. Det innebär mer att man är lite avvikande jämfört med ett genomsnitt av befolkningen men du är absolut inte ensam om att ha lite problem med ögonkontakt -men hej, man kan inte vara bäst på allt!

https://sverigesradio.se/sida/artike...rtikel=7059525

edit; stavning
Alltså ja tror ändå inte det är autism. Jag kan ha ögonkontakt och långa sådana.
Men då ja känner ångesten och den snurrar. Det är då allting vara blir sämre.

Citat:
Ursprungligen postat av shinanu
det låter som mer form av trauma... om du vänder dig till någon psykolog kanske dom kan finna en lösning. alla går igenom tuffa tider i sitt liv, Men alla reagerar olika och dessutom hanterar situationer på olika sätt.

Som sagt finns hjälp
Vad för typ av trauma?

Citat:
Ursprungligen postat av Inf3cted
Social fobi. Men ändå ett behov att inte vara helt ensam. Det är absolut inget ovanligt. För att det ska bli bättre så utsätt dig för massa folk (inte i Corona tider dock) sen tänk på vad är det absolut värsta som kan hända? Det är ingen som lägger särskilt märke till dig. Man tittar på ren automatik på folk på stan. Det innebär inte att någon granskar en
Ja vet jag utsätter mig hela tiden för exponeringar. Men tycker inte att det blir så värst bättre. Ja står bara still känns det som.
Citera
2020-05-09, 10:58
  #10
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Areola1
Alltså ja tror ändå inte det är autism. Jag kan ha ögonkontakt och långa sådana.
Men då ja känner ångesten och den snurrar. Det är då allting vara blir sämre.


Vad för typ av trauma?


Ja vet jag utsätter mig hela tiden för exponeringar. Men tycker inte att det blir så värst bättre. Ja står bara still känns det som.
Hur konstigt det än låter så är det faktiskt framsteg att stå still
Citera
2020-05-09, 12:17
  #11
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Inf3cted
Hur konstigt det än låter så är det faktiskt framsteg att stå still
Jag skulle vilja gå in lite teknik/hjälp på hur man förbereder sig.
Ibland är det så här innan en social exponering eller interaktion. Jag får lite små ångest få jag behöver tänka på olika scenarior som kan gå dåligt, detta spinner i huvudet och ångesten ökar, sedan när jag väl är ute är ångesten i allra hög igång redan nu.

Same shit everyday!/:
Citera
2020-05-09, 16:22
  #12
Medlem
shinanus avatar
11111
Citat:
Ursprungligen postat av Areola1
Alltså ja tror ändå inte det är autism. Jag kan ha ögonkontakt och långa sådana.
Men då ja känner ångesten och den snurrar. Det är då allting vara blir sämre.


Vad för typ av trauma?


Ja vet jag utsätter mig hela tiden för exponeringar. Men tycker inte att det blir så värst bättre. Ja står bara still känns det som.

med din beskrivning .. skulle jag gissa på borderline ... ..
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in