Om sanningen är ”vad som är”, så måste allt som är vara sanningen?

Vidrigt värde? Hur ska jag tolka det om du samtidigt förnekar att dess värde är tomt?

Vilka specifika utsagor syftar du på? Den att sanningen finns i allt?
Om du tittar fler inlägg jag skrev i denna tråd så ser du att jag nämnde "upplösning" i stil med känsligheten på en kamera. Komplikationerna här är inte av den sort som sofisterna höll på med. Jag drar åt exakt samma håll som Sokrates, nämligen att sanning och konstruktivitet och skönhet alla hör samman.

Det har ett värde att veta att allt är sanningar, det innebär att man kan bygga broar mellan människors olika synpunkter. Det går inte att separera människor syner från deras motivationer, förstår man motivationen så kan man förstå varför en syn ser ut på ett visst sätt i förhållande till alla faktorer som kan påverka ens sätt att kommunicera. Sokrates har helt rätt i att alla människor söker det goda, just därför kan man om man är smart, få de allra mest "dåliga" synpunkterna att smälta samman med det "goda" i konversationen med den som innehar det "dåliga".

Vad jag säger här är att det går att få andras lågupplösta tolkningar att snåra sig fram till det högupplösta genom analys av vad det är människan med den lågupplösta synen menar. Detta är ju precis vad Sokrates gjorde med sina utfrågningar av andra.

I slutändan är det mitt liv som är beviset på huruvida det jag håller på med är värdefullt eller inte. Så som den akademiska filosofin (som jag förstått det) hållit på, med att separera filosofi från det levda livet självt är enligt mig självt väldigt begränsande.

EDIT:

"säger det någonting om ingenting eller säger det ingenting om någonting?"

Detta skrev jag ja. Jag har inget av värde att tillägga här. just nu Lite kul kan man ha och vända och vrida på ord och vänta på andras reaktioner är kul. Men skjut mig gärna.

Du begränsar inte särskilt mkt, genom att precisera din utsaga. Tvärtom, blir det faktiskt oftast bättre att begränsa - ju mer väl definierad en utsaga är desto relevantare blir den oftast.

Det är helt enkelt fel att allt är sant, det är tvärt om så att det mesta är falskt. Om man vill ha en diskussion om någots beskaffenhet, bör man begränsa sej. Att börja diskutera huruvida gravitation förekommer i parallelluniversum eller att allt man kan påstå är jag tänker därför finns jag - är inte relevant.

Det räcker gott att förstå Newton fysik för att skapa massor, även om det är en ”speciallösning” här och nu.

Solen är en stjärna och inte en planet, är sant. Jorden är platt, en stjärna eller en maräng är osant.

Alltså är inte allt sant, Stockholm ligger inte i kina. Svenska är ett språk och inte en växt. En insekt är ett leddjur med sex ben och tredelad kropp, inte åtta ben och tvådelad kropp - det är per definition ett spindeldjur. Det betyder inte att en insekt som råkar födas med fem ben, inte är en insekt - utan bara att den är defekt.

Okej. Jag förstår. Jag respekterar det. Tack för inlägget.

Som sagt, jag experimenterar och kan givetvis ha fel om saker.
Jag uppskattar alla er som bidragit till tråden. Det är kul att läsa.

Jag lutar just nu åt att mitt antagande om att alla påståenden måste ha någon sanningshalt, kan vara något att kasta i papperskorgen.

Jag har en annan simplare idé som jag tror skulle godtas av de flesta, vilket är den att de tolkningar som skapar vår upplevelse av en fysisk värld måste vara i maskopi med språket. Det innebär att vad som är måste begränsas till upplevelsen av vad som är och att all språk som inte respekterar detta förhållande måste ses som osanningar. Dock så var ju denna tolkning väldigt okontroversiell och något de flesta prenumererar på redan men ändå haha.

Där man diskuterar effektivitet på tolkningar så kan man tycker jag än så länge prata om upplösningar, som kvalitén på ett foto. Jag tycker denna liknelse är ganska hjälpsam för mig personligen. Om det är någon smart människa här inne som är kritisk till denna tolkning så hojta gärna till, jag hade uppskattat det. Jag vill ju ha så effektiva koncept som möjligt att röra mig med

Om sofismens värde vore tomt, hade jag väl inte haft anledning att påpeka dess filosofiska vidrighet?

Sofism innebär begagnande av fallasier - vilket är precis det en god filosof i dialog bör syna och förkasta.
Att belysa fallasier är ju faktiskt den sokratiska metodens huvudsakliga funktion.

Själv tänker jag inte åkalla Sokrates daimon utan håller mig gärna utanför din retoriska akrobatik och pseudologik.
Önskar dig dock lycka till i sökandet efter osanning.

EDIT:
Okej, jag ska sluta vara så stram och öppna upp för den epistemologiska diskussionen ändå.

