Citat:
Ursprungligen postat av
Sun Ruler
Som vanligt intressanta trådstarter av EnLitenFrys.
Barn behöver struktur och rutiner. Min fru brukar kommentera lärare som ofta skriker. Har du kommit till en punkt då du ständigt behöver skrika för att få någon form av reaktion från barnen så har du redan förlorat mycket av slaget. Vad skall du ta till nästa gång när du har uttömt alternativet att höja rösten. Vi har vänner som brukar skrika åt sina barn men det hjälper blott för en kort stund.
En så "enkel" sak som att äta på regelbundna tider underlättar för såväl barnet som de vuxna, det skapar en balans och förutsägbarhet.
Vi är lyckligt förskonade från dåligt beteende eller konflikter men vid ett tillfälle hade sonen och hans kompisar gjort något på förskolan som de inte fick. När det uppdagades så fick sonen gå runt och be samtliga i personalen om ursäkt dagen efter. Sedan dess har han aldrig gjort om det.
Tack!
Jag är inte emot att höja rösten för att visa att man menar allvar. Det är ett effektivt sätt att signalera för barnet att nu, nu är gränsen passerad. Men som du säger - det bör användas sparsamt. Om man "tvingas" skrika varje dag, blir det inte samma signal, det blir vardag att pappa brusar upp och inget att lägga någon större vikt vid.
Känner igen det du säger om att tvingas be om ursäkt till personalen - den sortens upplevelse, att behöva be om ursäkt till alla, det brukar ta skruv. Den sortens skam och olust vill barnet inte ska upprepas, alltså beter man sig inte så igen.
Walden intervjuar i artikeln David Eberhard, som säger följande:
Citat:
– Det finns förenklat fyra hörn. I det första har du auktoritativ fostran med höga krav och mycket stöd, det är jag som bestämmer men jag hjälper dig. I det auktoritära hörnet har du höga krav och lågt stöd. I det tredje har du låga krav men mycket stöd, det som kallas ”permissive”, alltså tillåtande eller lite mer släpphänt. Och sen har du barnen det går sämst för, de som har varken krav eller stöd hemma.
Jag berättar att jag nog tillhör den tredje kategorin med fumliga inslag av den första: en pappa som hela tiden ger stöd och emellanåt påstår att det är han som bestämmer. Vilket barnen inte tror på.
Så typ:
Vettiga föräldrar som ställer krav och finns där
Klassiska rikemans/akademikerföräldrar som ställer höga krav men som fokuserar på eget liv/karriär och är frånvarande/oengagerade
Curlingföräldrar som vill vara "snälla" och inte ställa krav, men hög närvaro
Missbrukarföräldrar/kriminella, som föder barn till världen men inte tar hand om dem
Walden placerar sig korrekt i kategori 3, där hans misstro mot auktoriteter gör att han inte vill vara barnens ledare i livet, vilket jag från hela texten tolkar som en björntjänst åt barnen. De blir säkert folk av dem med, men då trots Waldens bristande ledarskap, inte tack vare.