Jag tänker mycket på min barndom.. känner mig ensam.. tänker på morsan.. normalt?

Klockan är över 2 på natten just nu och jag kan inte sova, ligger och tänker så jävla mycket.. känner mig så jävla ensam och tom.. konstig känsla som jag inte alls gillar.. antar att det är lite ångest eller nåt.. tänker just nu att det känns som en väldigt avlägsen tid sen när jag levde i en lycklig familj med mamma, pappa och syskon i ett radhus i en lyckligare tid.. känns som att det är så jävla länge sen speciellt nu när jag känner mig så ensam, jag har bara mig själv och mina egna tankar. Här på behandlingshemmet som jag bor på nu. Är kille , över 30 år.

Nu när jag mår lite sådär så tänker jag mycket på det förflutna och på den tiden man var oskuldsfull och allt inte var sådär grått som det är nu.. även om jag kunde ha det jobbigt även då t.ex med skolan så var jag verkligen lycklig på den tiden, när jag var en grabb.

Tänker mycket på hur vi var som familj när jag var ett barn. Det var ganska bra då. Minns våra "myskvällar" när vi satt och kollade på Bingolotto(med Loket) och sen var det Fångarna på fortet och familjen samlades vid TVn och då var det just det som gällde, det var en gemenskap. Inga jävla mobiltelefoner och störande skit som idag. Vi var tillsammans.

Iaf så tänker jag ibland även på min mamma speciellt. Har alltid haft en fin relation till min mor. När jag var liten och kände mig ledsen, kunde jag få sova med henne under samma täcke. Då låg jag och kramade om henne och kände hennes varma gosiga kropp mot min och det var äkta kärlek. Jag var ju spinkig och tanig som liten, morsan hade ju hull så det blev ju en fysisk värme också.

Jag saknar den känslan, att vara ett barn och bo med min gosiga mamma.. haha

Nån som känner igen sig i det jag skriver? Hur ska man göra för att det ska kännas bättre? Det är ju inte det att jag inte känner mig vuxen eller så, det är bara en känsla av ensamhet och att tillvaron idag känns ganska grått. Vore ju intressant att veta hur ni känner när ni tänker om sånt här.

Haha åh fan vad söt du är! Kanske skaffa en mammig och gosig flickvän? När träffade du dina föräldrar sist? Jag tror att du saknar din familj, kanske kan åka och besöka dom? Det skulle du må bra av.

På natten är när tankarna flödar som mest och man känner sig ensam, det är så tyst och mörkt och alla sover... det är normalt att känna så.

En mammig och gosig flickvän.. ja tanken har faktiskt slagit mig men jag vet inte.. är inte där ännu..sen är det ju inte samma sak med en flickvän heller.. det är ju inte så att man associerar känslorna till en flickvän som till en mamma, om du förstår? kan ju bli lite konstigt då :P
Jag har inte träffat min mamma sen corona startade.. får inte ta emot besök här nu pga det.. jag saknar min familj..
Farsan har jag inte träffat sen i november tror jag.

Ja det är väl på nätterna som tankarna kommer.

Jag förstår vad du menar men jag håller inte med, mina pojkvänner är alltid pappiga och jag tycker att det hjälper Är helt övertygad att det gör det för män också om dom hittar rätt tjej som på något sätt personlighetsmässigt påminner om sin mamma.

Om du inte kan ta dig dit så kan du ju ringa dom imorgon iallafall och berätta hur mycket du saknar dom?

Om ens nuvarande livssituation är besvärlig så är det nog frekvent förekommande att många blickar bakåt i tiden, till en tid förhöjd bakom nostalgins dunkla slöjor.

Givetvis är det inte fel att längta tillbaka till svunna tider om än för blott ett ögonblick men det är i längden ingen hållbar strategi att krampaktigt kontemplera över den tid som flytt.

Ett ytterst banalt exempel på detta är att jag då och då reflekterade över barndomen då jag och kompisarna spelade fotboll eller basket oavsett om det var gassande hett eller julafton. Det väckte en viss längtan hos mig och en kort tid efteråt så hyrde jag och ett gäng en gympasal och lirade basket samt fotboll där. Det gick två eller tre helger innan vi alla ledsnade.

Om det över huvud taget finns en poäng med mitt inlägg så är det att låta det förflutna få vara det förflutna och istället försöka kanalisera energin och tankarna på en tillvaro du vill uppnå framgent istället.

Känner igen mig hundra procent.

Tyvärr är min mor min största "last" i livet, om man kan säga så.
Jag är minsta sonen, alltid varit morsans unge medan andra syskonen varit farsans.

Haft mycket mental ohälsa som jag knarkat pga under min ungdom, ingenting som föräldrarna vet om dock.
Men kan precis som dig också ligga på nätterna och tänka just på morsan när ångesten är som värst.

Då jag bor utomlands några timmar med flyg bort så är det extra påtagligt i dessa tider med Covid och jag måste ibland tvinga mig själv från att inte längta efter morsans varma famn.

Har en underbar sambo som jag så klart vänder mig till och som är precis lika godhjärtad och varm som morsan. Men distansen till morsan förblir och satan så skev man känner sig när man som vuxen man kan ligga på natten med ångest i bröstet och tankarna börjar gå i hur fan man skulle reagera om morsan strök vidare.
Denna Covid har tripplat ångesten och tänker dagligen på morsan och hoppas hon är frisk.

Kan ibland känna en jävla hopplöshet kring det och det känns också så jävla skevt freudianskt på något sätt.

Men vad fan hade vi varit utan våra morsor? Ingenting! Kärlek ska dom ha och satan så jag saknar mamsen.

Ja då kanske det blir att jag skaffar en gosig tjej i framtiden
Pratade med morsan idag i telefon.



Ja man får väl som du säger låta det förflutna vara helt enkelt. Man måste ju fokusera på nuet och försöka göra så gott man kan.



För min del så löste jag mina problem och känslor med alkoholen. Man dövar känslorna. Vilken tur att du har en bra sambo, hoppas jag får det en vacker dag med.
Håller med om att vi inte hade varit mycket utan våra morsor.

Eller så blickar man framåt och försöker skapa sig ett bra liv, istället för att blicka bakåt.

Jag är psykopat så jag känner inte så, men jag tror du behöver en partner och ett jobb, sen glömmer du allt det där.

A, om man var problem nu i livet så är det självklart att man blickar bakåt till bättre tider med Nintendo med polarna, hobbexkatalogen, bmx I skogen, inga räkningar och inga ansvar.

Jag tänker på det 8bland, jag har fortfarande en nära relation till båda föräldrar men de börjar bli till åren, 72 för pappa och 64 för mamma. De börjar gå mot slutet av livet och jag tänker ofta på hur jag ska kunna hantera situationen när de försvinner. Är väldigt orolig för det faktiskt.

Jag själv är ensamstående, 41 år gammal. Jag har varit singel sen jag var 21, inga andra nära relationer förutom 19-21. Jag antar att det är det man måste hitta, att föra över den stafettpinnen av känslor till fru och eventuellt barn.

Som svar på din enkla fråga, nej det är inte normalt. Sluta nu.