Ångest av saker jag gjorde under barndomen

Försök lära dig något av svåra erfarenheter

Bra att du minns och reagerar med ångest, hantera den.

Hade du varit psykopat hade du i första inte tänkt på dina offer och heller inte känt medlidande/ångest

Du ska vara glad att du har ett väckt samvete. Det gör dig mer mänsklig. Det är våran lott som människor att vara moraliska varelser som tvingas ta ansvar för sina handlingar.

jag har slutat att ta mina gamla synder personligt, vilket har fått mig att sluta tänka att jag gjorde så många fel. Som att vem annan som helst, i dessa situationer man egentligen "hamnat i" eftersom man inte väljer att få syskon eller att bli utsatt för saker.. Att tänka att vem som helst hade gjort på exakt samma sätt lindrar skuldkänslorna.

Jag har känt precis samma som du för några år sedan (du och jag är ungefär samma ålder). Jag gjorde också mycket dumheter när jag var liten och många av mina kompisar fick ta emot skäll och skuld för sådant jag legat bakom. Det som är värst är att jag inte kunnat skylla på att "jag var liten, inte visste jag vad jag gjorde", utan jag visste exakt vad jag gjorde och hur det skulle sluta. Även då hade jag dåligt samvete för mycket, men tyvärr fördes det vidare även in i vuxen ålder. Till slut fick jag bukt på det (faktiskt genom att erkänna mina synder här på Flashback).

Jag tycker det är en viktig tråd du har skapat och jag vill försöka hjälpa dig bekämpa den känslan som du känner. Den är helt naturlig vad jag vet och du är inte ensam om den, men det är en mognadsfråga (skulle jag säga) att bli kvitt den. Möjligtvis skulle det lätta på hjärtat om du berättade just vad det är som får dig att känna dig extra illa till mods över vad du gjort som liten? Var det något mot din lillebror som du nämner som du gjorde fast inte vill säga? Nu får jag känslan att du kanske inte gjort något övergrepp mot din lillebror, men du kanske har gjort något som du inte är stolt över och skäms över, säg i så fall vad detta är. Trots att du är anonym förstår jag att det är svårt, men jag lovar att du kommer må bättre om du vågar diskutera det (dessutom ingen risk för repressalier).

För övrigt vet jag barndomsvänner som jag träffat av slumpen ute på krogen som berättat saker som tyngt deras hjärtan, saker om att de upplevt sig väldigt orättvisa mot andra människor, bland andra jag, men sådant som jag själv inte minns. Med andra ord har jag träffat på människor från förr som tyckt att de varit elaka mot mig vid något tillfälle, och sedan har de gått runt och haft dåligt samvete för detta medan jag som är det utsatta offret i deras minne inte kommer ihåg knappt vilka de är. Vissa saker du minns och tänker på, minns ingen annan.

Bra råd, ungefär som jag gör, minus mindfulness för att jag inte klarar av det.

börja inte spekulera i tankarna..då kan de kännas verkligare och verkligare tillslut..och du kanske utvecklar tvångssyndrom..se det för va det va, en tanke bara..tänk bara att fan vilken jobbig tvångstanke jag fick, den tänker ja inte lägga tid på. så gör du nått annar. går ju inte att spekulera i nått du inte har ett enda minne ur ''pga att de inte hänt'' så lägg ner det och du behöver inte va perfekt och världens godaste människa ^^

det du gjorde som barn är ingen ide att grubbla över, ha kul åt det istället och distans. du är inte samma person som då..antagligen va du elak för du fick för lite uppmärksamhet och va onöjd pga nått, ha ödmjukhet mot dig som liten istället.. och skratta åt händelserna..alla gjorde störda hyss..du är inte samma person nu som då. så skit i den tiden..

att börja grubbla och vilja säkerställa att man är god person är det värsta ja kunde börja me för över 10 år sen.. fick tvångstankar om allt möjligt som ja hade ångest över, asså påhittade jävla tankar. kunde va när man åkte bil och ja såg ett träd, men shit såg ja en person bli våldtagen precis?, fast ja fattar ju att ja inte alls såg det.. men ångesten höll i sig sjukt mycket av att ja inte visste helt säkert och säkerkolla om de faktist hänt eller inte.. och i förhållanden är de hemskt, det värsta tänkbara hade ju varit att va otrogen då, såklart hitta min hjärna på att jag kanske varit otrogen hela tiden, men gud tänk om jag kysste nån på festen utan att ja minns det.. så börja man gå igenom kvällen i skallen och minns allt tydligt, ändå fortsätter man känna att tänk om.

tänk om ja hade sex me den där personen jag vet jag aldrig pratat med ens..tanken kändes så verklig att jag hivtesta mig och allt.

kunde på riktigt gå förbi en random kille på gatan och hitta på att ja kanske hade kysst han. och sen i månad ha ångest över att inte veta tills ja började berätta för killen jag hade då. då släppte ångesten.

och de va de där ja inte skulle börjat med, att försöka lista ut och försäkra mig. då ger man kraft till tanken. önskar ja aldrig började grubbla över tankar som ska få mig att känna mig god. fyfan!

sååå lättare sagt en gjort, märker du att du börjar tveka på dina sinnen och grubbla uppenbara påhittade tankar, sluta innan det bli värre. behöver ju inte bli det men vill bara varna!

tror inte mitt tvångssyndrom började pga grubblandet om va ja gjort som barn, utan av en annan orsak , men grubblandet om vad jag gjort och inte gjort i barndomen fanns med i början minns jag.. det påminde väldigt mycket om dina tankar..

ja skapade en tanke att nått hemskt alltid hänt som gör mig till en vidrig person och kändes som ja va tvungen att erkänna det till nån'' då min dåvarande partner''.. för att ångesten skulle släppa men de gör den inte jag hittade bara nya saker att ha ångest över då, nya falska tankar. blev värre bara.

om jag nu får en tvångstankar säger ja för mig själv det där är en tvångstanke den får du nu för du har tvångssyndrom sen försöker ja släppa den fort och göra nått annat så den glöms.