Om sanningen är ”vad som är”, så måste allt som är vara sanningen?

Det betyder med andra ord att osanningar inte existerar?

Allt som kan komma att uttryckas och allt som har uttryckts har en gång varit vad som är för en betraktare. Om allt som man kan observera är ”vad som är” så måste osanningar vara en omöjlighet?

Om osanningar är en omöjlighet, är då också lögner en omöjlighet?

Hur ska vi begripa detta mina vänner? Jag följer bara var resonemangen blåser (ja jag älskar Sokrates).

Jag ska se om jag kan få fram något här som kan arbetas med. Jag har nog inte ett lika brett filosofiskt ordförråd som du verkar ha. Jag låter generellt sätt mer vardaglig i språket. Kanske heller inte är lika vass eller bra på att vara koncis.
Jag låter generellt sätt mer vardaglig i språket. Vilket kanske inte väcker lika stor respekt, jag vet inte. Om det har någon relevans.

Om språket är en extension av det redan väl etablerade kroppsspråket och kroppsspråket utvecklats inom sociala organismer till att belysa sakförhållanden inom sig själv som objekt, och att kroppsspråkets signaler om inre hälsa/ordning påverkar hur effektiva ens tolkningar om världen utanför sig själv blir, för att kunna orientera sig i landskapet.

Skulle man kunna undra om många språkliga tokigheter (otydligheter, svaga tolkningar) i själva verket är en reflektion av vad kroppsspråket vill förmedla. Kan man utsaga något om det tokiga personen säger via observation av kroppspråket, kan tokigheter i själva verket vara en manifestation sprunget ur en osäker/oordnad miljö hos individen själv.

Kan ”jorden är platt” egentligen sitta på värdefull information om individen som påstår detta. Är detta i själva verket en protest mot etablissemanget, där poängen är att det inte går att lita på etablissemanget till 100% och att språkliga tokigheter är ett sätt att belysa sitt eget osäkra/ohälsosamma tillstånd. Sofism skulle med andra ord delvis kunna vara något slags rop på hjälp, och delvis ett sätt att upplysa andra om social otrygghet i omgivningen.

Med andra ord, allt som kan uttryckas av en individ sitter på en sanning för att sanningen sitter i vad man vill uttrycka om sig själv och vad man uttrycker om sig själv är per automatik också i någon grad en reflektion av omgivningen som fostrat individen.
Oordningen i det språkliga ter sig mer som en protest än något annat?

Jag ser alltså människan som ett objekt som kan undersökas. Ju noggrannare undersökning, desto mer effektiv bild av vilken väg objektet ser ut att ta under rådande omständigheter. Och personer som förstår människan som objekt kan hantera objektet på ett mer effektivt sätt.
Med andra ord, den mest kärleksfulla människan måste vara filosofen?
Eftersom undersökning av objektet leder till att ens egen identitet måste inrymma det som den andra personen är.

Våra intellekt verkar som mest effektivt att identifiera relevant information för vår överlevnad när vi känner oss trygga. Vad som får oss att bli trygga är kunskap. Kunskapen om det utanför en själv kan leda till ökad effektivitet av instrumentet som identifierar kunskap om sig själv som objekt, och kunskapen inombords kan i sin tur öka ens egen involvering av den yttre tryggheten för andra.
Med andra ord, att lära känna sig själv händer under någon slags trygghet och den kunskapen i sin tur leder till ökad kännedom om andra och i detta så ökar sannolikheten för korrekta omdömen om andra som faktan.

Identifikationen av en annan persons likhet med en själv verkar hända under trygga omständigheter. Den trygga omständigheten kan vara filosofen själv som genom sin kunskap om det objekt (individen framför honom) han hanterar är så värdefull att han stimulerar individen att bli mer tydlig, för sin egen och per automatik som flockdjur då för andras skull.

Med risk för att låta pretentiös, men jag verkar inte se någon skillnad på kärlek och effektiv hantering av objekt?