Att antaga att alla utsagor besitter någon typ av sanningshalt är helt riktigt ett bra förstasteg i en sanningsteori,
Men det gäller sedan att urskilja "sanning" från dess negation, samt vilket av utsagans innehåll som är vad.
På vilket sätt är en proposition sann/falsk? Är en utsaga sann om den också delvis är falsk?
En annan viktig aspekt är just Vad det är mer precist som propositionen refererar till:
Är en utsaga sann om den inte refererar till den plats där sakförhållandet råder?
Kanske nödgas man se sanning som något lokalt?

Om vi nu tar Kant då'rå. Så innebär ju hans "kategoriska imperativ" vad jag förstår att vissa handlingar skulle "upphäva sig själva". Till exempel att ljuga -- om du alltid ljuger blir du aldrig trodd, och folk kommer att uppfatta dina utsagor som raka motsatsen! (Exakt vad detta innebär är något osäkert: se härom talrika versioner av lögnarproblemet!)

Eller om du mördar precis alla du möter, så kommer du till slut att vara ensam kvar på en hög av lik!

Men felet med resonemanget är ju just att det är så -- kategoriskt! Varför skulle du vara logiskt förhindrad att bara ljuga och mörda litet då och då, som de flesta av oss? Om en explicit regel krävs, så, nåväl: Du skall endast ljuga när du bedömer att det är till din fördel; och du skall endast mörda dem som är dig förhatliga!

Det verkar klart läsvärt, men jag borde nog bli lite mer haj på gruppteori innan jag ger mig an på karaktäristiken i mer specificerad omfattning.
Tack så mycket!
Jag hoppas jag har lite att bidra med något om vad du menar med "i maskopi med språket".

Vissa av mina släktingar har ibland sagt lite väl specifika saker om dialekt. Saker som fått mig att antingen bli lite arg för att de verkade lägga för stor vikt vid det, eller som fick mig att undra om de egentligen visste mycket mer än de ville erkänna för mig.
I sammanhanget om dialekter så kan vi nämna vad som hände med Petrus medan Jesus var föremål för en rättsprocess.

Några tjänare vid huset utpekade honom för att ha varit med Jesus, och som slutkläm så säger en man "Du är visst en av dem, det hörs ju på dialekten.".
Man kan tro att det vore konstigt att anta att vem som helst från Galileen var en sådan som var med Jesus. Någonting som däremot är mindre konstigt att anta, är att de antagligen hade en särskilt jargong efter att ha umgåtts så mycket och antagligen pratat om diverse principer i livet.

Så personligen tror jag att det som menades där är att de hörde någon sorts andemening i det Petrus sade, när han talade.
En sorts aspekt av Sanningen, som blev uppfattad av dem personligen. Och det kallades för dialekt i det sammanhanget.

Så personligen tror jag att det sanna språket har en så direkt koppling till existensen att ett mycket kort uttalande går att utröna till helt otroligt många detaljer för den offrar sin tid för saken, och detaljerna som går att finna då är sanna.
Det är därför det kan vara värt att göra så stora ansträngningar som möjligt för att leva ett gott liv, så att inte man själv blir föremål för onödigt lidande för när sanningen verkligen bränner till.

För lite som både den gyllene regeln och det kategoriska imperativet antyder; människor är ju mer eller mindre vandrande streamingtjänster som kallar dom över varandra.

Enligt mig som förespråkar korrespondensteori och anser att enskilda propositioner refererar till partikulära troper (undantaget ontologiska utsagor) är det nödvändigt att en proposition korresponderar med det specifika sakförhållande som åsyftas. Det räcker alltså inte att sakförhållandet eventuellt existerar 'någonstans', propositionen måste också korrespondera med det partikulära ting den refererar till.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Korrespondensteori
https://sv.wikipedia.org/wiki/Trop_(filosofi)

Förresten: Du överträffade mitt krav på att ge din proposition epistemiskt rättfärdigande!

Visst var det just detta värde du ville förmedla i TS? I sådant fall tycker jag att du bör utveckla tankegången ytterligare.
Detta värde är klart värt en seriös diskussion, men då svamlar vi inte om annat, utan specificerar diskussionen tydligare.

Jag ska se om jag kan få fram något här som kan arbetas med. Jag har nog inte ett lika brett filosofiskt ordförråd som du verkar ha. Jag låter generellt sätt mer vardaglig i språket. Kanske heller inte är lika vass eller bra på att vara koncis.
Jag låter generellt sätt mer vardaglig i språket. Vilket kanske inte väcker lika stor respekt, jag vet inte. Om det har någon relevans.

Om språket är en extension av det redan väl etablerade kroppsspråket och kroppsspråket utvecklats inom sociala organismer till att belysa sakförhållanden inom sig själv som objekt, och att kroppsspråkets signaler om inre hälsa/ordning påverkar hur effektiva ens tolkningar om världen utanför sig själv blir, för att kunna orientera sig i landskapet.

