Inre monologer med de man sörjer?

Dom flesta av oss har någon gång gått miste om en nära. Något jag har gjort väldigt mycket är att liksom ha konversationer i huvudet med dom jag mist. Jag får aldrig något svar men jag pratar liksom med dom i huvudet. Jag fick ta bort ett husdjur igår och blev påmind om denna vana efter många år som fri från döden.

Jag känner att detta fenomen hos mig drivs mycket av en skuldkänsla, att jag inte vågar fokusera på mig själv och försöka må bra, så jag påminner mig själv ständigt om den jag precis mist genom att prata med i huvudet.

Man känner sig ju knäpp när man sörjer. Inte nog med den fysiska smärtan, men den psykiska är så jävla prevalent och ständig.

Är det en vanlig reaktion på sorg tror ni?

Låter som ett sunt sätt att hantera sorg tycker jag

Ja.

Alla sörjer olika. Jag verkar inte sörja, konstig nog men har nu flera år efter att någon jag kände begick självmord, börjat känna mig sorgsen över det. Och då är försenade reaktioner normalt eftersom vissa inte har utrymme för sorg. Men det med mig är konstigt eftersom jag som barn, tonåring och ung vuxen var extremt känslig och blodig och otroligt rädd om allt och alla. Nu verkar jag ha otroligt bra förmåga att hantera döden. Jag skulle alltså förr kunnat gått in på en helt okänd persons begravning och svimmat av chocken över att någon är borta. Faktum är att jag höll på att tuppa av pga ångest på en avlägsen släktings trots att jag inte hade känslomässig anknytning och även fick lämna en ytlig bekants begravning i all hast
Men nu är jag som född för att ge döden en omgång.

Alla är olika och rätt och fel finns inte i hur man reagerar. Du är inte skyldig andra att känna på visst vis. Tillåt dig allt som du känner och släpp fram det som du har behov av, om så monologer med icke närvarande. Jag skulle mest av allt vilja få tillbaka min hund efter det här livet, och alla sörjer inte ett husdjur i flera år. Men som sagt, rätt och fel finns inte. Sorg är sorg.