Det skulle betyda att språkliga tokigheter är ett sätt att belysa andra om sitt behov för trygghet.

Det intressanta med känslor är att de verkar vara sociala signaler med indirekta antaganden om sakförhållanden.
Med andra ord, de verkar vara ett slags omdöme.
Ilska verkar till exempel mindre värdefullt hos en individ som byggt upp kunskap av högre upplösning om omgivningen. Som om systemet som är människan inte behöver använda lika mycket energi (ilska) för att hantera det sociala när kunskapen når en viss sofistikation.

Går det att utröna något av värde i det jag just skrev? Vad tycker du?
Jag tar gärna emot en push som kan få koncepten att bli tydligare och klarare.

Man kan också tänka sig att protesten jag nämner är ett sätt att förminska sitt eget värde för flocken och minska sannolikheten för parning, förutom då om tryggheten anländer och får intelligensen i den otrygga individen att växa.

Alla individer söker framgång. När miljön inte gynnar framgång så beter sig systemet mindre intelligent, som ett sätt att öka sannolikheten för sin egen utplåning?

Alltså, rejäl gratulation för en välkomponerad text.

Det där var verkligen fantastisk läsning.

Tack, det var vänligt av dig. Fint att du fick ut något av inlägget.

Jag har inte citerat dina inlägg till tråden men tar tillfället i akt nu och tackar dig för dina bidrag, för bidrag var det verkligen.

Citerar mig själv nu för att säga att jag visst hade citerat bonnatorp tidigare i tråden. Mitt minne svek mig.

Kan lägga till en kort intressant personlig slutsats för att inte kladda ner tråden med chatt-snack.

Om sanning och funktionalitet går hand i hand, och funktionella idéer leder till en funktionell upplevelse. Då måste det så vitt jag kan se betyda att den mest sanningsenliga upplevelsen också är den vackraste.

Jag ska se om jag kan få fram något här som kan arbetas med. Jag har nog inte ett lika brett filosofiskt ordförråd som du verkar ha. Jag låter generellt sätt mer vardaglig i språket. Kanske heller inte är lika vass eller bra på att vara koncis.
Jag låter generellt sätt mer vardaglig i språket. Vilket kanske inte väcker lika stor respekt, jag vet inte. Om det har någon relevans.

Om språket är en extension av det redan väl etablerade kroppsspråket och kroppsspråket utvecklats inom sociala organismer till att belysa sakförhållanden inom sig själv som objekt, och att kroppsspråkets signaler om inre hälsa/ordning påverkar hur effektiva ens tolkningar om världen utanför sig själv blir, för att kunna orientera sig i landskapet.

Skulle man kunna undra om många språkliga tokigheter (otydligheter, svaga tolkningar) i själva verket är en reflektion av vad kroppsspråket vill förmedla. Kan man utsaga något om det tokiga personen säger via observation av kroppspråket, kan tokigheter i själva verket vara en manifestation sprunget ur en osäker/oordnad miljö hos individen själv.

Kan ”jorden är platt” egentligen sitta på värdefull information om individen som påstår detta. Är detta i själva verket en protest mot etablissemanget, där poängen är att det inte går att lita på etablissemanget till 100% och att språkliga tokigheter är ett sätt att belysa sitt eget osäkra/ohälsosamma tillstånd. Sofism skulle med andra ord delvis kunna vara något slags rop på hjälp, och delvis ett sätt att upplysa andra om social otrygghet i omgivningen.

Med andra ord, allt som kan uttryckas av en individ sitter på en sanning för att sanningen sitter i vad man vill uttrycka om sig själv och vad man uttrycker om sig själv är per automatik också i någon grad en reflektion av omgivningen som fostrat individen.
Oordningen i det språkliga ter sig mer som en protest än något annat?