Skulle man kunna undra om många språkliga tokigheter (otydligheter, svaga tolkningar) i själva verket är en reflektion av vad kroppsspråket vill förmedla. Kan man utsaga något om det tokiga personen säger via observation av kroppspråket, kan tokigheter i själva verket vara en manifestation sprunget ur en osäker/oordnad miljö hos individen själv.

Kan ”jorden är platt” egentligen sitta på värdefull information om individen som påstår detta. Är detta i själva verket en protest mot etablissemanget, där poängen är att det inte går att lita på etablissemanget till 100% och att språkliga tokigheter är ett sätt att belysa sitt eget osäkra/ohälsosamma tillstånd. Sofism skulle med andra ord delvis kunna vara något slags rop på hjälp, och delvis ett sätt att upplysa andra om social otrygghet i omgivningen.

Med andra ord, allt som kan uttryckas av en individ sitter på en sanning för att sanningen sitter i vad man vill uttrycka om sig själv och vad man uttrycker om sig själv är per automatik också i någon grad en reflektion av omgivningen som fostrat individen.
Oordningen i det språkliga ter sig mer som en protest än något annat?

Jag ser alltså människan som ett objekt som kan undersökas. Ju noggrannare undersökning, desto mer effektiv bild av vilken väg objektet ser ut att ta under rådande omständigheter. Och personer som förstår människan som objekt kan hantera objektet på ett mer effektivt sätt.
Med andra ord, den mest kärleksfulla människan måste vara filosofen?
Eftersom undersökning av objektet leder till att ens egen identitet måste inrymma det som den andra personen är.

Våra intellekt verkar som mest effektivt att identifiera relevant information för vår överlevnad när vi känner oss trygga. Vad som får oss att bli trygga är kunskap. Kunskapen om det utanför en själv kan leda till ökad effektivitet av instrumentet som identifierar kunskap om sig själv som objekt, och kunskapen inombords kan i sin tur öka ens egen involvering av den yttre tryggheten för andra.
Med andra ord, att lära känna sig själv händer under någon slags trygghet och den kunskapen i sin tur leder till ökad kännedom om andra och i detta så ökar sannolikheten för korrekta omdömen om andra som faktan.

Identifikationen av en annan persons likhet med en själv verkar hända under trygga omständigheter. Den trygga omständigheten kan vara filosofen själv som genom sin kunskap om det objekt (individen framför honom) han hanterar är så värdefull att han stimulerar individen att bli mer tydlig, för sin egen och per automatik som flockdjur då för andras skull.

Med risk för att låta pretentiös, men jag verkar inte se någon skillnad på kärlek och effektiv hantering av objekt?

Det skulle betyda att språkliga tokigheter är ett sätt att belysa andra om sitt behov för trygghet.

Det intressanta med känslor är att de verkar vara sociala signaler med indirekta antaganden om sakförhållanden.
Med andra ord, de verkar vara ett slags omdöme.
Ilska verkar till exempel mindre värdefullt hos en individ som byggt upp kunskap av högre upplösning om omgivningen. Som om systemet som är människan inte behöver använda lika mycket energi (ilska) för att hantera det sociala när kunskapen når en viss sofistikation.

Går det att utröna något av värde i det jag just skrev? Vad tycker du?
Jag tar gärna emot en push som kan få koncepten att bli tydligare och klarare.

Man kan också tänka sig att protesten jag nämner är ett sätt att förminska sitt eget värde för flocken och minska sannolikheten för parning, förutom då om tryggheten anländer och får intelligensen i den otrygga individen att växa.

Alla individer söker framgång. När miljön inte gynnar framgång så beter sig systemet mindre intelligent, som ett sätt att öka sannolikheten för sin egen utplåning?

Om motivet alltid är framgång som individ och att det som flockdjur råkar inkludera ett visst samarbete med andra, borde inte så många miljoner år av evolution leda till att de allra flesta djur/system identifierar någon sanning och i sitt uttryck alltid strävar efter att kommunicera ut en sanning.

Frågan är om det mänskliga språket gjort det mer möjligt än någonsin för ett system att trassla in sig i svårigheter på grund av att man med just språket kan avvika så extremt mycket från vad man menar. Allt man säger, är det inte alltid i slutändan kopplat till något biologiskt behov? Så strävan efter sanning och njutning måste vara synonyma? Måste alltid vara drivkraften, för utan sanningen så finns ingen väg alls och det är genom vägar vi får vad vi behöver.

Vad intressant detta är alltså. Och viktigt att prata om.

Det som finns är sant och det som är falskt finns inte, men av någon anledning har vi tillgång till osanningar ändå. Det verkar åtminstone så även om det inte är möjligt. Mest troligt är det det som är lidande, att tro att vi har tillgång till sånt som inte finns.

Lögn står inte i motsats till sanning. Det står i motsats till ärlighet. Ingen av dom finns i kategorin sanningar.