Andrev Walden: "Hur uppfostrar man egentligen ett barn"

Den här gamla texten snubblade jag över och tyckte den lika gärna kunde hetat "det jobbiga med att vara curlingförälder". Eller "det jobbiga med att inte vilja vara barnens ledare". Jag gillar skribenten, han skriver väldigt bra- men han verkar ha enorma problem med föräldrarollen.

https://www.dn.se/kultur-noje/andrev...igen-ett-barn/

Några citat:




Vad tänker ni kring såna här texter? Igenkänning eller skakar ni på huvudet?

Om man läser lite i relationsforumet då och då så inser man att det är en adekvat beskrivning av unga mäns problem, inte bara med barn utan också med kvinnor och i samhället i stort.

Förmodligen tjänar det också som en sorts modernt järtecken inför en framtid där dessa män står helt handfallna inför i princip varje uppgift där ett uns manlighet hade löst problemet.

Han/hon har ju rätt, vissa barn lyssnar inte vad man än gör... Så hur ska man vara en bra förälder egentligen? Det finns många bakomliggande orsaker rent psykologiskt som inte går att reda ut. Vissa barn är enkla att handskas med och lära medans andra är otroligt psykiskt påfrestande.

Hur och varför kan man spekulera, många konspirationteoretiker är eniga om att ämnen man stoppar in i sig idag skapar missbildade barn rent mentalt... Vem vet

Ett par tankar:

1. Stockholmsfokus - blir så fånigt. Som om folk i Sveg bryr sig om Östermalm vs Södermalm. Blir så himla navelskådande och "stockholm är ju faktiskt sveriges mittpunkt faktiskt".

2. Texten handlar egentligen om Walden själv. Han gillar inte vara ledaren när han är med barnen. Han gillar inte vara auktoritär. Han vill vara den snälla pappan. Och resultatet av hans ledarskap är bajsmacka. Han gör sina barn en björntjänst när han försöker vara snäll.

3. Han verkar vara inne på "vore det inte enklare om jag FICK slå mina barn, jag har ju inget att hota med"? Nu tror jag inte Walden vill slå sina barn, men att han underhåller tanken att det är svårt att hota med konsekvenser utan våld, är ju helt bananas. Det är fullt möjligt att ha pli på sina barn utan att någonsin bruka våld mot dem.

När jag läser texten tänker jag att det är Walden som är problemet. Han måste byta filosofi, våga vara barnens ledare, våga vara konsekvent, vara tydlig, sätta ramar. Konkret i de exempel han nämner:

a. Butiken - "Vi ska inte ha något idag. Ni får titta, men vi ska inte köpa godis, tidningar eller leksaker". Sen stå fast vid det och påminna om det. Lägger sig ungen och skriker på golvet, då har vi handlat klart. Ha en plan för worst case scenario - första gångerna kommer vara värst, sen lär sig ungarna att pappa menar allvar. Beroende på hur gamla barnen är och hur vana de är vid att få sin vilja igenom, kommer det ta längre tid.

b. Bussen - "nu ska ni sitta på era platser, ni kan få spela pokemon (eller något) men blir det något tjafs tar jag plattan". Om de ändå tjafsar, kliver man av och väntar på nästa buss. Finns det något barn hatar är det vänta.

Han verkar använda helt fel sorts konsekvenser och vara inkonsekvent. Om barnen inte vill äta, är det inget straff att de ska gå från bordet. Hitta något annat där det svider. Att säga att de får 7 dagars ipadförbud funkar inte på små barn, de lever i nuet. Hit them where it hurts, i nuet. Ta favoritleksaken - ta plattan - de måste leka på sitt rum - ingen tv eller whatever. Om de betett sig illa här och nu - kommer konsekvensen här och nu. Oönskat beteende, för barnet oönskad konsekvens. Pappa bestämmer punkt slut.

