Hur ska jag hantera min superreligiösa bror?

Hans plan tycks vara att, eftersom han är kallad av Gud att predika ordet på heltid, bli försörjd av Gud. (Jag utgår ifrån vad han själv sagt i en video han har lagt upp). Att han blir försörjd av "Gud" innebär i praktiken att våra föräldrar står för mat och husrum, och han får donationer och gåvor från följare på internet som jag antar går till andra nödvändigheter.

Han har t.ex. precis varit iväg på en resa till Kenya för att predika där, och jag kan bara anta att det är de kyrkor som har bjudit in honom som står för resekostnaderna. Han verkar under dessa år ha byggt upp ett stort nätverk av kontakter med diverse olika kyrkor i världen. Han har också skapat en hemsida med massor av predikningar i video-format, samt skrivit en bok som han har givit ut (vet inte hur det går med försäljningen av den dock).

Bästa rådet. Förklara tydligt att du inte vill prata religion. Du har ingen skydlighet att prata om saker han känner för att prata om. Du behöver inga förklaringar eller argument. Förklara bara vänligt, tydligt och konsekvent att du inte vill och att han måste respektera det. Undvik att diskutera, motivera eller låta dig provoceras av elände från förr.

Blir det konflikt får det stå för din bror. Var vänlig, tydlig och fortsätt prata om andra saker med dina föräldrar och din bror.

Tror och hoppas att du kan etablera den linjen efter ett par gånger utan drama.

Lycka till, jobbig sits.

Edit; mitt råd är att inte göra det större genom att lägga till 'annars vill jag inte träffa dig'. Mycket större risk för drama med ultimatum.

Blir sjukt provocerad av din bror.

Be för honom!


Om du gör det så ska jag be för dig.

Amen.

Det låter som om han skapat en karriär/tillvaro som du helt enkelt inte förstår - men som för honom fungerar bra.

Vill dina föräldrar ha honom boende hos sig så skall du givetvis inte försöka ändra på det, det är deras liv och det skall ju knappast ordnas med utgångspunkten att du kanske vill hälsa på ibland.

Mitt tips är att du väljer att umgås med dina föräldrar när din bror är iväg på någon av sina utlandsmissioner.

Jag behöver inga böner för egen del, men tack för erbjudandet.

Absolut, han får göra som han vill. Mitt största problem är att han är närvarande när jag vill umgås med mina föräldrar. Hans utlandsmissioner får jag oftast reda på i efterhand, och då är det (uppenbarligen) för sent. Sen sker det inte heller tillräckligt ofta för att jag ska nöja mig med att träffa föräldrarna så sällan.

Problemet med "att inte prata religion" är att det inte direkt handlar om att han vill diskutera teologiska frågor, utan att det är snarare är pikar han kommer med. Som exempel pratade jag och min pojkvän skämtsamt om att ärva mina föräldrars hus vs. att ärva hans mors hus, och kom fram till att hans mamma står närmare döden och han har färre syskon som behöver köpas ut, så det är ett säkrare kort. Vi har ganska rå humor, men det var som sagt en diskussion med glimten i ögat.

Min bror tycktes ta väldigt illa vid sig och började med pekpinnar om att "den som uttalar död om andra kommer själv att drabbas". Det går liksom inte att ha en normal konversation med honom i närheten, även om han inte direkt är med i konversationen själv från början. Allt man säger ska filtreras genom hans religiösa filter.

Låter väldigt jobbigt. Det fetade är den tråkiga med logiska slutsatsen. Det kommer inte gå att ha en normal konversation med honom i närheten. Han har ockuperat era föräldrar och jag tror tyvärr att det är rätt lite att göra åt den saken. Det är synd för att det förstör det normala sociala sammanhanget mellan er och föräldrarna. Acceptera inte hans religiösa filter som han lägger över världen. Behandla det som det 'goddag - yxskaft' som det är. Det går att vara tydlig och vänlig även med pikar och pekpinnar. Typ 'jag har inte bett om din religiösa analys av detta', om ni klarar att göra det tydligt, konsekvent och utan att tappa humöret eller vara otrevliga så tror jag det är det bästa man kan göra.

Världen är full av människor som lever helt med sina egna filter och i sina egna bubblor. Man pratar om något fem minuter och de skohornar genast in sitt specialintresse, bilar, religion, fotboll, politik, sina diagnoser i samtalet. Det är olidligt och svårt att hantera. Om det går och de har få andra försonande egenskaper är en lösning så klart att undvika dessa personer. I många sammanhang, som det med din bror, går det ju inte. Eller så vill man inte undvika dem av olika skäl, även om man kan. Det enda som jag tycker mig märkt hjälper lite är att vara vänlig, tydlig och konsekvent. 'Nej, jag är inte intresserad av att höra mer om bilen du tänker köpa, igen', 'Nej, jag vill inte lyssna på vad du tycker om kurder, igen', 'Nej, jag är inte intresserad av att höra hur jag kan öppna mitt tredje öga med meditation, igen' etc etc.

Jag tycker ju faktiskt att brodern låter mer sympatisk än TS själv.
TS verkar ju tro att bara för att hon har lämnat sin familjs kyrka och blivit så "upplyst" och perfekt, så är hon plötsligt en bättre människa än sin bror.
Fel, för det gör att hon bara ser ner på honom och klagar på att han, med rätta, tycker illa om att hon drar sina fula skämt om sin sjuka svärmor.
Man får ju acceptera att det som man själv ser som "rå humor" framstår som vidrigt för andra.
Fast nej, inte för TS. Enligt henne är det bara brodern, som gör fel och måste ändra sig.
Och hon verkar helt ovillig att respektera hans tro och hans livsval.

Jag blir dessutom smärtsamt påmind om mina syskon, som är helt oförmögna att förstå varandra och ens tala med varandra. En av dem brinner för att tala politik, medan den andra inte vill prata om sådant alls. Och då blir det inte så roligt att vara den neutrala lillasystern, som hamnar i kläm...
Men hur man än tycker om brodern i det här fallet, så är det viktigt att båda syskonen vill mötas på halva vägen. Och det är TS inte beredd på, lika lite som mina syskon är det.
Men det kan vara ett sätt att börja i bästa fall. Brodern lovar TS att inte tala om religion hela tiden, och hon slutar med sin "råa humor".