Jag ser alltså människan som ett objekt som kan undersökas. Ju noggrannare undersökning, desto mer effektiv bild av vilken väg objektet ser ut att ta under rådande omständigheter. Och personer som förstår människan som objekt kan hantera objektet på ett mer effektivt sätt.
Med andra ord, den mest kärleksfulla människan måste vara filosofen?
Eftersom undersökning av objektet leder till att ens egen identitet måste inrymma det som den andra personen är.

Våra intellekt verkar som mest effektivt att identifiera relevant information för vår överlevnad när vi känner oss trygga. Vad som får oss att bli trygga är kunskap. Kunskapen om det utanför en själv kan leda till ökad effektivitet av instrumentet som identifierar kunskap om sig själv som objekt, och kunskapen inombords kan i sin tur öka ens egen involvering av den yttre tryggheten för andra.
Med andra ord, att lära känna sig själv händer under någon slags trygghet och den kunskapen i sin tur leder till ökad kännedom om andra och i detta så ökar sannolikheten för korrekta omdömen om andra som faktan.

Identifikationen av en annan persons likhet med en själv verkar hända under trygga omständigheter. Den trygga omständigheten kan vara filosofen själv som genom sin kunskap om det objekt (individen framför honom) han hanterar är så värdefull att han stimulerar individen att bli mer tydlig, för sin egen och per automatik som flockdjur då för andras skull.

Med risk för att låta pretentiös, men jag verkar inte se någon skillnad på kärlek och effektiv hantering av objekt?

Det skulle betyda att språkliga tokigheter är ett sätt att belysa andra om sitt behov för trygghet.

Det intressanta med känslor är att de verkar vara sociala signaler med indirekta antaganden om sakförhållanden.
Med andra ord, de verkar vara ett slags omdöme.
Ilska verkar till exempel mindre värdefullt hos en individ som byggt upp kunskap av högre upplösning om omgivningen. Som om systemet som är människan inte behöver använda lika mycket energi (ilska) för att hantera det sociala när kunskapen når en viss sofistikation.

Går det att utröna något av värde i det jag just skrev? Vad tycker du?
Jag tar gärna emot en push som kan få koncepten att bli tydligare och klarare.

Man kan också tänka sig att protesten jag nämner är ett sätt att förminska sitt eget värde för flocken och minska sannolikheten för parning, förutom då om tryggheten anländer och får intelligensen i den otrygga individen att växa.

Alla individer söker framgång. När miljön inte gynnar framgång så beter sig systemet mindre intelligent, som ett sätt att öka sannolikheten för sin egen utplåning?

Huvudsaken är att man gör sig förstådd och uttrycker sina tankar så adekvat och precist som möjligt.
Auktoritativ respekt är irrelevant för sanningshalten, däremot är ett korrekt språk viktigt i utbyte av komplexa idéer.

Jag tycker att kärnan i ditt resonemang är en av de viktigaste poängerna med filosofisk dialog, och i samliv överlag.
Den är dock svår att ta till sig, alltså även om den uttrycks på ett otroligt tydligt sätt.
Det är mig sannerligen en fröjd att läsa dina protoupplysta tankar, men jag kan ändå inte låta bli att kritisera.
Var så övertydlig det bara går, och fundera på hur du skall formulera dig för att försöka omöjliggöra feltolkningar.

Grundidén om 'falskhetens omöjlighet' som du här i tråden lite trevande har utvecklat är ovärderlig.
Men den är (kanske just därför?) också näst intill omöjlig att redogöra för koherent och riktigt korrekt tillgodose sig.
Du är på rätt väg,
Men den är fortfarande svårfattbart smal, hal och krokig. Ansträng dig för att tillåta den bli en hård bredfilig raksträcka!

När du läser svaren du har fått här i tråden, uppfattar du då att din poäng i ämnet har blivit begripen och förstådd?

Vad tror du om att:
Börja med att redogöra samt förtydliga enbart själva axiomet, och spara diskussionen om verkan och nytta till senare?