Hade mina barn skallat mig i magen när jag säger till dem, hade det blivit värst för dem. Det hade svidit så oerhört att de aldrig skulle komma på tanken igen. Mina barn skulle dock aldrig göra det, för de vet vad oönskat beteende har för konsekvenser.

Jo, jag känner igen mig lite grann. Jag brukar känna för att gapflabba så fort jag har hört Andrev Walden säga något eller har läst något vänsterblivet han har skrivit, samt annars brukar jag inte bry mig om vad han säger. Jag skulle nog hellre skalla honom i ansiktet än i magen, så där verkar jag och ungarna skilja oss åt.

Helt oenig. Föreligger besvärliga bokstavskombinationer hjälper inte all världens skäll nej, men är det ett normalt barn så funkar det att vara auktoritiv som Eberhard beskriver i texten.

Som förälder ska du vara tydlig och ställa krav - signalera vilka ramar barnen får hålla sig inom. De får leka, de får busa, de får INTE slåss, de får INTE ta varandras leksaker osv. Gör du som du får, då är pappa glad. Gör du som du vet att du inte får, då blir det värst för dig.

Jag är övertygad om att barn vill ha ramar. Tydlighet. Det ger dem trygghet och förutsägbarhet, de vet vad som gäller. Världen är stor, komplicerad och svår som det är. Men du som förälder är deras trygghet, deras säkerhetslina, den som vet mer än dem och som leder dem i deras utveckling. Det skapar trygga, glada och snälla barn. Föräldrar som låter barnen bestämma och inte är tydliga, de får missnöjda skitungar som inte kan bete sig på bussen.

Jag känner igen mig.
Grejen är ju att vissa barn inte bangar för att det blir värst för dem. De lyssnar inte på rationella argument och viker inte ner sig hur många ggr de vid tidigare besök i butiken har fått nej på nån sak. Så allt bara upprepar sig. Varje gång. Och det finns ju en gräns (tänker iaf jag) för hur långt man kan gå med hårda tag gentemot sina barn. Och lägg därtill de ytterligare komplikationerna som uppstår när detta sker i offentligheten som tex på en buss som svänger o kränger med passagerare där en del ger en arga blickar om man inte tar i med hårdhandskarna och andra ger en arga blickar om man tar i med hårdhandskarna. Samtidigt som man kanske har ett mindre barn i barnvagn som inte går att lämna för att springa efter den äldre lintotten. Jag blir så matt!

Men det där köper jag inte riktigt. Om det fortsätter ske trots att föräldern sätter in konsekvenser, tror jag något måste förändras. Barnet tycker inte de konsekvenser du satt upp är värt att undvika fajten för.

Byte av konsekvenser. Tydligare kommunikation - vad förväntar pappa sig av barnen. Vad kommer hända om de inte gör som ni sagt. Få ett commitment av barnet - "ja, jag lovar att sitta ordentligt, annars får jag ingen klubba" eller whatever. Som förälder - inte utsätta sig i sådana kritiska situatoner om man vet att de brukar spåra ur. Försöka gå tidigare från jobbet för att slippa stressa, handla när sambon kommit hem. Ta det pö om pö - se till att man är redo när situationen uppstår och att man har goda förutsättningar att vara konsekvent och tydlig. Sen bygga vidare om det funkar.

Nej, barn lyssnar inte på rationella argument. Men de ÄR rationella. Om de tycker det är värt att bråka trots att de vet att det blir konsekvenser, så skrämmer inte konsekvenserna. Eller så vet de att pappa inte kommer orka genomföra dem. Eller något annat. Om de däremot får lära sig att om jag bråkar på bussen, då blir det jättetråkigt efteråt - då sitter det efter ett par gånger. De har sämre tålamod än en vuxen, så det gäller att hitta ett nytt sätt att approacha det. Kör man på fast det inte funkar kommer det inte lösa sig.

