Jag tänker mycket på min barndom.. känner mig ensam.. tänker på morsan.. normalt?

Gammal tråd, men ville ändå svara då jag känner igen mig så både i det du och TS berättar. Jag vet att det är lätt att minnet fungerar selektivt, man tenderar att minnas det förgågna som allt igenom bra eller dåligt. Vet ändå att jag hade det väldigt jobbigt i skolan, men kan ändå inte låta bli att sakna min barndom så enormt. Det gör ont i hjärtat då jag tänker på att jag aldrig kommer bli omhändertagen och sedd så som jag blev som barn. Samtidigt skuldbelägger jag mig själv eftersom jag ju trots en jobbig skoltid haft en bättre barndom än så många andra. Att ha haft en barndom man saknar så starkt som vuxen är väll en lyx få förunnat gissar jag? Tankarna om barndomen, och då specifikt att bli omhändertagen av mina föräldrar, ger stark ångest och gör att jag känner mig så ensam. Dessutom blir känslorna och tankarna värre av mina tankar på mina föräldrars åldrande. Jag tänker på hur föräldrarna jag hade då snart är borta, iom att mina föräldrar blir äldre. Tankar om att de en dag inte kommer finnas här längre dyker också upp och förstärker ångesten.
Saknar att ha någon där som ser mig, bryr sig och har ansvar över mig. När jag tillåter mig själv att verkligen känna så kommer också nån typ av skam, och jag börjar undra om jag egentligen bara är lat och omotiverad överlag.. Mest av allt saknar jag ändå Hemmet. Att ha mamma och pappa där, någon som ser en då man kommer hem från skolan, någon som pysslar om en då man är sjuk..
En annan tanke som väcker skam är också just de freudianska vibbarna som du postare nämner. Tänker i perioder extra mycket på min pappa, och saknar verkligen verkligen att få vara hans lilla barn. Vi har en jättefin relation idag med, men den ser ju såklart inte likadan ut som den gjorde då. Han var, och är, en sån förståndig och fin person som såg och förstod mig som liten. Känner mig så knäpp ibland som kan sitta och gråta över hur mycket jag saknar att få vara pappas lilla barn liksom...
Starka känslor av ensamhet och hopplöshet följer med dessa tankegångar.

Kanske kommer saknad av föräldrar/barndomen i vågor i livet, för vissa? Skulle vara intressant att höra om hur det gått för någon annan som också bär på dessa känslor, eftersom tråden ändå startades för ca 4 år sedan.

Ja då kanske det blir att jag skaffar en gosig tjej i framtiden
Pratade med morsan idag i telefon.




Ja man får väl som du säger låta det förflutna vara helt enkelt. Man måste ju fokusera på nuet och försöka göra så gott man kan.




För min del så löste jag mina problem och känslor med alkoholen. Man dövar känslorna. Vilken tur att du har en bra sambo, hoppas jag får det en vacker dag med.
Håller med om att vi inte hade varit mycket utan våra morsor.

Hur har det gått TS? Har du kommit vidare i livet?

Klockan är över 2 på natten just nu och jag kan inte sova, ligger och tänker så jävla mycket.. känner mig så jävla ensam och tom.. konstig känsla som jag inte alls gillar.. antar att det är lite ångest eller nåt.. tänker just nu att det känns som en väldigt avlägsen tid sen när jag levde i en lycklig familj med mamma, pappa och syskon i ett radhus i en lyckligare tid.. känns som att det är så jävla länge sen speciellt nu när jag känner mig så ensam, jag har bara mig själv och mina egna tankar. Här på behandlingshemmet som jag bor på nu. Är kille , över 30 år.

Nu när jag mår lite sådär så tänker jag mycket på det förflutna och på den tiden man var oskuldsfull och allt inte var sådär grått som det är nu.. även om jag kunde ha det jobbigt även då t.ex med skolan så var jag verkligen lycklig på den tiden, när jag var en grabb.

Tänker mycket på hur vi var som familj när jag var ett barn. Det var ganska bra då. Minns våra "myskvällar" när vi satt och kollade på Bingolotto(med Loket) och sen var det Fångarna på fortet och familjen samlades vid TVn och då var det just det som gällde, det var en gemenskap. Inga jävla mobiltelefoner och störande skit som idag. Vi var tillsammans.

Iaf så tänker jag ibland även på min mamma speciellt. Har alltid haft en fin relation till min mor. När jag var liten och kände mig ledsen, kunde jag få sova med henne under samma täcke. Då låg jag och kramade om henne och kände hennes varma gosiga kropp mot min och det var äkta kärlek. Jag var ju spinkig och tanig som liten, morsan hade ju hull så det blev ju en fysisk värme också.

Jag saknar den känslan, att vara ett barn och bo med min gosiga mamma.. haha

Nån som känner igen sig i det jag skriver? Hur ska man göra för att det ska kännas bättre? Det är ju inte det att jag inte känner mig vuxen eller så, det är bara en känsla av ensamhet och att tillvaron idag känns ganska grått. Vore ju intressant att veta hur ni känner när ni tänker om sånt här.

Ursäkta för lite sent svar.
Jo, saker och ting börjar ordna upp sig i mitt liv. Har inte druckit alkohol på många år. Står på stadiga ben och ska snart flytta till min hemstad.
Sedan tråden skrevs har jag gått igenom mycket skit, upp och ned, glädje och sorg. Förlorat en nära anhörig i självmord. Har gått igenom en jobbig flickvänsrelation som jag lyckades ta mig ur.
Men har försökt hålla mig stark och alltid tänka positivt.
Just nu ser det ut som att saker och ting börjar bli riktigt bra. Och jag har hopp om livet.