Walden skulle behöva Cesar "the dog whisperer" Millan i en månad. För problemet är inte Waldens barn, problemet är Waldens ledarskap.

Han ryter i eller säger till på skarpen. Man kan inte göra mer än att sätta gränser. Barn är barn. Förstår inte riktigt vad mer han skulle gjort? Hörde en ung man flera gånger säga åt sitt barn med en ton som inte lät bra och barnet gjorde knappt något mer än existerade. Blev irriterad på föräldrarna (upplevde inte kvinnan bättre) och likt en äkta Flashbackare tänkte jag att de var riktigt wt. Sällan ser man barn som är högt som lågt och jag tycker att det är värre med människor som man funderar över vad de är för slags människor egentligen. Då kan jag själv säga att jag kan säga till på skarpen och även ryta i om situationen kräver samt var strängare som yngre. Men man blir knappast imponerad av sådant, definitivt inte om människor skäller för skällandets skull eller framstår som subtilt aggressiva genom att sakna en trevlig ton istället. Tänkte faktiskt på det med paret att fortsätter de kommer jag tala om vad tusan jag anser om dem istället för att låta dem fortsätta fokusera på barnen som inte gjorde något alls. Då har jag lång stubin eller snarare, jag säger oftast inte till människor eftersom många vill ha uppmärksamhet och inte är värda energin. Jag bryr mig helt enkelt inte om andras dåliga beteende för att förstöra en vända i affären. Dock kan jag utan tvekan om jag känner för det.

Man ser inte särskilt ofta barn som är totalt ouppfostrade. Tycker det är lite av en myt.

Klivit av bussen. Dragit in lekstunden efter bussen. Tagit leksaken. Promenerat hem. Tagit nappen. De är barn för guds skull - du som förälder måste väl kunna identifiera vad slags konsekvens de kommer ogilla? De är inte criminal masterminds, omöjliga att överlista.

Den sortens resignation du signalerar förstår jag inte heller. "nä, jag sa ifrån. De sket i det. Kunde inte göra något mer, fick vara så". Barn snappar upp att du går att köra över på en sekund, och kommer fortsätta köra över dig. Att testa gränser är en fullkomligt naturlig del av deras utveckling, och din roll i det är att vara deras motstånd. Den som ser till att när gränser överskrids, så har det konsekvenser. Det är så de lär sig bli vettiga, ansvarsfulla individer.


Jag har varit ungdomsledare för barn i åldern 4-9 i flera år, och det finns bara två tillfällen när jag inte kunnat få barnen att acceptera de ramar jag satt upp:

a. när det föreligger bokstavsförkortning av lite tyngre sort - tillsägelser hjälper inte, barnet kan inte låta bli. viktigt ändå att vara konsekvent och tydlig så det inte spårar ur, men skälla hjälper inte.

b. när barnets föräldrar avsiktligt eller oavsiktligt motarbetar mina ramar. T.ex. tycker inte det är hela världen att barnet springer runt och skriker när vi har samling och dylikt.

I övrigt så har jag fått även den besvärligaste skitunge att förstå att vi slåss inte, vi står i kön och väntar på vår tur, vi leker den lek som är sagt, annars får man gå och ställa sig på sidan. Det är olika besvärligt men med tydliga krav på vad jag förväntar mig, massor av uppmuntran och positiv feedback när barnet gör rätt, och konsekvenser när de missköter sig (får inte vara med) - så funkar det utmärkt.

Barn gillar innerst inne regler, för dem är det otryggt när det inte finns några regler, för då simmar de runt i en ändlös ocean utan att vet vart de ska ta vägen.

Sen måste reglerna följas konsekvent. Man måste vara extremt restriktiv med undantag med reglerna.

Dessutom, bättre med färre regler än många.

Problemet är Waldens vänsterblivenhet, inte barnuppfostran. Det är han och hans gelikars undermåliga barnuppfostran som har skapat kaoset i skolorna idag och den ökade ångesten hos unga.